När bloggaren Julia Caesar avslöjats stängde DN-reportern Niklas Orrenius av mobiltelefonen, skaffade hemlig adress och slutade svara på twitter. Reportern som hyllat pratet och lyssnandet som metod fick till slut nog av hatet.
Hösten 2015 stängde DN-reportern Niklas Orrenius av sin telefon.
Det kan tyckas vara en banal händelse, men är även en värdemätare för demokratins hälsotillstånd i Sverige. En av rikets mest kända publicister gav upp sin yrkesprincip: att ständigt vara tillgänglig för läsarna, även de mest kritiska.
– Mitt liv höll inte längre. Hatet hade växlat upp på en ny nivå. Min gamla strategi, som jag tycker om och som har tjänat mig väl: att kommunicera och kommunicera och kommunicera, att prata och prata och prata. Det gick inte längre. Jag kunde inte, det var så många. Rasisterna har ett speciellt synsätt på DN, som de anser har en agenda att krossa och tysta dissidenter. Jag blev en del av det, i deras ögon. Jag höll inte ihop som människa längre, och för att fortsätta hålla ihop fick jag byta strategi.
Det här är en text som innehåller ett triangelförhållande, det bör påpekas. Huvudperson är Niklas Orrenius, aktuell med en bok om konstnären Lars Vilks. Vilks å sin sida är uppmärksammad för teckningar av profeten Muhammed som hund. Jag som skriver heter Henrik Arnstad, vetenskapsjournalist. Vi är tre vita och privilegierade män ur medelklassen som har en sak gemensamt: vi tvingas alla tre utöva våra yrken under mordhot. Sådant påverkar en människa, på djupet av existensen.
Niklas Orrenius är förvisso beundrad bland sina kolleger. Det är onsdagskväll i Malmö, våren 2016. Orrenius står på scenen i ett samtal, arrangerat av Publicistklubbens södra krets. Publicisterna har samlats i en gammal lastbåt, omgjord till krog, och lyssnar när Orrenius berättar om sitt arbete med boken om Lars Vilks.
Han har en speciell klädstil – modeskribenter skulle kanske bruka begreppet »casual chic«? – samt en självsäker, lite barnslig image: öppen blick men med tydlig linje i både framträdanden och journalistik. Han är ambitiös, professionell och driven men framstår samtidigt som ödmjuk och lyssnande.
Nu talar Orrenius om Lars Vilks.
– Jag skriver inte om Vilks som enskild person utan använder honom som en lins att betrakta vårt samhälle genom, berättar Orrenius för publiken.
Orrenius säger att han velat intervjua Lars Vilks sedan de dödliga terrordåden i Köpenhamn, 14–15 februari 2015, som bland annat avsåg att mörda konstnären. Sedan dess har Orrenius träffat Vilks ett 15-tal gånger, under stränga säkerhetsförhållanden (»jag vet fortfarande inte var Vilks bor«). Intervjuerna utgör en del av underlaget för Orrenius nya bok Skotten i Köpenhamn: Ett reportage om Lars Vilks, extremism och yttrandefrihetens gränser, som utkommer i dagarna.
– Många som skriver om Vilks bedyrar hans rätt till yttrandefrihet, men så kommer oftast ordet ”men”. De tar inte på allvar vilken fruktansvärd livssituation han har. Jag hade aldrig stått ut att leva som han gör, med alla dessa säkerhetsrutiner.
Någon i publiken tar upp hoten mot Orrenius själv, varpå han skrattar förläget och återkommer till Vilks.
– Han är inte lojal mot något annat än konsten.
Orrenius många avslöjanden har ofta fått stort genomslag. Uppmärksammat är scoopet från 2013, om polisens olagliga register över romer, som omfattade över 4 000 människor. Men Orrenius är mest känd för sin mångåriga bevakning av Sverigedemokraterna. Denna journalistik utgör en paradox.
