Varför spelar en relativt liten sektor som bara bidrar med en bråkdel av industrijobben en huvudroll i rikspolitiken?

Det här är historien om hur vapenindustrin lyckades ta Sverige som gisslan. Och om den verkliga anledningen till att Sverige inte går med i Nato.

Medan jorden lade sig över Palmes kista på Adolf Fredriks kyrkogård ett stenkast från Socialdemokraternas högkvarter på Sveavägen hissade Bofors vd Martin Ardbo segervisst den indiska flaggan i sin trädgård i Karlskoga.

Före Indienordern hade hundratals anställda varslats om uppsägning i Bofors verkstäder i Karlskoga – nu nyanställdes 500 personer.

I Bofors fabriker började maskinerna gå på högvarv, jobben var säkrade i den värmländska kommunen och svensk vapenindustri såg en ljus framtid i horisonten.

I dag är vapenindustrin den stora vinnaren på ett försämrat geopolitiskt läge och ökade försvarsanslag.

I kommuner beroende av vapenbeställningar, bombtester och storskaliga Natoövningar var det länge sedan det handlade om huruvida bolagen var svenskägda eller inte – huvudsaken är att hålla kvar jobben på orten.

I dag år 2015 omsätter vapenindustrin i Sverige drygt 20 miljarder kronor årligen.

Exporten står för drygt hälften och Försvarsmaktens beställningar för resten. Det motsvarar mindre än en procent av landets samlade bruttonationalprodukt.

Antalet jobb inom vapenindustrin uppskattas av Stockholm International Peace Research Institute, Sipri, till omkring 20 000, vilket representerar 3–4 procent av industrijobben i Sverige.

Svenska Saab och brittiska BAE Systems dominerar branschen som också har en lång rad mindre producenter och underleverantörer. Det kan diskuteras hur ljus framtiden blev, så här 30 år senare.

Det är ingen jättebusiness. Men det är en bransch som är strategiskt optimalt utspridd i landet.

Från den plaskblöta startbanan på Kallax utanför Luleå lyfter ett pärlband av stridsflygplan mot den arktiska skyn under ett öronbedövande dån.

Det är försommar på Nordkalotten 2015 och under två veckor i månadsskiftet maj–juni intas staden av det som kallats för ”årets största militära flygövning i världen” – den Natoledda Arctic Challenge Exercise, ACE.

För besöksnäringen i bygden är det bråda dagar. Hotellen är fullbokade och på en pub i centrum dricker lokala stamkunder och utländska stridspiloter upp det sista fatet av det specialbryggda ölet ACE Amber Ale som tagits fram särskilt till militärövningen.

Det politiska dubbelspelet kring militäralliansen får man ägna sig åt på andra breddgrader

– Sverige har valt väg. Det tåget har redan gått.

En kort bit därifrån är det socialdemokratiska kommunalrådet Niklas Nordström sist kvar på kommunhuset. Hans turbulenta politiska karriär som såg ut att ta slut i förtid har fått en nystart.

2010 avslöjades det att pr-firman Prime, där Nordström var delägare och konsult, hade haft i uppdrag från Svenskt Näringsliv, utan att avslöja uppdragsgivaren, att påverka Socialdemokraterna i en rad sakfrågor under valrörelsen.

Då åkte han ut i kylan. Men nu har Nordström kommit hem för att göra comeback.

Hem till Lule.

Nordström växte upp i ett arbetarhem i en stad dominerad av tung industri. Det var ”en stålarbetarstad, mentalt sett” – med få influenser utifrån.

– Vi hade en pojke i klassen som hette Rickard som hade flyttat hit från södra Sverige. Han påstod att han hade varit på Teneriffa och vi var helt övertygade om att han ljög.

– Det fanns faan ingen som reste till Teneriffa. Vi visste ju inte ens vad det var, minns Niklas Nordström 35 år senare.

Sedan millennieskiftet har storskaliga militärövningar blivit ett återkommande fenomen i norra Sverige.

