”Vill ni ha det som i DDR?” Nej, men kvinnors rättigheter var mycket större bakom muren, enligt tyska feminister.
Det påstås att vänstern deppar alternativt sysslar med mindre viktiga frågor. Utrustad med den tyska filosofen Ernst Blochs tankar om militant optimism och möjliga utopier beger jag mig till Tyskland för att ta reda på hur vänsterfolk praktiserar samhällskritik. Det är inte alls svårt att hitta aktivister i ett land som Tyskland. Här finns i stort sett allt man önskar sig: antifascister, antirasister, queeraktivister, feminister, autonoma vänsteraktivister och en mängd spontant uppkomna aktivistiska initiativ. Det finns mycket energi i luften, men inga övergripande lösningar på samhällsfrågor. Aktivisterna tycks mest intressera sig för sina hjärtefrågor och organiserar sig i sociala rörelser snarare än i politiska partier.
Mitt egentliga motiv är att ta reda på huruvida anklagelsen om bristen på mer sammanhållen politik inom den nutida vänstern verkligen stämmer. De aktivister jag träffar är upptagna av sina projekt precis på samma sätt som klientelet på St. Oberholz vid Rosenthaler Platz i Berlin, ett café som utgör urmodellen för miljöer där urbana mediearbetare och aktivister sitter med sina datorer och mobiltelefoner. Visst finns det fortfarande folk som ordnar demonstrationer, aktioner och har skit under naglarna, men utan sociala medier skulle ingen veta om något av betydelse hände ute på stan. Jag funderar på hur vi gjorde förr utan internet och utan mobiltelefoner. Jag måste ha blivit för gammal för revolutionen.
Arbetsnamnet på mina funderingar är feminism och det post-socialdemokratiska tillståndet. Det innebär i korthet att den socialdemokratiska välfärdsstaten lämnat ett tomrum efter sig och att feminister inte i tillräckligt hög grad intresserar sig för den politiska helheten utan hellre ägnar sig åt identitetspolitik. I Sverige är det inte ovanligt att feminister på vänsterkanten menar att det behövs en socialdemokratisk eller socialistisk bas för feminismen, medan aktivister jag träffar i Tyskland är mer skeptiska till staten. Tveksamheten har många anledningar, men en av dem är att den västtyska feministiska traditionen alltid betonat de sociala rörelsernas autonomi och oberoende av staten medan svenska feminister förhållit sig annorlunda till staten och varit ibland för och ibland mot den statliga och parlamentariska makten. Östtyska kvinnor uppfattade länge feminism som något borgerligt, men hade en lagstiftning som gav dem fler rättigheter än vad kvinnorna i Västtyskland hade. Den östtyska socialpolitiken låg närmare den svenska än vad den västtyska gjorde.
Bristen på jämställdhet i efterkrigstidens Västtyskland berodde i hög grad på antikommunism och existensen av DDR. Konservativa västtyska politiker betonade ”den naturliga” ordningen och framhöll ”öst-zonen” som ett avskräckande exempel. Även i historieskrivningen har det numera blivit standard med rafflande berättelser om säkerhetspolisen Stasi, medan socialistiska minnen och traditioner ofta presenteras som något efterblivet, saker man helst vill glömma. Att det inte behöver vara så blir tydligt när jag träffar kvinnor från den östtyska kvinnorörelsen. Många kvinnor i det före detta DDR kände efter murens fall att det var viktigt att organisera sig som kvinnor. Västtyskland hade inga särskilt framgångsrika jämställdhetsstrategier att visa upp och östtyska feminister fokuserade hellre på stat än på autonomi. De kände sig mer hemma hos staten än hos de autonoma medsystrarna i väst.
