Det är genom en politik för jämlikhet som vi kan återupprätta tilliten till samhället. Evin Ismail recenserar Den svala svenska tilliten i magasinet Arena #6 2013.
”Du är inte svensk väl?”
Jag blir ställd av frågan, trots att den är så vanlig.
Kvinnan framför mig ger ett välvilligt intryck och jag inleder därför ett samtal med henne.
Jag befinner mig på ett bibliotek och läser boken Den svala svenska tilliten inför skrivandet av denna recension.
Det visar sig att hon heter Marie. Hon har en viktig uppmaning till mig, med allvarsam blick och med bestämd röst berättar Marie att jag inte ska lita på svenskarna.
Svenskarna tolkar jag i termer av makten: samhällsinstitutionerna.
Sedan följer hennes livshistoria, Marie har blivit fråntagen sitt barn, det är kallt i hennes lägenhet och försäkringskassan jävlas.
Marie är märkbart sjuk och sitter i rullstol.
För att förespråka misstro är Marie förvånansvärt öppen med sin smärtsamma livshistoria.
Det får mig att tänka på att det för henne verkar vara självklart att vi delar en erfarenhet, att icke-normativiteten förenar oss.
Hon har rätt.
Jag har troligtvis mer gemensamt med Marie än med flertalet av mina doktorandkollegor, ingen fin titel kan utradera erfarenheterna och misstron som kommer av att ha varit i samhällets bottenskikt.
Detta bekräftas av författarna till boken som framhåller att tillit är något som formas i barndomen, och att den ofta brister bland de som har upplevt socioekonomisk ojämlikhet.
Ett avbrott i läsandet var välkommet då boken saknar personliga berättelser om tillit. Snarare är det en bok som baserar sig på en omfattande statistisk studie, ”Tillitsbarometern”, där man har undersökt tilliten i 30 olika svenska kommuner.
Med hjälp av statistiken argumenterar författarna för att tillit är ett komplext fenomen som kommer till uttryck i olika former.
Boken ger en gedigen pedagogisk introduktion och fördjupning till den svenska och internationella tillitsforskningen och lämnar plats till både eftertanke om tillitens politiska betydelse och olika framtidsscenarior.
Bokens viktigaste bidrag är att författarna med hjälp av empirin lyckas identifiera en tredje dimension av social tillit; lokalsamhällestilliten, som är bortom den generella och den partikulära tilliten.
Resultaten visar att den svenska välfärdsstaten med sin statsindividualism och det sociala kontraktet som bygger på social jämlikhet, individuell frihet och en nationellt färgad solidaritet, är ett högtillitssamhälle med en bred och sval tillit.
Två bilder av Sverige målas fram, den positiva som redan har nämnts och den mindre positiva som rör två viktiga utmaningar som vi står inför.
Forskningen visar nämligen att tilliten är svagare bland socioekonomiskt utsatta samt personer med utländsk bakgrund.
I Husby såg vi i form av bränderna en av de yttersta manifestationerna av en bristande tillit till samhället.
En annan sådan manifestation är det växande stödet för icke-demokratiska partier.
När jag läser boken så tänker jag på många röster som jag vill använda som komplement till statistiken, det är Marie, SD-grannarna och bilbrännaren från Husby som sade att:
– När du har något att förlora så bråkar du inte. Då är du rädd att förlora ditt jobb, din utbildning. Nu har folk inget att förlora på att bråka med polisen.
Erfarenheter av oförrätt och en medföljande bristande tillit till samhället förenar Marie och killarna som brände bilar i Husby.
I kölvattnet av dessa händelser, i ett Europa som återigen är i en ekonomisk och politisk kris, gror ett missnöje och en växande rädsla som på allvar utmanar demokratin.
Jag tänker på de sympatiska grannarna som jag i otaliga timmar har diskuterat brännande samhällsfrågor med.
De som nyligen sa att de ska rösta på Sverigedemokraterna. En röd tråd i våra samtal är misstron till samhället, vi förstår varandra, men jag anade inte att deras misstro skulle leda till att de vill rösta på ett rasistiskt parti.
Det farliga med misstron är att den slår åt alla håll. Misstron är oberäknelig, desperat och den grundar sig i bristen på en gemenskap.
Jag tror att vi måste ta alla dessa röster på största allvar.
Det är akut, och det är av stor vikt att vi breddar kunskapen om de destruktiva motståndshandlingar som växer ur de ökade socioekonomiska klyftorna och som göder misstron till samhället. Detta är svenska problem, och de kommer inte att försvinna utan som det ser ut nu endast förvärras.
Vad är då lösningen?
Författarna menar att det är politik och jag är benägen att hålla med.
Att jämlikhet och tillit samvarierar är välbelagt, det som tillförs i boken är att lokalsamhällestilliten är speciellt känslig för skillnader.
Utmaningen i att bekämpa ökad ojämlikhet är enligt författarna central och det görs bäst på en lokal nivå – i kommunerna och stadsdelarna, eftersom den syns mest där, men staten måste erbjuda resurserna och principerna.
Av denna anledning torde boken vara av intresse för politiker och andra som arbetar för en samhällelig förändring.
Det är genom en politik för jämlikhet som vi kan återupprätta tilliten till samhället. Boken lämnar mig med en stark övertygelse om tillitens politiska kraft.
Det är genom att förstå och utforska tillitens historiska och politiska kraft som vi kan närma oss skapandet av den gemensamma visionen, och verkligheten, om ett hållbart Sverige som inkluderar alla.
Evin Ismail
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