I 2015 års ACE deltar 115 militärflygplan från nio länder – förutom Sverige, Finland och Schweiz var samtliga fullvärdiga medlemmar i Nato – med Luleå, Bodö och Rovaniemi som baser.

Inalles deltar 3 600 personer i övningen, vilket var en fördubbling sedan första ACE-upplagan 2013.

När kritiska röster höjs mot ACE – som återkommer 2017 – rycker Nordström ut som militärövningens främsta försvarare. ”Väldigt stolt blir jag som Lulebo”, twittrar han.

Att Luleå och Norrbotten blivit centrum för Sveriges allt tätare band till Nato är inget som oroar Nordström – det är en logisk konsekvens av att den socialdemokratiska regeringen 1995 förde in Sverige i Natosamarbetet Partnerskap för fred.

Det politiska dubbelspelet kring militäralliansen får man ägna sig åt på andra breddgrader.

– Sverige har valt väg. Det tåget har redan gått.

Trots att jobb inom vapenindustrin kan vara av stor betydelse på ett lokalt plan i vissa specifika kommuner så menar Sam Perlo-Freeman, som leder Sipris avdelning för militärutgifter, att man inte kan gå så långt som att påstå att vapenindustrin är viktig för Sveriges ekonomi och sysselsättning.

Hur kan det då komma sig att jobbfrågan ofta hörs när vapenindustrins vara eller icke-vara förs på tal? Enligt Perlo-Freeman ligger förklaringen snarare i politisk retorik än i ekonomisk verklighet:

– När politiker försvarar vapenindustrin trycker de gärna på jobbargumentet eftersom det har större chans att vinna allmänhetens stöd än de detaljerade säkerhetspolitiska aspekter som är den verkliga drivkraften. Därför överbetonas ständigt jobbfrågan.

Perlo-Freeman ser Sveriges ambition att själva besitta förmågan att framställa avancerade vapensystem som huvudförklaringen till att landets regeringar – oavsett politisk färg – värnar vapenindustrin på svensk mark.

En blågul vapenindustri med spetskompetens har varit en central pusselbit i att bibehålla trovärdigheten för den svenska alliansfriheten.

Dessutom menar han att de lokala faktorerna även kan påverka den nationella politiken när arbetsgivare och fackföreningar högljutt försvarar den stora koncentration av jobb inom vapenindustrin som finns i vissa kommuner.

Hösten 2015 testas under stort hemlighetsmakeri den nya europeiska superdrönaren Neuron som sägs kunna bära kärnvapen. Svenska staten har satsat 750 miljoner skattekronor i projektet.

Vapenindustrins betydelse förblir stor i kommuner som Karlskoga, Linköping och Luleå – direkt och indirekt.

Och vid sidan av den traditionella produktionen växer den kommersiella test- och övningsverksamheten som utgår från de unika yttre förutsättningar som blivit en av svensk vapenindustris främsta konkurrensfördelar: stora glesbefolkade landområden och extrema klimatförhållanden.

Naturresurser som inte ens den globaliserade ekonomins tvära kast kan flytta på.

I takt med ökade militära spänningar i Arktisregionen lyfter jaktplan i allt frekventare takt från f 21 i Luleå under Natoledning, och till Bofors Test Center i Karlskoga och Vidsel Test Range i Älvsbyn vallfärdar den globala försvarsindustrin för att testa vapen.

Hösten 2015 testas under stort hemlighetsmakeri den nya europeiska superdrönaren Neuron som sägs kunna bära kärnvapen vid Vidsel Test Range.

Svenska staten har satsat 750 miljoner skattekronor i projektet och Saab, som är en av huvudaktörerna, hoppas att Neuron ska befästa företagets position som ledande global aktör inom flygvapenindustrin.

– Jag anställdes inte för mina blå ögon.

Jan Nygren är nytillträdd ordförande för Försvarets materielverk i ett nytt säkerhetspolitiskt läge där den militära beredskapen är högre än på många år: båtarna är ute på haven och flygplanen uppe i luften.