Den så kallade återföreningen, som år 1990 leddes av den konservative förbundskanslern Helmut Kohl, innebar ingen förhandling mellan öst och väst om en helt ny stat och ny konstitution utan i praktiken tog Förbundsrepubliken över DDR. Hela sammanslagningen skedde på Västtysklands villkor och skapade förvisso nya möjligheter för kvinnor i öst, men medförde också en förändrad genusordning, betonar sociologen Katja Guenther. I samband med återföreningen blev de östtyska kvinnorna i ett nafs av med föräldraledighet, barnbidrag, rätten till arbete, garanterad barnomsorg, snabba skilsmässor, abort, gratis preventivmedel, pensioner grundade på arbetsår, medan Västtyskland erbjöd åtta veckors barnledighet och arbetsplatsgaranti i fyra månader i samband med barnafödande, ingen garanterad rätt till arbete, en väntetid på skilsmässa på minst ett år. I Västtyskland fick kvinnor en ”barnpeng” under barnets två första levnadsår och kvinnans pension var knuten till makens inkomst (något som i praktiken gjorde skilsmässor svåra). Aborter i väst var illegala om kvinnan inte kunde uppvisa medicinska eller andra sociala problem som skulle bedömas av en doktor och föregås av en betänketid. I Västtyskland betalade inte staten aborten som i DDR, men det fanns rabatterade preventivmedel. I Västtyskland fanns inte heller så kallade hushållsdagar som inträffade en gång i månaden då yrkesverksamma DDR-kvinnor kunde göra sådant de inte hade tid med i vanliga fall.
Arbetslöshet, förändrad genusideologi och heteronormativ socialpolitik uteslöt östtyska kvinnor från det ”återförenade” Tyskland och hänvisade dem till hemmet, menar Katja Guenther. Även om både kvinnor och män påverkades av strukturförändringen drabbades kvinnorna hårdare. Kvinnor utgjorde två tredjedelar av alla arbetslösa år 1994 och arbetsförmedlingarna har inte engagerat sig i ”kvinnojobb” på samma sätt som i mäns arbete. Arbetslösheten följdes åt av den sönderfallande östtyska staten, något som i sin tur ökade kvinnors ekonomiska beroende av den traditionella västtyska familjemodellen.
”Tyskland är ett ofattbart reaktionärt och provinsiellt land”, suckar författaren och sociologen Jutta Ditfurth när jag träffar henne i Frankfurt. Ditfurth är mest känd i Sverige för sin biografi över Ulrike Meinhof. Hon har varit parlamentsledamot för de gröna, men lämnade partiet 1991 och grundade samma år en egen organisation, Ökologische Linke (ekologisk vänster). I sin senaste bok Zeit des Zorns. Warum wir uns vom Kapitalismus befreien müssen (Vredens tid: Varför vi måste befria oss från kapitalism) gör hon upp med allt vad borgerlig politik och kapitalism heter.
Ditfurth betonar att hemmafruidealet fortfarande är starkt i Tyskland, men tillägger skarpt att både feminism och queerpolitik skulle må bra av en bredare tillämpning. Trots den betydande närvaron av hbt-personer i tyska storstäder har den inte lämnat några egentliga spår i socialpolitiken. Inte feminism för den delen heller. Jag menar att det beror på de sociala rörelsernas bristande intresse och engagemang för statligt inflytande genom exempelvis lagstiftning, men Ditfurth håller inte med mig. Hoppet, säger hon, kommer inte från det parlamentariska systemet utan de flesta verkligt demokratiska samhällsförändringar härstammar från de utomparlamentariska rörelserna. Ditfurth framhåller att det inte finns någon möjlighet till förändring utan de autonoma rörelserna dit hon räknar feminismen. Partipolitiken har sällan fött något nytt utan förvaltat det befintliga, betonar hon. Sådana är parlamentarismens villkor.
På vägen hem funderar jag på vilken tillit vi i Sverige haft till den socialdemokratiska staten. Inte alla förstås, men många. Vad skulle vi, ärligt talat, göra utan jämställdhetslagar och likabehandling? Visst är det uppfriskande och nödvändigt med sociala rörelsers ständiga uppmaning till att se alternativen, men vem ska ta hand om den oglamorösa hushållningen av det gemensamma i vardagspolitiken? Det postpolitiska påståendet om att det inte spelar någon roll vilken politisk sida som styr har jag svårt att tro på.
