Tepartyt är över

Du läser en text publicerad i Magasinet Arena. Prenumerera här!

Sam Brownback var tepartyrepublikanen som skulle göra Kansas till republikanernas skyltfönster i valrörelsen. I dag har hans namn blivit ett skämt, vilket banat vägen för Donald Trump, skriver Martin Gelin.

Hur lätt är det att hitta en republikan som frivilligt säger att de vill ha högre skatter? För ett par år sedan var det ungefär lika lätt som att hitta en prisvärd lägenhet i San Francisco. Men när jag anländer till delstaten Kansas, mitt under den bolmande heta högsommaren 2016, säger i princip alla republikaner jag träffar att de vill ha högre skatter.

Så fort den republikanska guvernören Sam Brownbacks namn kommer på tal så bara skrattar folk. I Spring Hill, en konservativ villaförort utanför Kansas City, där 66 procent röstade på Mitt Romney i det senaste presidentvalet, träffar jag Frances, en småföretagare som parkerar sin Lexus utanför en tjusig shoppinggalleria.

– Jag kan gärna betala mer skatt. Nu har de inte ens råd att driva skolorna här. Lärarna flyr till Missouri, säger han.

Längs motorvägen mellan Topeka och Kansas City, sitter det mycket riktigt stora reklamtavlor där skolor och college i Missouri lovar Kansas nyligen arbetslösa lärare och skolpersonal nya jobb på andra sidan delstatsgränsen. Vad är det som har gått snett i Kansas?

USA går mot ljusare tider, åtminstone i de ekonomiska diagrammen. Arbetslösheten har halverats sedan finanskrisen, från tio till fem procent. Efter två decenniers stagnerad löneutveckling har den breda medelklassens löner nu slutligen börjar stiga. Enligt analysföretaget Sentier ökade medianinkomsten för hushåll med nästan 4 procent förra året, vilket vore den största ökningen på 2000-talet. Tillväxten ligger ganska stabilt på två, tre procent. Här i Kansas märker man dock inte denna återhämtning.

Jag åker till The Great Mall of The Plains i Olathe, en annan Kansas City-förort, med gott om republikaner. Det var länge en av USA:s största och stoltaste shoppinggallerior, med mer än 80 butiker som sträckte ut sig över flera kvadratkilometer. Men i vintras stängde den för gott. Nu finns bara en butik kvar här: Burlington Coat Factory, som utanför USA kanske är mest känd som favoritklädmärket för Michael Scott i amerikanska The Office. En blek skylt med texten Great Mall of the Plains hänger dock kvar vid motorvägen.

Det som har hänt här i Kansas de senaste sex åren är berättelsen om den parallella revolution som pågått i USA i konservativa stater

Det som hänt här i Kansas de senaste sex åren är berättelsen om den parallella revolution som har pågått i USA i konservativa delstater, samtidigt som Obama varit president. USA har slitits i två rakt motsatta politiska riktningar under den här tiden. Medan Obama och demokraterna försökt genomföra relativt progressiva reformer på federal nivå har republikanerna vunnit enorma politiska segrar i delstaterna. Här i Kansas gick man längre än i någon annan delstat.

I mellanårsvalet 2010, då den stora Tea Party-vågen sköljde över landet, blev Sam Brownback ny guvernör här. Han var en del av en nationell våg av radikala republikaner som vunnit sina kampanjer på löften om att stoppa det de kallade Obamas stapplande steg mot socialism.

Han ansåg sig, precis som många andra republikanska guvernörer under Obama-åren, ha fått ett mandat att svänga om den politiska pendeln från vänster, så långt det bara gick åt höger.

