Det blir inget Ikea i Slakthusområdet och nu är alla planer uppe för omförhandling. Stadsplanekampen står mellan nyurbanisternas stenkvarter och visionärernas skate- och hångelstad.
På Sveriges nyurbanisters blogg Yimby.se finns ett inlägg som väckt min uppmärksamhet. Inlägget osar av undertryckt vrede. Det avslutas med ett fetat ”Nu räcker det”. Det handlar om planeringen av det nya Slakthusområdet i Stockholm. Jag ska erkänna att jag bor granne och att jag därför följer ärendet extra noga.
Här har nyurbanisterna för en gångs skull stött på motstånd.
Slakthusområdet är urbanistens dröm om ett hippt svenskt Meatpacking district. Här finns lokal matproduktion, billiga lokaler, en klubb med 3-öppet och kvartersstruktur. Bygg på några våningar på industrilokalerna så är det klart. Men svensk stadsplanering fungerar inte riktigt så. Staden vill flytta bort matproduktionen, riva byggnaderna och bygga nya bostadsrätter, gågator och inomhusgalleria med parkeringsplatser. Det är marken som är värdefull. Urbanisterna rasar.
Det är inte så ofta som nyurbanister blir riktigt arga. Det mesta har ju gått deras väg på senare år. Nyurbanismen startade som en amerikansk rörelse i takt med att USA:s innerstäder putsades upp på 1970- och 1980-talet. Man hade fått nog av sprawl. En liknande utveckling ägde rum i Europa: bort med gårdshus, in med modern standard. Marknadsvärde gjorde att fasader började putsas och fram trädde det sena 1800-talets Hausmann-avenyer i full prakt. Modernismens utspridda förorter avfärdades.
I takt med marknadiseringen av bostadsmarknaden blev värdet på fastigheter och bostadsområden en omvandlingskraft att räkna med. Kommunen, som förr hade vägt byggherrarnas mot samhällets vilja, började fokusera på ”den attraktiva staden”, det vill säga att locka invånare med plånböcker tjocka nog att generera skatteintäkter och efterfråga affärer och kaféer som i sin tur kan skapa turism.
Nyurbanisternas idé är löjligt enkel och slagkraftig: 1850-talets stenstad är idealet. Samtidigt finns något deprimerande i att visionerna skulle ha upphört för 150 år sedan. Vad är det för motstånd de möter? Och vad vill egentligen de postmoderna normkritiska stadsplanedebattörer som blickar framåt? De som är minst lika kritiska mot stadens vinstmaximeringsplaner för Slakthuset.
Trafikseparering är en av stadsplanedebattens viktigaste stridsfrågor. Urbanisterna hävdar att den kom till för att bilarna skulle kunna åka snabbt nog i det utglesade förortslandskapet. Kritikerna, som vill ha en mer postmodern stadsplanering, hävdar att den kom till för att skydda barn och boende mot biltrafiken.
För den postmoderna rörelsen blev händelserna i Husby 2012 betydelsefulla. Social och fysisk upprustning skulle gå hand i hand i det som politikerna kallade Järvalyftet. Trafiksepareringen skulle bort till förmån för blandad trafik. Men Husbyborna vill annorlunda. De gillade att biltrafiken gick för sig i ett dike och att gång- och cykelvägar löpte för sig längs grönområden och över broar. Omgörningen lades på is efter protester. Förortsidealet hus-i-park – eller hus-i-parkering som urbanisterna skulle säga – blev kvar.
I Slakthusområdet spelar synen på trafik en avgörande roll. Yimby vill att bilar, cyklar och gående samsas på samtliga gator i ett rutnät som ansluter till områdena utanför Slakthuset. Trafikseparering leder ju till dåligt kundunderlag för kommersiella lokaler. Staden vill i stället avgränsa området mot såväl en stor trafikled som omgivande villakvarter och bryter gärna upp kvartersstrukturen. Enligt författarna på Yimbybloggen anser kommunens tjänstemän att boende inte kan samsas med backande lastbilar. Det är därför som kötthanteringen måste bort.