Journalisten Kristina Hultman initierade en debatt om feminismens bristande intresse för jämställdhet (DN 9/10 2012). Hon menade att årets Feministiska tribunal varit konfliktinriktad snarare än samförståndsorienterad. Hultmans måltavla var feministerna, men som Anna-Klara Bratt, chefredaktör för Feministiskt perspektiv, påpekar, bör fokus riktas mot de mittenmän som snart styr hela Europa där feminismen är marginaliserad (30/10 2012). Bratt skriver att ”vi är många som har varnat för den politiska utvecklingen i vad vi brukar kalla de västerländska demokratierna; att koncentrationen i mitten drar högerextrema krafter in mot centrum, att andelen rasistiska och nu till och med nazistiska partier blir större i parlament och demokratiska församlingar, att de ekonomiska skillnaderna sliter i såväl jämställdheten som jämlikheten”.
Försöket att upplösa konflikten mellan höger- och vänsterpolitik innebär en nedtoning av de konflikter som ger politiken bränsle. Statsvetaren Chantal Mouffe gör en distinktion mellan det agonistiska och det antagonistiska. Politik utformas genom antagonistiska förhållanden mellan vän och fiende. Mouffe vill ersätta begreppet antagonism med agonism. Med agonistiska politiska förhållanden betecknar hon sådana politiska relationer där konflikterna är dominerande, men där de kan lösas på ett sätt som lämnar en del av dem olösta och öppna. Mouffe menar att alla konflikter inte behöver lösas. Det är bra att låta vissa konflikter vara olösta.
Centralt för denna tankegång är att det politiska är en sfär för konflikter som inte alltid kan lösas med enbart rationella och instrumentella argument. Hon menar att i stället för att försöka utforma institutioner som genom förment opartiska förfaranden skulle förena alla motstridiga intressen och värderingar, ”bör uppgiften för demokratiska teoretiker och politiker vara att överväga att inrätta en pulserande agonistisk offentlig sfär av ifrågasättande där olika hegemoniska politiska projekt kan konfronteras”. Detta skulle, enligt Mouffe, vara ett effektivt utövande av demokrati.
Mouffe understryker också att de europeiska socialdemokratiernas nyliberala orientering efter murens fall 1989 bidrog till den högersväng som ägt rum i europeisk politik. Hade de europeiska socialdemokratierna varit mer socialistiska och mindre entusiastiska inför marknadspolitiska lösningar hade vi kanske varit någon annanstans i dag. Jag menar att vi har en socialistisk tradition att förvalta. Den svenska socialförsäkringen låg vid murens fall 1989 betydligt närmare den östtyska än den västtyska. Även om Västtyskland hade en större personlig frihet att erbjuda har detta nya handlingsutrymme kunnat utnyttjas av en minoritet av de östtyska kvinnorna. Kombinationen av feministisk politik och vänsterpolitik i både parlamentarisk och utomparlamentarisk tappning är lösningen för en progressiv politik i Europa. Med undantag för socialliberalerna har högern aldrig bidragit till ökad jämställdhet och jämlikhet och kommer aldrig att göra det heller. Jag instämmer av hela mitt hjärta i förra årets mest lysande boktitel, nämligen Sara Granérs All I Want for Christmas is Planekonomi.
Tiina Rosenberg
Nya Magasinet Arena, nr 1 2013, finns nu i butik. Prenumerera för bara 395 kr (ett helt år 6 nr) här »
Mer läsning
Utdrag ur Lars Berges reportage: Schlingmannsamhället
Utdrag ur Per Svenssons reportage: Historieätarna – Striden om den nordiska modellen
Moa Matthis: Det vita vansinnet
Nina Björk: Voilà – en riktning för vår politik
Olle Svenning: Feministerna mot förlorarna
Serie: Nanna Johansson: Vad borde 2013 ha för tema?
Lawen Mohtadi reccenserar: Tragikomiskt liberalt felslut
Kajsa Ekis Ekman recenserar: Bjurwald gör viktig research men missar strukturerna
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