Brownback fick i princip helt fria händer att göra vad han ville med delstatens politiska program. Med ett oerhört ambitiöst reformpaket, som delvis utformats av de mytomspunna American Legislative Exchange Council, som finansieras av industrimagnatena Charles och David Koch, skulle alla Tea Party-republikaners drömmar äntligen gå i uppfyllelse. Gigantiska skattesänkningar genomfördes, främst för de mest välbärgade hushållen. Företagsskatterna slopades helt för mer än 300 000 företag. Bidragen sänktes för att skapa incitament för arbete. Man privatiserade de sjukhus och kliniker som tog emot patienter med Medicaid, det statliga sjukvårdsprogrammet för låginkomsttagare. 200 miljoner dollar skars bort från skolbudgeten, som redan hade krympt efter finanskrisen två år tidigare. Fyra av delstatens myndigheter lades ner helt och 2000 offentligt anställda avskedades, i en delstat med knappa 3 miljoner invånare.

Efter ytterligare republikanska framgångar i delstatens lokala val 2012 kunde Brownback genomföra en ny våg av reformer, med ännu större skattesänkningar och nedskärningar. Allt med ett löfte om att tillväxten skulle skena iväg, att företag kommer flockas till Kansas och att skatteintäkterna därmed inte skulle minska, utan öka. Brownback ringde upp Arthur Laffer, den berömda ekonomen som utformade stora delar av Ronald Reagans skattepolitik.

Laffer är känd för den så kallade Laffer-kurvan, som visar hur skatteintäkter minskar om man höjer skatterna för mycket. Denna kurva har skapat det moderna republikanska partiets doktrin: att ju mer man sänker skatterna, desto mer ökar skatteintänkterna. Laffer fick ett anständigt konsultarvode på 75 000 dollar, från offentliga medel för att tillbringa tre dagar i Kansas, där han finslipade en lokalt anpassad version av nedskärningar och skattesänkningar. Brownback använde även lagförslag utformade av Kansas Policy Institute, en tankeesmedja som också finansieras av Koch-bröderna.

De gigantiska skattesänkningarna visade sig framför allt gynna just de 20 företag som Koch-familjen själva driver i delstaten. Enligt Burdett Loomis, statsvetare på University of Kansas, är Koch-familjen därmed den enskilt största mottagaren av skattesäninignarna, i absoluta dollartal.

Brownback var så övertygad om att dessa reformer skulle leda till ett ekonomiskt mirakel att han sade rakt ut att ambitionen var att skapa en policymodell som sedan skulle kunna anammas i alla andra delstater i USA: »Mitt fokus är att skapa en konservativ modell som får andra republikaner att kunna säga, kolla, vi har en annan lösning och den fungerar«, sade han till Wall Street Journal, efter att ha genomfört de historiska skattesänkningarna 2012.

Fyra år senare har vi fått facit. I stället för de ökade skatteintäkterna som Brownback utlovade har intäkterna rasat. Den offentliga sektorn är i kris. Pensioner, motorvägar, skolor och universitet kan inte längre finansieras. De utlovade jobben uteblev. Några nya företag dök inte upp. Inte heller någon våg av nyinflyttade invånare som lockades av de låga skatterna.

Så kommer kritiken mot Brownback inte längre från delstatens demokrater, utan från oberoende tankesmedjor, ekonomer och framför allt republikanerna själva.
H. Edward Flentje, en republikan som arbetade med Brownback på 1980-talet, säger i en intervju att hela delstaten Kansas nu »är på väg in i en djup kris« och att Brownback »kört oss rakt i diket«.

I fjol tvingades Standard & Poor, för första gången på 2000-talet, nedvärdera delstaten Kansas kreditvärdighet, eftersom de nu har så stora skulder att de inte kan betala sina lån.

New York Times skriver i en huvudledare den här sommaren: »Den stora myten i modern republikansk politik, att gigantiska skattesänkningar leder till ökade skatteintäkter, har kraschlandat i Kansas«.

