Spelet bakom Obamas seger

Bild: Justin Sloan/flickr.com/CC

Valstrid. Eric Sundström recenserar Double down – obligatorisk läsning om världens dyraste valrörelse.

En nykomling som kombinerar hopp, gräsrotsarbete och digitala metoder välter partietablissemangets självskrivna kandidat i ett rafflande primärval.

I presidentvalet ställs nykomlingen mot en amerikansk krigshjälte som i desperation utser en illa lämpad vicepresidentkandidat från en håla i Alaska. Nykomlingen blir USA:s första afroamerikanska president.

Spelet kring det historiska presidentvalet 2008 fick sin mest initierade gestaltning i boken Game Change av Mark Halperin (Time magazine) och John Heilemann (New York magazine).

Boken sålde som smör och blev en HBO-film som belönades med fyra Emmys och tre Golden Globe. Kan en lika spännande bok skrivas om det sömnigare presidentvalet 2012? Svaret är ett hyfsat övertygande ja – och HBO har redan säkrat rättigheterna till Halperins och Heilemanns uppföljare Double down.

Det som i första hand gör Double down läsvärd kan illustreras med en reflektion av CNN:s reporter Peter Hamby. Under otaliga samtal med höjdarna i kampanjerna 2012 hade Hamby svårt att hitta någon som inte hade intervjuats av Halperin och Heilemann. Författarna genomförde mer än 500 intervjuer med över 400 personer.

Därmed har författarna uppnått den legendariska Watergate-avslöjaren Bob Woodwards ställning: Eftersom de tunga maktspelarna i Washington DC vet att många intervjuer kommer att genomföras och att alla andra maktspelare kommer att ge intervjuer, så blir det nödvändigt att tacka ja själv för att ge sin egen version. Gärna underbyggd genom överlämnandet av en hemlig promemoria.

Det stora intervjumaterialet återges ofta som återskapade dialoger där även huvudpersonernas egna tankar och känslor redovisas (det senare alltid i kursiv stil). Visst kan frågor ställas om huruvida nyanserna av en konversation på ett viktigt möte återges korrekt (författarna diskuterar sina källkritiska överväganden helt kort i ett avslutande kapitel). Resultatet är likväl imponerande: 473 sidor späckade av initierade faktauppgifter – som samtidigt drivs av rapp dialog.

Störst konsekvens för framtidens politiska liv lär just en hemlig promemoria få. Mitt Romney övervägde New Jerseys populäre guvernör Chris Christie som vicepresidentkandidat, och då måste hela Christies liv nagelfaras. Författarna har lyckats lägga vantarna på ”Chris Christie memo 71912 FINAL” som bland annat innehåller exempel på maktmissbruk och extremt dyra vanor på skattebetalarnas bekostnad. Fortsättning lär följa då Christie framstår som favorit bland mittenorienterade republikaner inför presidentvalet 2016.

Bokens största behållning är de detaljerade beskrivningarna – långt in bakom kulisserna – av valrörelsens viktigaste händelser. Exempel är Romneys minutiösa förberedelser inför den första debatten (som han vinner överlägset), och krisen i Obamalägret när chefen är fortsatt katastrofal i övningarna inför den andra debatten. ”Jag vet faktiskt inte om jag klarar det här”, säger Obama när fyra av hans närmaste rådgivare ser sig nödgade att ha en ”intervention” för att undvika en andra förlust. Läsaren får ta del av Obamas fusklappar inför den andra debatten med ”bästa attacker” och ”stopprepliker”.

Redogörelsen för hur relationen mellan president 42 (Bill Clinton) och 44 (Obama) förvandlas från is till värme är en annan höjdpunkt, med fascinerande detaljer om Clintons tal om ekonomisk politik på Demokraternas konvent i Charlotte som nyckel. En annan viktig förklaring till valutgången är bokens omfattande och roande kapitel om det svaga startfältet i det republikanska partiets primärval, där kandidaterna antingen imploderade av egen kraft eller detroniserades av Romneys finansiellt överlägsna kampanj (Rick Perry är ett fascinerande exempel på det förra, Newt Gingrich på det senare). Att Obamas utmanare till slut skulle bli Romney framstår i efterhand som självklart, men vägen dit är en underhållande påminnelse om Republikanernas djupa kris.

Ett givet inslag är raden av anekdoter. Clint Eastwood gjorde ett förödande uppträdande på Republikanernas konvent i Tampa under bästa sändningstid, vilket fick Romneys kampanjchef att kräkas (!). Obama gillar att skriva ned tankar i form av listor på gula kollegieblock av det slag som ofta syns i amerikanska tv-serier.

Det är också med ett tiotal gula pappersark som Obama går in på ett möte i Vita husets Rooseveltrum den 30 september 2011 för att diskutera sina politiska prioriteringar. Sidorna som beskriver detta möte är en dyster illustration av Obamas presidentskap. Obama berättar om frågor som han brinner för och vill göra något åt – klimat och energi, fattigdom, Israel och Palestina, Guantánamo Bay, reformerad invandringspolitik, hbt-personers rättigheter. Samtidigt tvingas Obama erkänna sig överraskad av att han visst ”är väldigt bra på att döda människor”.

Den genre som Double down tillhör brukar medföra att några invändningar måste göras. Visst, det handlar mest om den cirkus som är den amerikanska politikens spel (”politics”) och mindre om politikens sakinnehåll (”policy”). Boken förutsätter att läsaren har en amerikansk (och grabbig) förförståelse av allt som författarna anser vara viktigt. Att allmänkulturella referenser som Keyser Söze och Willy Loman droppas utan förklaring må vara hänt, men många läsare fastnar nog vid namn som Woody Hayes (coach i amerikansk collegefotboll), Jimmy Swaggart (televangelist), Nolan Ryan och Ted Williams (basebollspelare), samt Hoosiers (basketbollfilm).

Några viktiga faktorer som förklarar Obamas övertygande valseger behandlas styvmoderligt. Två exempel är USA:s snabba demografiska förändringar samt Obamakampanjens imponerande övertag (och framsteg jämfört med 2008) vad gäller insamling och analys av enorma datamängder – samt den innovativa användningen av resultaten i reellt kampanjarbete på marken.

Men för den som vill få en intensiv redogörelse för världens dyraste och alltjämt viktigaste val är Double down obligatorisk läsning. Traditionen att utförligt sammanfatta ett val får gärna vandra över Atlanten till oss, där ”supervalåret” väntar. Att det även ska bli en HBO-film av vårt Europarlamentsval och riksdagsval lär dock vara för mycket begärt.

Eric Sundström