Orrenius har återkommande orsakat partiet skada, exempelvis då han 2014 avslöjade att SD anser att judar inte kan vara svenskar. Samtidigt uttrycker till och med ledande Sverigedemokrater uppskattning för Orrenius person, vilket syns exempelvis då SD:s Mattias Karlsson skriver på Facebook:
»Jag har känt Niklas Orrenius i snart 13 år. Jag betraktar honom mer som en propagandist än som en journalist och jag förbluffades över det moraliska stöd som han för en tid sedan gav åt de icke demokratiska elementen i Researchgruppen. Niklas är dock ingen ond människa med onda avsikter. Han är en i grunden snäll människa som har misstagit sig och gjort en felaktig analys av politiken och tillståndet i samhället. I en annan tid och under andra omständigheter, så tror jag att vi hade varit vänner.«
I samma Facebook-inlägg beklagar Karlsson att Orrenius utsätts för förföljelser från SD-sympatisörer. Orrenius är dock långt ifrån ensam om att terroriseras. Ungefär en tredjedel av Sveriges journalister arbetar i dag under hot. »Vanligast är hot om fysiskt våld, 40 procent har fått motta hot om våld mot den egna personen. ›Jag vet var du bor‹, ›jag vet var dina barn går i skolan‹ och förföljelse är några exempel på uttalanden och situationer där journalister känner sig hotade – en tredjedel har mottagit hot av denna karaktär och 17 procent har blivit hotade med skadegörelse«, enligt en undersökning från JMG (maj 2016). Den absolut vanligaste anledningen till hoten är att journalisten berört ämnen kring invandring.
Hoten mot författare är av ungefär samma omfattning. Vid över hälften av händelserna med politiska motiv anges förövarna ingå i »någon form av högerextrem eller rasistisk grupp«, framför allt Sverigedemokraterna, enligt en undersökning från Myndigheten för kulturanalys. »Detta kan jämföras med alternativet vänsterextremistisk grupp som angavs i fyra procent av händelserna«, skriver myndigheten. Jihadistiska motiv återfinns under »anslutna till religiös grupp«, som ansvarar för 15 procent av händelserna.
Några veckor innan jag träffar Orrenius befann han sig i rättssalen, som målsägande. En äldre kvinna stod åtalad för ofredande, efter att ha skrivit om Orrenius på Facebook. »Låt svinet få känna på att han gick för långt«, uppmanade kvinnan och publicerade Orrenius hemadress. ”Om ni skulle få lust att tömma en spann avföring i hans brevlåda eller bara urinera i den.” Tingsrätten ansåg inte att detta utgjorde ofredande, utan friade kvinnan. Anledningen till detta hat mot Niklas Orrenius är hans försök att intervjua bloggaren Barbro Jöberger, mer känd under pseudonymen »Julia Caesar« och hyllad av rasister i hela Norden. Det var historien om Jöberger som förändrade Orrenius liv, trots att försöken att intervjua henne från början framstod som en normal fortsättning på hans journalistiska verksamhet.
Niklas Orrenius nyfikenhet på politiskt mörker kommer från uppväxten.
– Jag har undrat över anti-invandringsrörelser sedan jag var barn. Min pappa är advokat och representerade flera flyktingfamiljer. Det var mycket prat hemma: »vad gör de nu«, »ska de få stanna”, ”en har öppnat restaurang”. Som barn förstod jag att flyktingarna var väldigt glada över att pappa hjälpt dem. Ett av mina allra tidigaste minnen är att vi fick en turkisk lampa i tacksamhetspresent. Det där var närvarande, att folk flydde till Sverige. Jag är ju född 1973 och vid slutet av 1980-talet funderade jag mycket, samtidigt som BSS-rörelsen kom. Det började brännas flyktingförläggningar.
År 1990 brändes flyktingförläggningen i den lilla östgötska orten Kimstad ner.
– Det var efter att SD hade hetsat och protesterat mot flyktingförläggningen. Ny demokrati kom till Motala. Jag förstod att hatet var farligt. Jag reste till Kimstad och gick i ett fackeltåg mot rasism. Så flyttade jag till Skåne när jag var 23–24 år och skulle plugga pol.mag. Men jag hade börjat jobba lite som journalist och anmält mitt intresse till Sydsvenskan. När jag hade pluggat ett par månader ringde de och sade att någon blivit sjuk på Lund-redaktionen, »kan du hoppa in två veckor?« Javisst, sade jag. Så dog hon som blivit sjuk. Hon var bara 34 år, fruktansvärt hemskt. Jag hoppade av studierna och blev kvar i yrket.
Skånes politik blev en ny erfarenhet för östgöten Orrenius.
– Jag hade hört talas om vad som hände i Sjöbo men i nästan varenda liten skånsk kommun fanns något parti som mer eller mindre spelade på invandringsmotstånd. I min stad Malmö var Skånepartiet stora. Folk pratade om partiet och de spelade en viktig roll när det blev borgerligt maktskifte i Malmö kommun 1985. Förut hade Skånepartiet mest pratat om fri sprit, men så lade de till prat om flyktingar, för det hade varit ett attentat i Falsterbo och de insåg att de kunde exploatera hatet och misstron mot flyktingar. »Stopp för invandring till Skåne!« Så gick de direkt från noll till fem mandat. Där jag är uppväxt i Östergötland fanns inte sådana partier, åtminstone inte invalda i kommunfullmäktige – men här i Skåne fanns de. Det intresserade mig. Jag ville förstå.