Per Wirtén, Magasinet Arenas grundare och tidigare chefredaktör, är känd som urbanismens kanske största fiende. Han försvarar trafikseparering.
– Kan du gå över fyrfiliga trafikleder i London? Nej, det kan du inte – du får gå i fem kvarter tills du kan gå över vägen, säger han.
Ylva Åborg är verksam arkitekt och har en normkritisk syn på sitt arbete. Hon menar att man på hennes kontor inte föreslår trafikseparering utan i stället skapar vissa gator där bilar har tillträde men inte kan åka fort: ”vald trafikseparering”.
Här möter vi en annan stötesten i debatten. Det är känt att många uppskattar en bilfri miljö och en egen gräsplätt. Samtidigt uppskattar människor närheten till den täta kvartersstaden med affärsutbud som inte överlever trafikseparering. De två idealen är oförenliga.
Ett annat område som delar urbanister och postmoderna är Stockholmsområdet Hammarby sjöstad. Urbanisternas kanske främsta företrädare arkitekten Ola Andersson hyllar i sin bok Vykort från Utopia området för dess trafikblandning, för kvartersstruktur och för att gatan blivit en mötesplats. Per Wirtén gillar det inte.
– Hammarby sjöstad är ett skräckexempel på när gatan blir den enda mötesplatsen. Här finns inga torg eller kulturhus, säger han.
Per Wirtén kritiserar också urbanisternas vurm för slutna kvarter.
– På innergårdar och i välordnade stadsparker är vi alltid sedda, det skapar en sorts övervakningssamhälle. I tallbackar och på bergknallar kan ungdomar hångla och vara i fred utan att föräldrarna ser. Vi måste ha råd med de här allmänningarna när vi planerar staden, säger han.
På Ylva Åborgs arkitektiska kallas det appropriering.
– Skateboardåkare ska kunna appropriera en plats, ta den i besittning och göra den till sin, säger hon.
– Jag kan tycka om när en bostad, en bostadsgård eller en förskola läcker ut i den offentliga miljön, säger Ylva Åborg och tar upp en tråd som även Per Wirtén återkommer till, den om urbanisternas förkärlek för skarpa gränser mellan offentligt och privat.
Vad ska man kalla då kalla motrörelsen mot urbanismen? Normkritisk eller postmodern?
Kalla det demokratisk stadsplanering, säger Per Wirtén.
– Man ska ha råd med torg och samhällslokaler. Idealet vore att utveckla 1940- och 50-talets ideal för medborgarskapet, då man byggde samlingsplatser. Stockholmsförorten Årsta är ett bra exempel.
Ylva Åborg framhåller hållbarhetsrörelsen och barnperspektivet som de två trender som kommer att forma stadsbyggnaden framöver. Hon pekar på Hammarbyhöjden i Stockholm som ett område som planerats för barns rörlighet. Klassisk hus-i-park-miljö där bilar begränsats och tunnelbanan och torget utgör navet.
Om urbanismens kritiker själva får planera staden, kommer vi alltså att bo i Årsta och Hammarbyhöjden. Båda områden som står inför rejäla förtätningar de kommande åren. Här är det nämligen populärt att bo, har stadens tjänstemän kommit fram till. Fler ska få chansen. Härom månaden tältade människor i en vecka för att köpa nyproducerat i Hammarbyhöjden för 50 000 kronor kvadratmetern.
Mitt emellan de här områdena, som en sorts länk, ligger, just det, Slakthusområdet – min granne. Ska vi gissa på att det landar i en kompromiss: kvartersstruktur av Hammarby sjöstads-typ men faktiskt med ett torg framför Folkets hus, eller förlåt, mer troligt en minigalleria av Hornstullstyp.
Mikael Feldbaum
Det här var ett utdrag från Magasinet Arena #3 2015. Vid citering vänligen referera till Magasinet Arena. Magasinet Arena #3 2015 finns i butik från och med 9/6. Köp nr 3 2015 här. En prenumeration av tidningen kan beställas här >>
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