Brownback utlovade 25 000 nya jobb om året, men i stället har delstaten, enligt Kansas City Star, fått nöja sig med ett par tusen nya jobb om året. Staden Kansas City är en tydlig illustration av detta. Det är en metropol med drygt två miljoner invånare, där halva staden ligger i delstaten Kansas och den andra halvan i delstaten Missouri. Den västra delen, som ligger i Kansas, är överlag mer välbärgad än den östra delen, men ändå är det i Missouri som arbetsmarknaden mår bäst. Där ökade antalet jobb med 14 000 förra året, medan den del som ligger i Kansas bara fick 2 000 nya jobb.

Kansas Center for Economic Growth, en tankesmedja som arbetar för marknadsliberala reformer och tillväxt, skrev i en analys i maj: »Delstaterna som är granne med Kansas har haft mer skatteintäkter som kunnat spenderas på offentliga investeringar. De har lyckats finansiera sina skolor, trygga bostadsområden, sjukvård, vägar och andra nödvändigheter. Samtidigt har Kansas sett en minskning av skatteintäkterna med 11,6 procent sedan skattesänkningarna infördes.«

– De har tvingats skära ner en miljard dollar från fonden för motorvägar och infrastruktur. De har skurit enormt i skolor och universitet, i barnomsorg och statliga myndigheter. Samtidigt har de lånat en miljard för att finansiera pensionerna, men de måste börja betala tillbaka det nästa år, så då blir det svårt att se hur de ska kunna undvika ännu mer drastiska nedskärningar, säger Yael Abouhalkah, ledarskribent på Kansas City Star.

Backlashen mot Brownbacks »experiment« här är omfattande. Den ekonomiska modell som president George HW Bush avfärdade som »voodoo economics« 1988 – Arthur Laffers skattepolitik – har inte fått igång tillväxten, utan har i stället visat sig fördela resurser från de fattigaste i samhället (äldre, sjuka, arbetslösa, studenter) till de rikaste (som fått enorma skattesänkningar).

Konservativa intellektuella som David Frum, Ross Douthat och Reihan Salam har länge kritiserat partiets enögda fokus på en ekonomisk teori som aldrig ger de utlovade resultaten. Även i hjärtat av den amerikanska högern, på tankesmedjan American Enterprise Institute, har ekonomen James Pethoukokis nu börjat skriva rapporter som kritiserar Brownback. »Vad kan vi lära oss av experimentet i Kansas?« frågade sig Pethoukokis i en analys nyligen. »Nummer ett: att skattesänkningar inte betalar för sig själva. Nummer två: att vi inte kan förvänta oss en omedelbar ekonomisk boom«. Pethoukokis slutsats: »Skattesänkningar är ingen gratislunch«.
I stället för att bli en nationell förebild har Sam Brownback blivit USA:s minst populära guvernör. Den här sommaren är hans förtroendesiffror 25 procent – värst i hela landet.

Jack Graham, pensionär i Bonner Springs, i den östra kanten av delstaten, är en av många Kansas-bor som fått nog av Brownback. Han har varit offentligt anställd hela livet, mestadels som väktare på ett statligt fängelse, men nu har hans pensionsfond äventyrats av delstatens gigantiska budgetunderskott. Jag frågar honom varför han tror att detta har inträffat.

– Det är givetvis för att de har genomfört de där gigantiska skattesänkningarna för välbärgade familjer och företag. Så nu har du hundratusentals jordbrukare och företagare som knappt betalar någon skatt längre. Då tar förstås pengarna slut. Brownback har köpt den där idén med »Reaganomics« från 1980-talet, då de på fullt allvar trodde att skatteintäkterna skulle öka om man bara sänkte skatterna tillräckligt. Men det funkade inte då, det insåg till och med Reagan. Han höjde till slut skatterna mer än någon annan president hade gjort på flera decennier. Det är det ingen som minns i dag, men han vågade ta ansvar för ekonomin även fast det bröt mot hans egen ideologi. Brownback är inte lika smart.

Det kan verka motsägelsefullt att så många i USA under det här valåret uttrycker en djup pessimism och förtvivlan, samtidigt som landet i helhet går så mycket bättre än för några år sedan. Men om man besöker Kansas får man åtminstone en del av förklaringen till detta.