Det här var åren Jimmie Åkesson, Richard Jomshof, Mattias Karlsson och Björn Söder studerade i Lund.
– De bestämde sig för att nystarta det tilltufsade partiet SD. Ta makten och försöka jobba från en skånsk plattform. När SD nystartade åkte Björn Söder runt bland alla dessa gamla Skånegubbar och sade ungefär » »hörni, det går ju inte så bra för er«. Han värvade dem med budskapet att »vi har ett nytt SD som ska bli stort«. Gubbarna gav SD 400 000 kronor 2001–2002 och partiet kunde skicka en broschyr till alla skånska hem, med Sven-Olle Olsson på framsidan. SD kom in i 15 av 33 skånska kommuner. Det blev deras genombrott, då fick de mer pengar. Då blev jag på allvar intresserad och skrev de första större reportagen. Men de här skåningarna var ju egentligen regionalister, de paketerade sitt invandringmotstånd i en skånsk rödgul fana. »Skåne ska vara fritt!« och ”Motstånd mot centralmakten i Stockholm!” Men det förändrades snabbt och det rödgula blev det gulblå, där det bärande elementet var motståndet mot invandring.
På Sydsvenskan skildrade Niklas Orrenius hur SD gick från att betraktas som en obskyr politisk sekt till att bli ett etablerat parti. Hans karriär gick framåt, via Expressen till hans nutida position på Dagens Nyheter. Han har jobbet alla journalister drömmer om, han gör i princip de reportage han vill. Påpekandet gör Orrenius generad.
– Jag har ju varit lokalreporter i många år.
Ja, du har gjort dina hundår. Men de flesta journalister som gör sina hundår är fortfarande kvar ungefär där, vid slutet av karriären. Men inte du?
– Jag kände att det finns storys som inte fick plats i den vanliga nyhetsformen, då gäller det att armbåga upp sig. Jag skriver traditionella nyhetsreportage, i skärningspunkten mellan nyheter och reportage. Det innebär en laddning, som kräver ett bra språk också. Det var sådan journalistik jag själv tyckte om. Det komplexa lämpar sig bäst i reportageform.
Så kom brytpunkten 2015, i historien om den anonyma bloggaren »Julia Caesar«. Niklas Orrenius gick från att vara reportern till att själv bli ett »case« (för att använda journalistslang) i nyhetsrapporteringen. Det hela började när SD växte snabbt kring 2009.
– Deras nätrörelse gav dem så mycket stöd och »Julia Caesar« dök upp hela tiden. Hon var ett stort namn. Hon spelade på att hon var journalist och hade genomskådat medieeliten. Det var uppenbart att hon kunde skriva och hade kvaliteter som andra rasistiska bloggare saknade. Hon kunde göra research, visserligen som propagandist, men hon var väldigt viktig och blev med åren mer och mer aggressiv i retoriken. Jag undrade vem hon var. Hatsajterna pushade hela tiden för henne, »vår fantastiska Julia Caesar«. Hon skickade sin bok Världsmästarna till alla riksdagsledamöter och blev alltmer öppet rasbiologisk. Jag kände att här finns en story, det var ju nästan en roman. Så fick jag ett tips om vem hon var.
Därmed hade »Julia Caesar« ett namn i Orrenius research – Barbro Jöberger.
– Jag förstod att det var en före detta DN-journalist och kollade upp henne. Hon hade fått något pris och var känd för sina inkännande socialreportage, med funktionshindrade och barn. Då blev det ännu mer intressant för mig. Jag blev intresserad av det rent mänskliga och undrade varför hon var anonym. Jag bestämde mig för att försöka prata med henne.
Senare var Orrenius på Gotland i ett annat ärende.
– Jag visste att hon hade sommarhus på landet där. Jag reste dit och knackade på och hon öppnade och såg väldigt arg ut. Jag sade att jag heter Niklas Orrenius, då avbröt hon och sade »jag vet vem du är, jag måste skriva« och stängde dörren. Jag knackade igen men hon öppnade inte, så jag lade en lapp på hennes vindruta och åkte därifrån.
