Jämviktsarbetslösheten tycks alltid ligga kring, eller lite under, den faktiska arbetslösheten. Jon Weman reder ut hur detta idealmått formas av verkligheten.
Jämviktsarbetslösheten kallas den arbetslöshet som vi måste acceptera med rådande institutioner om vi inte vill utlösa en skenande, samhällsekonomiskt ohållbar inflation. Vi kan till exempel inte börja bygga bostäder, järnvägar eller öka personalen i offentlig sektor, utan risk att göda inflationen. Istället måste vi förändra “arbetsmarknadens funktionssätt”. Enligt Konjunkturinstitutet bör det just nu ske med ökade löneskillnader i kombination med subventioner för att anställa arbetslösa.
Men någonting är svårförståeligt med det här måttet. Jämviktsarbetslösheten tycks nämligen nästan alltid ligga kring, eller lite under, den faktiska arbetslösheten vid varje given tidpunkt; under 80-talet under 4 procent, 1995 nära 8 procent, sedan sjunkande mot 6 procent och nu återigen stigande. I två korta dippar, 2002 och just 2006-2007, har den faktiska arbetslösheten kortvarigt sjunkit under den beräknade jämviktsnivån.
Hur går det här till? Och varför kan jämviktsarbetslösheten skilja sig så mycket som 4 eller 8 procent? Och när vi idag har en inflation på bara 1 procent, alltså långt under 2 procent som är Riksbankens mål, kan det verkligen stämma att arbetslösheten måste vara hela 7 procent för att undvika skenande inflation?
Jag gräver mig igenom Konjunkturinstituets rapporter. Det visar sig att KI räknar fram jämviktsarbetslösheten genom att välja en utgångspunkt och bedöma hur ett antal faktorer de anser är relevanta – löneökningar, matchning på arbetsmarknaden, vakanser bland annat – förändrats. Utgångspunkten just nu är 2006-2007, då arbetslösheten bedöms ha varit “nära sitt jämviktsvärde”.
Men hur vet vi att den var det?
Jag frågar Göran Hjelm, prognoschef på Konjunkturinstitutet. Han förklarar att KI utgår ifrån tre olika index över olika faktorer på arbetsmarknaden för att fastställa utgångspunkten. Om dessa index befinner sig “nära sina historiska medelvärden” så har man en utgångspunkt. Men varför är “historiska medelvärden” – dessutom från tidsperioden 2006-2007 när Sverige huvudsakligen hade låg inflation – det samma som en gräns som inte får passeras?
Inflationen 2006 var 1,4 procent och 2007 2,2 procent. Trots högkonjunktur låg den alltså runt Riksbankens mål. Varför uppfattas den nivån som alarmerande hög?
– Inflationstakten ett visst år är inte så central, den kan bero på en mängd olika tillfälliga effekter, förklarar Göran Hjelm.
Att man har passserat jämviktsarbetslösheten visar sig först “på sikt”, enligt institutet.
År 2007 uppmanade KI med dessa beräkningar som grund Riksbanken att höja räntan för att hindra arbetslösheten att sjunka lägre, vilket banken också gjorde. KI:s uppskattningar kan alltså ha kännbara och direkta konsekvenser i verkligheten. Och därmed också indirekt påverka framtida bedömningar av jämviksarbetslösheten.
Keynesianskt inriktade ekonomer har varit skeptiska till tolkningen av jämviktsarbetslöshet. Ekonomen Erik Hegelund gjorde nyligen en en genomgång av forskning som jämför teorier om jämviktsarbetslöshet med faktiska arbetslöshetssiffror.
– Jämviktsarbetslösheten verkar följa den verkliga arbetslösheten, snarare än tvärtom. Den verkar alltså gå att pressa ned, om man pressar ned den verkliga arbetslösheten, säger han.
De faktorer som exempelvis KI är mycket intresserade av, som A-kassans nivå, lägstalöner och hur avtalsrörelser fungerar verkar enligt de studier Erik Hegelund refererar inte ha något statistiskt samband med arbetslösheten.
– Däremot är det rätt tydligt att hög tillväxttakt och hög investeringstakt samvarierar med låg arbetslöshet. Det borde alltså vara fullt möjligt att satsa oss ur dagens massarbetslöshet. Jämviktsarbetslösheten skulle då följa med ned så att vi inte skulle behöva drabbas av någon accelererande inflation, säger han.
KI konstaterar faktiskt delvis samma sak, när de i en tidigare rapport skriver att “I samband med den ekonomiska krisen i början av 1990-talet minskade sysselsättningen och i viss mån blev denna nedgång bestående då jämviktsarbetslösheten steg”. Men kan inte sambandet i så fall också gälla åt andra hållet: att ett sätt att sänka dagens påstått höga jämviktsarbetslöshet faktiskt vore att helt enkelt att spendera mer för att skapa jobb?
– Det är möjligt att vi skulle ha uppmärksammat det mer. Men vi tror att effekterna skulle vara små i så fall, säger Göran Hjelm.
Jon Weman är frilansjournalist
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