Inför presidentvalet 2004 var den mest omtalade politiska boken i USA Thomas Franks What’s the matter with Kansas? Där undrade Frank, en progressiv journalist som växte upp i Kansas, varför delstatens låginkomsttagare röstade emot sina egna ekonomiska intressen. Hans förenklade svar var att de manipuleras av republikanerna, som lyfter kulturella och värdekonservativa frågor om exempelvis vapen, abort och samkönade äktenskap.

När jag själv tillbringade tre år med att resa runt i de mest konservativa delarna av USA, för min bok om republikanerna (Den amerikanska högern, 2012) kom jag till en annan slutsats. De här värdefrågorna, som progressiva demokrater avfärdade som distraktioner, var i själva verket tätt sammanvävda med den ekonomiska politiken. För republikanska låginkomsttagare i delstater som Kansas var det just den liberala utvecklingen i samhället som banat väg för ekonomiska bekymmer. Teorin saknade stöd i vetenskapen, men det var lätt att förstå hur den ändå kunde bli en vedertagen sanning i många av dessa samhällen, där de familjer som gick i kyrkan var skötsam medelklass, medan de som tog droger, hängde på den lokala kvartersbaren eller fick utomäktenskapliga barn oftast var arbetslösa eller jobbade för minimilön på Wal-Mart eller McDonald’s. Republikanerna i dessa små städer tyckte ofta att det var själva bidragen som skapade destruktiva beteenden. Det var sällan så att de struntade i ekonomisk politik, eftersom de tyckte att det var viktigare att straffa homosexuella. Tvärtom var de emot just demokraternas ekonomiska politik, som de tyckte var själva orsaken till samhällets förfall.

I dag är den kristna högern på reträtt. I stället är det en annan uppsjö av kulturella frågor som dominerar på den vita landsbygden i USA: frågor om invandring och etnisk identitet. Men även här är dessa frågor tätt sammanvävda med de ekonomiska frågorna. En del av Trumps stöd bottnar i ren främlingsfientlighet och rasism, men dessa impulser kretsar alltid i gränslandet till de ekonomiska frågorna och handelspolitiken. Man vill inte bara stänga gränserna för att man är rädd för terrorister, utan även för att man är rädd för att förlora jobbet.

För dessa väljare finns det inte så mycket att hämta i ett republikanskt parti som ägnat 2000-talet åt ett laserfokus på kraftiga nedskärningar och skattesänkningar. Många är fortfarande övertygade om att demokraterna skapat en massa samhällsproblem med sina generösa bidragssystem, men efter finanskrisen har de själva blivit mer medvetna om att även gamla hederliga vita kristna familjer kan behöva de här bidragen ibland.

Det som hänt i Kansas är därmed inte bara intressant som ett bokslut för »Reaganomics«, utan även som ytterligare en pusselbit i berättelsen om Donald Trumps framgång. Efter den största finanskrisen i USA sedan 1930-talets depression var det republikanska etablissemangets främsta prioritering att fortsätta sänka skatterna för företag och välbärgade, samtidigt som man gjorde enorma nedskärningar i sociala skyddsnät på delstatsnivå.

Att den ekonomiskt otrygga konservativa medelklassen i USA:s heartland vänder sig till en populist är därmed inte så förvånande. Att kalla Trumps framgångar ett klasskrig, som vissa republikanska sympatisörer har gjort, är förenklat, eftersom många av hans anhängare kommer från en relativt stabil medelklass. Men det är däremot tydligt att en väldigt stor grupp av republikanska kärnväljare är trötta på den republikanska vision som partiets elit, med Paul Ryan och Mitch McConnell i spetsen, lagt fram. Det märktes i partiets primärval, där denna partielit var oförmögna att stoppa Donald Trumps framfart. Och det märks nu i Kansas, där det är republikanerna som gör uppror mot Sam Brownback.

Martin Gelin, journalist

Du har läst en text publicerad i Magasinet Arena. Prenumerera här!