Därefter kom valet 2014 och Orrenius glömde tillfälligt bort Julia Caesar.
– Det hängde ju på att hon berättade. Det var synd att hon inte ville det, för hon var ju spännande som makthavare. Jag var jättenyfiken. Sommaren 2015 trappades hetsen upp i Sverige och DN:s chefredaktör Peter Wolodarski märkte att Julia Caesar-texter sipprade in i vanliga näringslivskretsar. Jag bestämde mig för att försöka igen, med Gotland.
Augusti 2015 reste Orrenius åter till Barbro Jöbergers sommarhus.
– Ingen öppnar när jag knackar på, men jag ser att någon är där. Det hänger någon badhandduk, det ligger en sekatör framme. Jag knackar på fönstret och säger »hallå Barbro, det är Niklas här, vill du prata?« Hon har ett headset på sig och pekar på det, tydligen sitter hon i telefon. »Vi väntar tills du pratat färdigt!« Vi väntar i 20 minuter, går tillbaka, ropar »vill du inte prata« och hon skakar på huvudet. Jag skriver en ny lapp och lägger sekatören på den, för att den inte ska blåsa bort. Jag förstår ju att hon är rädd, hon vill ju vara anonym, så jag ropar »vi går nu«.
Helgen därpå begav sig Niklas Orrenius till hemstaden Motala för att umgås med föräldrar och familj, när något händer.
– Det börjar plötsligt ringa i min telefon, väldigt aggressiva samtal, typ »vi ska komma hem till dig, vi är 27 personer«. Det ringer och ringer och ringer. De nämner Julia Caesar, så jag går in på nätet och ser krönikan där hon skrivit mitt telefonnummer.
Texten Barbro Jöberger skrev finns fortfarande publicerad. Den handlar om hur hon upplever sig vara förföljd av Dagens Nyheter och Bonnier-koncernen:
»Det lugn jag behöver har förvandlats till en mardröm. Det finns människor som tar sig rätten att slå sönder min trygghet och göra mitt liv till ett helvete. Jag är förföljd av människor utsända av en stor mediekoncern som vill tysta mig. De vill få mig att sluta skriva genom att trakassera och ofreda mig, skrämma mig, göra mitt liv så outhärdligt som möjligt.
Förföljelsen har pågått i ett år. Jag har nått en gräns, jag tänker inte finna mig längre.«
Jöberger publicerade Niklas Orrenius mobilnummer, därav hat- och hotstormen via telefon.
– Det blev en hel natt när det bara ringer och ringer och ringer. Och jag kan inte förmå mig själv att stänga telefonen. För jag vill veta vart det blåser, det har alltid varit mitt sätt att ha kontroll. Jag svarar, för det har alltid varit mitt sätt, jag pratar med alla. Det rasar in mejl med hot. »Du ska dö« och så vidare. Någon skrev ”major event 1st of september”, skickat från nån anonym mejlserver. »I kill you and I kill myself« och så stod det inget mer. Och det var ju första september. På nätet spekulerades om vilken skola mina barn går i, för de visste hur gamla de var. Och det äter sig ju in! Jag är ju van vid hat, men nu var det … Julia Caesar skrev att jag kränkt henne i hennes hem och då skulle hennes anhängare svara med samma mynt. Min adress skrevs överallt, den var ju öppen då. Jag jobbade dag och natt den där veckan och det var en jättejobbig period, för det kom en massa hot hela tiden. Då började jag faktiskt stänga av telefonen. Och jag bytte telefonnummer, för det gamla gick inte att ha kvar. Jag slutade svara på Twitter, vilket jag tidigare alltid gjort, för det var så otroligt mycket. Problemet var att jag gick in i bubbla. Mitt i alltihopa tilldelades jag priset »Torgny Segerstedts frihetspenna« och då ska man skriva ett tal som publiceras. Jag räknade ner dagarna tills jag skulle få ägna mig åt familjen igen.
Hatet i Sverige 2016 synes välorganiserat och kanaliseras via rasistiska hatsajter och bloggare (som Julia Caesar). Hatet drabbar hela samhället, inte bara journalister. När en fackföreningsordförande kritiserade Sverigedemokraterna hotades hon med gruppvåldtäkt. En sjukvårdsanställd som protesterade mot ett SD-besök på arbetsplatsen fick så allvarliga hot att han varken kunde vara på jobbet eller bo i sin bostad. Två forskare vid Linköpings universitet gjorde en studie om SD:s väljare och uppmanades att »hålla truten« så att de kunde »fortsätta njuta av livet«. Ett barn som skrev kritiskt om SD på Twitter fick veta att »du förtjänar att bli gruppvåldtagen och sedan lämnad för att förblöda«.
