Teju Cole håller alltid ett skarpt öga på den amerikanska sentimentaliteten och narcissismen. Cole besöker den nystartade litteraturfestivalen Stockholm Literature den 26-27 oktober. Läs Erik Macqueens intervju med honom från Arena #3 2013.
Det är egentligen lite märkligt hur förlösande det var att läsa Teju Coles debut Öppen stad när den kom ut 2011. Ytligt sett rör det sig om en klassisk flanörsroman utan egentlig handling. För att bryta monotonin i arbetet beger sig den unga psykiatern Julius, som i likhet med Cole själv har rötter i Nigeria, ut på vindlande promenader i New York.
Han möter en mängd olika människor med vitt skilda bakgrunder: en åldrad homosexuell universitetsprofessor, en haitisk skoputsare, en sällskapssjuk museivakt, en pensionerad kvinnlig kirurg, en vingklippt intellektuell muslim. Samtidigt är boken en meditation över vår samtid och dess brännande frågor: kolonialismens och rasismens arv och nygamla uttrycksformer, klimatångest, globalisering, samhällelig samhörighet och söndring – sätten på vilka nationer, institutioner och individer firar och minns, förtränger och glömmer.
Men det var inte tematiken i sig som fascinerade mig, utan romanens säreget svala temperament. Samtidigt som den dryftar dessa allvarsamma och, i vissa fall, plågsamma ämnen bejakar den livets skönhet, inkonsekvens och gåtfullhet. En balansakt som inte bara är poetisk, utan också sträcker sig bortom att bara plikttroget konstatera att det finns ondska och godhet i oss alla.
Att jag fick äran att översätta romanen till svenska får jag dock till stor del tacka en annan sida av Teju Coles skrivande för. Genom en vän blev jag uppmärksammad på att en svensk förläggare hade re-tweetat Cole på Twitter, och kunde då höra mig för om det fanns planer på en svensk utgåva. För många är han nämligen mer känd som nyskapande twittrare och stridbar men nyanserad skribent än som romanförfattare.
”Med utgångspunkt i klichén att litteraturen gör oss mer empatiska frågar han sig vad som hände med Obama.”
När den amerikanska välgörenhetsorganisationen The Invisible Children med Jason Russell i spetsen i februari förra året lanserade en kampanj för att ställa den ugandiska krigsherren Joseph Kony inför rätta för krigsförbrytelser var det många användare på Facebook och andra sociala nätverk som entusiastiskt delade vidare den suggestiva kampanjfilmen Kony 2012.
Äntligen var världen för en liten stund svart och vit, ond och god igen. Det kunde väl ändå inte finnas något problematiskt med att uppmärksamma världen på en hänsynslös förbrytare som rövar bort barn och gör pojkarna till soldater och flickorna till sexslavar?
Filmen möttes emellertid snabbt av frän kritik från många olika håll där den anklagades för att förenkla konfliktsituationen i området och för att förbise det faktum att Joseph Kony i dagsläget var starkt marginaliserad och inte längre befann sig i Uganda. Men för många var det kanske framför allt den bokstavligt talat svartvita världsbilden (hjälplösa alternativt onda svarta afrikaner och rosenkindade vita välgörare) i filmen som skavde.
Jag träffar Teju Cole i Midtown på Manhattan för att prata om författarskap, aktivism och global empati.
– I grund och botten gav Kony 2012 uttryck för en sorts narcissism, som är besläktad med narcissismen i kolonialismen. Det är ett grundläggande antagande att världen handlar om dig, att den existerar för att du ska kunna rädda eller exploatera den. Som om afrikaner eller araber eller vad det nu är inte har ett fullvärdigt existensberättigande i världen, som om de bara finns där som föremål för européers och amerikaners diskussioner.
Teju Cole skrev en replik i sju delar på Twitter där han myntade begreppet ”The White Savior Industrial Complex” som ”stödjer brutal politik på morgonen, grundar välgörenhetsinrättningar på eftermiddagen och tar emot priser på kvällen.” Cole menade att Kony 2012 inte handlade om att skipa rättvisa, utan om att få starka känslomässiga upplevelser som ger alibi för privilegier.
Den sista tweeten lyder: ”Jag respekterar amerikansk sentimentalitet så som man respekterar en sårad flodhäst.
Man måste hålla ett öga på den, för man vet att den är livsfarlig.” Tweetserien fick stort genomslag och omnämndes i bland annat Atlantic, New York Times och i svenska DN. Någon vecka efteråt publicerade Cole en mer reflekterande artikel på ämnet i nätversionen av Atlantic.
– Det jag försökte påpeka i artikeln, vilket jag tror gick många förbi, var att det faktiskt finns problem. Jag menar inte att allt är frid och fröjd, lämna oss i fred. Men måste vi vara narcissistiska och trångsynta, eller är det faktiskt möjligt att arbeta för rättvisa i Europa och USA och Afrika och samtidigt behandla såväl européer, amerikaner som afrikaner som autonoma aktörer?
Öppen stad är till formen ett slags monologisk dialog (Cole berättar att romanens outtalade utgångspunkt är att Julius sitter i en terapisoffa och berättar för sin psykolog vad han har haft för sig under det senaste året), och läsaren är på så sätt utlämnad till vad Julius väljer att berätta och inte berätta. Han ger intrycket av att vara en varm inkännande person och lägger ner stor tankemöda på att sätta sig in i andra människors situationer och hur världen kan tänkas te sig för dem.