Med Nygren kommer värdefull erfarenhet från såväl statsapparat som vapenindustri: från försvarsdepartementet och från Saab.

Under sin tid på Saab upplevde han aldrig att vapenindustrin såg de svenska exportreglerna som ett problem – en statlig godkännandestämpel kunde snarare vara en fördel, en kvalitetsstämpel som byggde förtroende hos kunderna.

Nygrens politiska bana inleddes emellertid långt ifrån regeringskanslier och myndighetskontor i Stockholm – den påbörjades i industri-staden Trollhättan på 1960-talet. Det var politik överallt – jämt.

Stadens arbetarrörelse var traditionell men stolt; många brann för socialismen men gick i kostym och slips i förstamajtåget.

Hans far arbetade som svarvare för Flygmotor som levererade beståndsdelar till flygvapnet, modern var polsk judinna som undsluppit nazisternas folkmord med en av Folke Bernadottes vita bussar.

Nygren drogs med i SSU 1966, där engagerade han sig i den internationella solidariteten och kampanjade mot förgubbningen. Han steg snabbt inom arbetarrörelsens hierarki.

– Det börjar som ett engagemang och plötsligt upptäcker man att ”oj då, plötsligt blev man ordförande för klubben och för distriktet”. Och någonstans där ändrar engagemanget karaktär.

Det blir allvar på ett sätt som man inte förväntar sig. Plötsligt har man ett ansvar och det man får göra är inte alltid det man trodde när man var gräsrotsaktivist. På gott och på ont.

– För försvarsindustrin är det inte nödvändigtvis någon hit att Sverige går med i Nato.

Med sin bakgrund i vapenindustrin förvånades Jan Nygren över att det inte blev mer kritik när han i april 2015 tillträdde som ordförande för FMV.

Själv tar han lätt på kritiken om att han skulle sitta på dubbla stolar och representera den svenska vapenlobbyn.

– Ett stort företag som Saab behöver ingen lobby. Håkan Buskhe [Saabs nuvarande vd] träffar försvarsministern när han vill, säger Jan Nygren.

I Natofrågan följer Jan Nygren under åren den socialdemokratiska partilinjen om ökat samarbete men fortsatt tvekan till regelrätt medlemskap i militäralliansen.

”Så länge den svenska alliansfriheten inte är något hinder för samverkan – varför då krångla till det med en Natoanslutning?” frågade han sig i en intervju med tidningen Arbetet under tiden på Saab.

I oktober 2014 skrev han på DN Debatt att ett eventuellt svenskt inträde i Nato måste ske i samverkan med Finland.

I ett snävt försvarsindustriellt perspektiv är ett Natomedlemskap antagligen ett nollsummespel, menar Nygren.

Det ger visserligen krav på högre försvarsanslag och ökad access till marknaden inom militäralliansen, men det riskerar samtidigt att öppna för mer utländska inköp av försvarsmateriel och därigenom äventyra den svenska vapenindustrins självklara roll som leverantör till det svenska försvaret.

– För försvarsindustrin är det inte nödvändigtvis någon hit att Sverige går med i Nato, säger Jan Nygren.

Luleås socialdemokratiska kommunalråd Niklas Nordström upplever att riksdagsledamöter och regeringar länge varit rädda för att sätta ner foten och tydligt ta ställning i Natofrågan.

Och det gäller inte minst i hans eget parti där han har själv varit en isolerad men frispråkig Natoanhängare.

– I någon mening är det väl talande. Varför är det ett kommunalråd i Lule som tar de här debatterna? Det är lite udda, det är klart att det borde vara våra rikspolitiker.

I Luleå hamn utanför konsertlokalen vägrar sommarsolen gå ner. Och den arktiska himmel som med all säkerhet kommer fortsätta agera skyltfönster åt svensk vapenindustri färgas långsamt röd.

Av Tigran Feiler & Klas Lundström

Detta är ett utdrag av en text publicerad i #6 2015 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. Du kan köpa numret digitalt här 

En prenumeration av tidningen kan tecknas här »