Angående journalister har SD-webbplatsen Avpixlat instruerat sina läsare:
»För den händelse ni skulle finna det långtråkigt att vänta på att slumpmässigt snubbla över ett passande tillfälle är det ju förstås aldrig fel att vara sin egen lyckas smed. Bostadsadresser för de flesta politiker, journalister och andra PK-personligheter finns bara några kostnadsfria musklick bort.«
På nätet diskuteras i Flashbacktråden »Rätt att hota journalister som skriver om SD?«: »Jag hymlar inte med att svenska journalister förtjänar att misshandlas och dör dom är det bara en bonus.« Ett annat påpekande är att journalister bör »få huvudet bortskjutet. Ni skulle göra så många glada och framförallt så skulle det bli fest varje gång. Ni är vidriga desinformatörer som kommer få titta ännu mer över axeln i fortsättningen.«
Dessa åsikter finner gensvar hos SD:s officiella företrädare, ofta på ledande poster. Pressens frihet – liksom fria val – är enbart »mått på grad av liberalmarxism«, anser SD:s Erik Almqvist. Andra SD-politiker är mer rakt på sak: »Förr eller senare blir Journalister och PK folk öppet villebråd. Tyvärr kommer jag nog inte gråta när det sker«. menade dåvarande SD-politikern Christer Schoultz 2012. När det påpekades för Björn Söder att inget annat partis sympatisörer gör sig skyldiga till så mycket hot mot journalister, kontrade denne med att journalister själva bär ansvaret – utifrån sin rapportering. Enligt Söder är journalister »vidriga ryggradslösa skrupelfria varelser«. Hoten mot Orrenius är därmed inte unika, men de är extrema i sin omfattning och frekvens. Och i samband med Julia Caesar-affären nådde de en kritisk massa, för människan Niklas Orrenius.
Var hittade du kraften att vakna varje morgon?
– Jo jag insåg att jag hade något att berätta. Jobbet blev en räddning. Men också att jag var omgiven av familjen. Men samtidigt var ju familjen en källa till oro. Det var ju nytt, att det åt sig så pass långt in i privatlivet. Att en nazistisk våldsorganisation skrev min hemadress på sin webb och uppmanade folk att åka dit. Att mina barns mobilnummer lades ut av rasister. Jag har ju alltid vårdat min naivitet. För mig är den en öppen blick på världen. Naivitet kan vara ett bra redskap om man vill förstå saker. Att exempelvis tänka att det är klart att poliser talar sanning och om SD säger att de är emot rasism så måste jag utgå från det. Den här troskyldiga blicken på världen är något jag tycker är sympatiskt, som människa. Man utgår inte från att någon är dum i huvudet. Man utgår från att folk vill väl. Om man gör det, så kan folk får en andra chans. Att återuppfinna sig själva och hitta rätt. Men något hände. Det finns folk som verkligen vill mig och min familj illa. Ondskan finns. Det har jag väl vetat hela tiden, men nu blev det så omedelbart påtagligt. Du kan inte ens kommunicera med vissa. Du kan inte ens få vissa att förstå vad du sysslar med. De förstår inte … Jag driver ju ingen åsikt. Eller i så fall en yrkesåsikt. Jag försöker förklara mina journalistiska utgångspunkter. Där kommer demokrati och alla människors lika värde in.
Är inte det en åsikt?
– Men jag försöker ju inte ändra deras åsikt om vänster och höger och sådant där. Jag har alltid tänkt att jobbet inte är avslutat med publiceringen, utan då börjar ett annat jobb, som går ut på att vara tillgänglig, lyssna på kritik och förklara sina utgångspunkter. Det som hände … Det kommer alltid finnas folk som hatar mig. Men nu måste jag sätta upp staket runt min privata sfär. Det fanns faktiskt en lättnad i det, för det har hjälpt mig att bättre se och ge utrymme och tid till min familj, exempelvis. Samtidigt är det en stor sorg att det inte gick att vara kvar där ute. Jag har ju publikt pläderat för det, bland kolleger. Uppmanat dem att ge sig in i kommentarsfälten, »det hör till jobbet«.
Är inte även antirasism ett ställningstagande?
– Men det ingår ju i de demokratiska grunderna.
Nej, inte längre, skulle jag säga, tyvärr.