Samtidigt håller han hårt på sin personliga integritet, dels gentemot människorna han träffar, dels gentemot läsaren. I det som lämnas outtalat skymtas kyligare, mörkare, mer komplicerade sidor av honom. Julius tycks dessutom närmast allergisk mot att ta ställning i sakfrågor.
– Det är lite paradoxalt eftersom Öppen stad försökte vara politiskt subtil och tvetydig, men tack vare plattformen den gett mig har jag fått möjlighet att göra en rad icke-tvetydiga uttalanden i offentligheten. Samtidigt är det en viss balansgång. Jag är fortfarande mer bekväm med att inte vara öppet politisk hela tiden och försöker skriva på ett sätt som erkänner dubbeltydigheterna i den mänskliga erfarenheten, men å andra sidan måste vi ju ge röst åt dem som inte har någon. Under de senaste åren har jag upptäckt att författarskapet faktiskt kan vara en fantastisk plattform för att få folk att tänka på saker de inte har tänkt på förut. Det är kanske den största insikten jag har nått sedan Öppen stad kom ut, att folk faktiskt lyssnar på en.
En fråga som Cole har uppmärksammat är konsekvenserna av den amerikanska militärens attacker med förarlösa flygplan, så kallade drönare, i länder som Jemen, Somalia och Pakistan. I januari i år publicerade han Twittersviten Sju korta berättelser om drönare där han alluderade på de inledande fraserna i klassiska litterära verk såsom Processen, Moby Dick och Mrs Dalloway, som dock får tvära slut i drönarattacker.
En typisk tweet lyder: ”Kalla mig Ismael. Jag var en ung man i militär ålder. Jag blev slaktad på mitt bröllop. Mina föräldrar är otröstliga.” Cole följde upp Twitterserien med essän A Reader’s War i New Yorker där han, med utgångspunkt i klichén att litteraturen gör oss mer empatiska, frågar sig vad som egentligen hände med Barack Obama.
”Det är intressant att det jag skrev om sju litterära gestalter fick mer uppmärksamhet än verkliga mänskliga liv som blir förstörda.”
Cole minns den optimism och tillförsikt många kände tidigt i Obamas presidentskap över att åter ha en ”läsare” på presidentposten, i kontrast till den mer anti-intellektuella George W. Bush.
Med en person som innehar världens mäktigaste ämbete och räknar Toni Morrisons Solomons sång som en av sina favoritböcker torde väl utsikterna för en fredligare värld se ljusare ut?
Cole anser att den sittande presidentens utrikespolitik sedan dess utvecklats från besvikelse till ren katastrof och drar en parallell till Andrej Tarkovskijs film Stalker.
I filmen kan landskapet Zona uppfylla människors högsta önskningar, men det fördärvar också dem som färdas genom det. I essän ställer sig Cole frågan om presidentskapet kanske fördärvade Obama, och att allmänheten fördärvades av den starka berättelsen runt hans person.
– Föreställ dig att Kina tjugo år framåt i tiden jagar en dissident. De får reda på att han befinner sig i Vermont och börjar fälla bomber över en liten stad där för att döda honom eftersom de tror att han planerar attacker mot Kina. Tänk dig att de försöker döda den här dissidenten sexton gånger och misslyckas varje gång, men får honom på sjuttonde försöket. Under de tidigare sexton försöken har de dödat 400 amerikaner. Kina skulle kunna säga att det berör deras nationella säkerhet och vägra kommentera det. Vi befinner oss i exakt den situationen. Varje sund människa borde tänka själv och inse att det där inte bara är olagligt och konstitutionsvidrigt, utan också omoraliskt och oetiskt. Det är mord.
För Cole var Twittersviten ett sätt att uppmärksamma empatiglappet som råder i USA inför drönarattackernas oskyldiga civila offer. På samma sätt som inledningsfraserna aldrig får blomma ut till romaner tar människors liv slut utan förvarning.
– Det är intressant att det jag skrev om sju litterära gestalter fick mer uppmärksamhet än verkliga mänskliga liv som blir förstörda, men sådan är empatins natur, vi knyter an till människor som är som vi. Mrs Dalloway är som vi, men inte en anonym kvinna i Pakistans klanregion eller i Jemen. Vem vet? Hon kanske i hemlighet stödjer terrorister? Så man gör något i huvudet som gör människor avlägsna. Men faktum är att de inte alls är avlägsna, för den där kvinnan i Jemen är troligtvis inte helt olik min farmor som bor i Nigeria, är muslim och saknar egentlig utbildning. Hon stämmer precis överens med profilen hos någon som bor där drönarattackerna inträffar, någon som USA skulle se som ”collateral damage”. Min farmor som jag älskar.
Teju Cole ser det här empatiglappet som en gemensam nämnare mellan kolonialism, rasism, slaveri, homofobi och misogyni.
– I slutändan handlar det om en personlig kamp som jag för inom mig själv. Jag bor i USA, jag har ett bra liv och njuter frukterna av landets välstånd och säkerhet. Vad betyder det år 2013 när andra människor i världen verkligen lider? Det är kärnan i Öppen stad. Julius försöker förstå vad det innebär att vara medmänsklig, och vi ser honom lyckas på många sätt och misslyckas på andra. Vem är helt empatisk? Dalai Lama? Nelson Mandela? Vi misslyckas alla ibland, och det är ett intressant ämne att utforska.
Erik Macqueen, översättare
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