– Den journalistik jag står för, den chefredaktör jag jobbar för och den tidning jag arbetar på: då är detta en del av grunden. De mänskliga rättigheterna, allas lika värde. Det är en bas. Det ger inte mig identiteten antirasist utan det gör mig till journalist. För mig.
Niklas Orrenius var emellertid inte den ende journalisten som skrev om Julia Caesar. I september 2015 publicerade frilansjournalisten Annika Hamrud en nyhetstext i Expressen, med rubriken »Hon är Julia Caesar«:
»›Julia Caesar‹ är en av hatsajternas flitigaste och mest lästa skribenter – men hon vägrar framträda med sitt riktiga namn. Annika Hamrud avslöjar att den före detta DN-journalisten Barbro Jöberger ligger bakom pseudonymen vars texter går ut på att hetsa mot invandrare, politiker och journalister.«
Annika Hamrud och Niklas Orrenius har haft kollegial kontakt sedan valrörelsen 2010, berättar Hamrud.
– Så när Niklas fick ett tips om Julia Caesar var det inte konstigt att han frågade mig om jag kände henne. Han visste då inte att jag sedan länge visste vem hon var. Jag hade till och med försökt sälja in ett jobb om henne till DN flera år tidigare.
Hamrud beskriver Orrenius som en skicklig journalist.
– Niklas främsta särtecken är hans förmåga att observera och berätta. Han går alltid väldigt nära dem han intervjuar och anstränger sig för att förstå dem. Samtidigt är han en vass journalist som inte missar ett scoop. Hans avslöjande om romregistret gav honom den position han nu har.
I dagarna publicerar Niklas Orrenius en bok om en person, Lars Vilks, som älskas av exakt de människor som hatar honom. Orrenius är förberedd på denna observation, för svaret kommer rappt.
– Men det är inte därför jag skriver boken!
Nej, men rasisterna som stod i din trapp älskar Vilks. Så hur kom du på idén, varför just Lars Vilks?
– Jag intresserade mig allt mer för terrorns mekanismer och tyckte Vilks var intressant redan innan han tecknade rondellhunden 2007. Det pratades ju om honom i Skåne. Han bråkade med länsstyrelsen om sin skulptur Nimis i 21 år och skrev 2003 en bok som hette Myndigheterna som konstnärligt material. När jag bevakade attentatet mot Charlie Hebdo funderade jag mycket på terror, jag såg ju vad som hände i Paris. Jag tyckte Paris var så likt Malmö. Kort därpå hände attentatet i Köpenhamn, när Vilks var i kulturhuset Krudttønden 2015. Då började jag tänka mycket om terror och undrade hur Vilks levde. Jag insåg att man skulle kunna berätta om väldigt många olika saker genom att följa honom.
Traditionen att avbilda utsatta befolkningsgrupper som djur – att »avhumanisera«, som det heter på forskarspråk – är mycket gammal. Det oftast använda exemplet är avbildningen av judar som hundar, grisar, kackerlackor och så vidare. I Uppsala domkyrka finns ett medeltida exempel i skulpturform, en så kallad »judesugga« från 1300-talet, som föreställer hur judar diar ett svin. Från korstågen och framåt finns exempel på hur muslimer och profeten Muhammed avhumaniseras i kristen propaganda. De framställs som demoner, djävlar och djur – bland annat som hundar. De konkreta politiska effekterna av propagandan blev fruktansvärd, inte enbart utifrån den moderna erfarenheten av kolonialismen och Förintelsen 1941–1945. De kristnas våld mot judar och muslimer innebar redan under medeltiden vad som i dag skulle kallas folkmord, exempelvis vid erövringen av Jerusalem 1099.
Detta folkmord var ingen enskild företeelse, utan upprepades ständigt, bland annat vid erövringen av staden Maarrat an-Numan, där de kristna européerna kombinerade mord med kannibalism. »I Maarrat kokade våra trupper hedningar i grytor. Barnen satte de på spett och åt dem grillade«, enligt korsfararen Raoul av Caen (1080–1120).
År 2007 började konstnären Lars Vilks avbilda profeten Muhammed som hund i en serie teckningar, vilka vanligen benämns »rondellhunden«. Detta uppmärksammades internationellt och Vilks drabbades av en mängd mordhot och mordförsök. Mars 2010 greps sju personer på Irland misstänkta för en mordkomplott mot Lars Vilks och i maj samma år blev han fysiskt attackerad under en föreläsning. Fyra dagar senare utsattes hans hem för ett brandattentat. 2011 deltog Vilks i en rasistisk konferens i New York, där muslimer kallades råttor som ska utrotas.
»Man kan tycka att det har en relevans«, kommenterade Vilks påståendet till SVT:s Uppdrag granskning. 2012 friade hovrätten i Göteborg tre män som åtalats för att ha förberett mord på Vilks. Den 14 februari 2015 öppnade en gärningsman eld mot kulturhuset Krudttønden i Köpenhamn, där Vilks skulle tala. Cirka 30–40 skott sköts in genom ett fönster, varpå gärningsmannen, enligt vittnesuppgifter, ska ha öppnat dörren och skjutit in i lokalen. Vilks fördes i skydd i ett kylrum, av sina livvakter. Strax efter klockan ett på natten utbröt ny skottlossning vid synagogan i Köpenhamn. En person sköts i huvudet och avled. Två poliser skottskadades i ben och armar. Klockan 5.30 meddelade polisen att de skjutit ihjäl en man vid Nørrebro. Mannen öppnade eld mot polisen, i samband med att de inledde spaning mot en adress i området.
Niklas Orrenius nyfikenhet på Lars Vilks uppstod via en Facebook-vän som ställde en fråga.
– Min bekant hade träffat Vilks på konsthallen och undrade »vad tycker ni, ska han få röra sig fritt, folk blir ju obehagliga till mods«. Det blev en lång diskussion och den fick mig att fundera på terrorns natur, för många är jätterädda. Det är ju inte logiskt egentligen, för risken är ju mycket större att exempelvis råka ut för en trafikolycka. Terror är som en smutsig bomb, som sprider sin radioaktivitet långt efter explosionen. Den sprider sig i kommentarsfält. Så jag ville leva mig in i Vilks liv, hur lever han och hur har han det? Vad är terror? Vad är skräck?
Det finns även en identifikation mellan dig och Vilks, eftersom ni bägge lever under hot?
– Jo, fast likadant som med Julia Caesar ville jag förstå hur han lever och agerar. Men man kan inte jämföra mig med Vilks. Hans hotbild ligger på en helt annan nivå.
Underdriver du inte hotet mot dig själv nu, du har haft hatare i din egen trapp?
– Ja men Vilks har det hänt tre gånger, att folk försökt döda honom. Trots livvaktsskyddet han har. Och det här tycker jag inte folk riktigt vet. Folk skrattar bort det här.
Vem är det som skrattar bort det?
– Vilks själv skrattar bort det, angående de här som skulle bränna ner hans hus. Han kallade dem ”tomtar”.
Är det någon som skrattar åt Vilks, annars?
– Inte nu, inte efter Köpenhamn. Det hände något där. Man kanske inte ska säga att hoten mot Vilks skrattas bort, men på något sätt har de inte riktigt sjunkit in. De här tre som skulle döda Vilks med knivar och som åtalades för försök till mord men som enbart fälldes för brott mot knivlagen. En av dem strider nu i Syrien och en annan åtalas för terrorverksamhet. Jag träffade Lars Vilks sommaren 2015 och först då insåg jag hur isolerat och konstigt liv han lever. Jag började tänka på extremism och att det är någon sorts tävling om vad som är farligast. Det finns ett problem med islamistisk extremism i landet och länge har det lämnats till åsiktsjournalister att bevaka. Vi nyhetsreportrar har ignorerat det alltför länge. Jag insåg att man kan berätta om detta, via Vilks. Men sedan finns även problemet att bland Vilks fans finns även Julia Caesar-typerna. Jag tänker mig Vilks som en lins för att kunna betrakta både de islamistiska extremisterna och rasisterna. I sammanhanget finns ju även exempelvis danska Trykkefrihedsselskabet, som hetsar mot muslimer.
Hur ställer sig Vilks till att han är en del av en tusenårig rasistisk tradition, att avhumanisera muslimer ?
– Vilks skulle säga att han inte avbildar muslimer utan Muhammed.
Kan han frikoppla konstnären från motivet, på det sättet?
– Jag är ju ingen talesperson för Vilks. Det är relevanta frågor och jag känner att jag borde ringa Vilks och fråga lite mer om det, för jag har inte med så mycket om den här bildtraditionen. Men jag tycker inte man kan frikoppla Vilks från hans verk och man måste få ställa alla möjliga frågor. Men jag tror han skulle avvisa kopplingen. Det var ju Ingmarie Froman som skrev i SvD att »rita en judesugga nu Vilks«, och då gjorde han det. I den kontexten blir Vilks judesugga mer en karikatyr av en antisemitisk teckning.
Men det är ju också sant, tror jag, att Vilks verk riktar sig mot det som han uppfattar som konstvärldens tandlöshet mer än något annat. Jag kan inte gradera det i procent, men det religionskritiska var inte huvudgrejen för honom när han gjorde rondellhunden. Han tycker inte det är en muslim han avbildat utan profeten Muhammed. Jag tycker det är en hållbar inställning. Men visst kan det tolkas som att han pissar på muslimer. Men jag har sett fler verk som Vilks har gjort om muslimer. I samband med bandyspelaren Muhammad skrev han en ny sura till Koranen, ”bandyspelarnas sura”. Om man pratar om kontext och tradition måste man ju läsa in Vilks kontext och tradition också. Man kan inte isolera enbart ett av hans verk.
Att jag sett mer som Vilks gjort påverkar ju också hur jag bedömer honom. Man ska komma ihåg att kritiken mot rondellhunden inte enbart handlar om att det var en hund, utan om att Vilks över huvud taget avbildat profeten. Men angående hundmotivet vet jag inte om Vilks tänkte så mycket på om det var kränkande.
Jag tror verkligen inte att Vilks ville ha den här situationen. Men han är ganska bra på att finna sig i de situationer han hamnar i. »Allting har en fördel«, säger han. Jag tror han ville reta konstvärlden. Han ville inte bli hotad av al-Qaida, men när det väl händer så anpassar han sig.
Mitt under Niklas Orrenius arbete med Vilks briserade Julia Caesar-hoten och Orrenius läste hur även Lars Vilks kommenterade händelserna, på sin blogg:
»Hennes [Julia Caesar] hamrande prosa är medryckande och den läsare som inte med automatik avfärdar den som falsk ideologi får nog erkänna den som mer opera seria än buffa. I varje fall resulterar detta i att verket blir interaktivt och Orrenius får stå ut med en svärm av nät- och telefonhatare. För den ovane kan sådant framstå som djupt obehagligt; den förhärdade ser snarare det lidelsefulla som förgäves söker sin form. Ur kreativ synpunkt får man ge Julia Caesar segerpalmen. […] En gång har jag talat med Julia Caesar. Hon är rapp, bestämd och lägger sina ord väl. Så har hon åsikter. Det borde inte vara så märkvärdigt men i dessa tider tillskrivs sådant ofantlig betydelse.«
Vilks hyllning av Julia Caesar gjorde Niklas Orrenius ledsen.
– Den dagen undvek jag att tala med honom.
Raljerandet kring hoten mot Orrenius blir en illustration till hur acceptansen för det offentligt sagda ständigt ökar, utifrån vad forskningen kallar ”hate speech”. Detta hat har på kort tid tagit sig vidare, från rasismens webbplatser in i det reguljära offentliga samtalet.
– Det är väldigt deprimerande och det är till stor del detta min bok handlar om, de isärdragande identitära krafterna. Lite grovt kan man säga att första halvan av boken handlar om de antidemokratiska islamister som hatar Vilks och försöker döda honom, och att andra halvan handlar om de antimuslimska och nationalistiska extremister som finns bland hans fans. Just nu är det på modet att sparka på identitetspolitik, men få tänker på SD som ett identitetspolitiskt parti. SD sätter identitet före allting annat. Det är om de identifierar dig som »svensk« som gör dig till viktig och en del av samhället. Det handlar om exkludering. Jag intervjuade häromdagen en ordförande för en moské, som inte kunde sluta prata om shia. Han sa »jag säger inte shiamuslimer, för de är inte muslimer, de är hundar«. De låter likadant som islamofober som hatar muslimer. Människor som danske Mikael Jalving, som ska emigrera till Island eftersom islamiseringen är så jobbig.
Så du är inte opartisk. Du är orolig.
– Ja, jag är orolig. Jag vill visa folk att något håller på att hända. Vi måste kunna leva oss in i alla människor, oavsett härkomst eller religion. Jag vill att läsaren av min bok vill förstå varför en viss muslim vill förbjuda Muhammedkarikatyrer. Jag har inte med det i boken för att man ska bekämpa honom, utan för att man ska förstå honom. Det är klart att jag vill ha ett stort »vi«. Det är uppenbart. Mänskligheten är mitt »vi«. Det är grunden för mitt journalistiska seende
Henrik Arnstad är journalist och författare
Detta är en text publicerad i #4 2016 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. Vill du läsa vidare? Köp numret här.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
