Från Silicon Valleys techbolag till ekologiska butiker och ny forskning om LSD – därför hämtar allt fler inspiration från sextiotalets motkultur och flower power.
Arenas Jenny Damberg reder ut fyra hippietrender i senaste numret av Magasinet Arena. Här kommer den första kring arbete och livsstil.
– Här lever man för havet och naturen, yogar i soluppgången, hänger ut på Whole Foods och cyklar överallt, samtidigt som det bara är dryga timmen upp till kaoset i Los Angeles.
Peter Sahlberg beskriver tillvaron i Encinitas i södra Kalifornien där han befinner sig som surf-lärare. Själv tittar jag ut på en gråbrun november, eller ja, så mycket som nu går att skönja av den genom det regnstriliga fönstret. Jag har kontaktat honom eftersom jag har fått i uppdrag att skriva en text om den nya hippien, och Sahlbergs reseföretag Surfakademin och Yogaakademin personifierar mycket av det jag föreställer mig att en sådan lever för. Ekologisk mat, yoga, välmående, vacker natur, resor … Vem gillar förresten inte det?, tänker jag där jag sitter vid mitt skrivbord och uppdaterar Facebook för att få något slags intryck till livs.
Men vad säger han själv, är det hippievärderingar som driver det de gör, och som får folk att vilja resa med dem? Nja. Det handlar om något betydligt mer grundläggande, säger Peter Sahlberg.
– Jag slås ofta av vår tendens att överskatta och överdramatisera nutiden. Henry David Thoreaus Walden skrevs för nästan 200 år sedan, men är sprungen ur att han kände sig rotlös och stressad av storstadens eviga sus och brus. Då bodde han i Concorde i Massachusetts, med strax över 2 000 invånare. I slutet av dagen tror jag inte att människans preferenser kring välmående skiljer sig så markant mellan förindustriell tid, 1960-talets gröna våg eller hösten 2016.
»Den nya hippien«, alltså. Vem är det? För att ens närma oss svaret måste vi börja med hippien som sådan. Vem var hen? Och vad är det hen har att säga oss i dag, som gör att artister som Father John Misty och Lana Del Rey romantiserar såväl LSD som den bohemiska Laurel Canyon-atmosfären, som gör att sektledaren Charles Manson och tjejerna runt honom figurerar i såväl Emma Clines bästsäljare Flickorna som David Duchovny-serien Aquarius?
Samtidigt som techvärlden flockas till »transformerande« ökenfestivaler som Burning man och psykoaktiva substanser som LSD har fått ett uppsving inom den medicinska forskningen. Är det i någon mån samma mekanismer som driver den ökade försäljningen av ekologiska matvaror och intresset för det psykoaktiva teet ayahuasca?
Hur hänger det ihop? Varför allt detta, just nu?
För att kunna börja rota i den saken måste vi som vanligt backa bandet.
Det vi i dag kallar för hippierörelsen tog form i USA och Storbritannien i mitten av 1960-talet. Ordet utvecklades ur hipster, som i sin tur blivit slang inom amerikanska jazzkretsar under 20-talet. Ordets rot är det västafrikanska språket wolofs »hepi«, som betyder »att se«. I USA blev det »hip«, vilket var vad svarta jazzmusiker kallade de vita som fattade grejen. De var hip, de var hipsters.
Via hipsters och beatniks utvecklades så hippiekulturen, med centrum i Kalifornien. Det var ingen enhetlig rörelse, men vad är å andra sidan någonsin det? Bland det som förenade fanns ett intresse för att skapa egna samhällen eller kollektiv, psykedelisk musik, den sexuella revolutionen, droger (i synnerhet psykedeliska).
Hippies omfamnade delar av österländska trosläror som hinduism och buddhism, de var ofta vegetarianer och miljömedvetna. De protesterade mot kärnvapen och Vietnamkriget och de avfärdade etablerade institutioner och medelklassvärden. De motsatte sig ortodoxa ideologier och föredrog en inställning som premierade fred, kärlek och personlig frihet. En central idé var att hoppa av, att lämna det vanliga samhället och börja om, fri från bojor.
I USA var hippierörelsen, tillsammans med medborgarrättsrörelsen och den nya vänstern, en av tre inflytelserika motkulturer under 1960-talet. Men någon massrörelse var det inte frågan om. 1968 uppgav 0,2 procent av amerikanerna i en undersökning själva att de var hippies, och därefter klingade intresset av.
Till Sverige kom rörelsen några år senare, i mindre utlevande form. I jämförelse med tidens andra stora svenska motkultur, vänstern, var emellertid hippierna att betrakta som hedonister.
– Den svenska vänstern var asketisk. Man kan läsa i protokoll att »jag drack två mellanöl innan vi skulle demonstrera mot Vietnamkriget, det var fel«. Man skulle inte röra droger. Och den musik som hippierörelsen lyssnade på, som Jefferson Airplane, det var kommersiell amerikansk kultur som man tog avstånd ifrån, säger Kim Salomon, professor i historia vid Lunds universitet, i Bildningspodden.
Vänstern ville upphäva sociala orättvisor. Hippierörelsen ville på sätt och vis mer än så, säger Lena Lennerhed, professor i idéhistoria vid Södertörns högskola, i samma avsnitt. Man ville ha en andlig revolution. Det som provocerade, utöver drogerna, var avståndstagandet från det alla andra kämpade för. Det fortsätter att reta.
– Hippierörelsen går emot så mycket av det vi tar för givet. Sådant som är så inbyggt i vår tids samhälle att vi inte ens tänker på det, som karriär. Idealet var att hoppa av, att inte ställa upp på snurren.
Jag ber henne utveckla det här. I dag, säger hon, kan självförverkligandet ske genom att man som chef utvecklas i sitt jobb. Det går stick i stäv med hippierörelsens syn på saken. »Turn on, tune in, drop out«, löd LSD-ambassadören Timothy Learys slogan.
På 1960-talet följde 1970- och 80-talen, med Reagan– och Thatcherism, där 1960-talets motkulturer gjordes ner inifrån och ut av konservativa politiker och tänkare. Inte konstigt, skriver curatorn Andrew Blauvelt som 2015 producerade utställningen »Hippie Modernism« för Walker Art Centre, att det vi i dag ser framför oss när vi tänker på hippies är aningslösa blomsterbarn, naiva trädkramare och utslagna gräsrökare. »För hippien«, skriver Blauvelt, »var livet konst och konst var livet. Man refererade till det som ‘livsstil’«. Att se »livsstil« användas neutralt, eller till och med positivt, känns, påpekar han, främmande i dag, när begreppet blivit synonymt med marknadsföring och konsumism. »Men det användes faktiskt [av hippies själva] för att beskriva vad geografer och antropologer skulle kalla ett sätt att leva (genre de vie).«
Lena Lennerhed poängterar hippierörelsens sökande efter bildning.
– Jag säger inte att folk var mer andliga på 1970-talet. Men det var större fokus på att utveckla sina egna förmågor. Att måla, musicera, skriva. Det finns nyansskillnader i hur vi talar om det.
Kristoffer Ekberg disputerar i december på avhandlingen »Mellan flykt och förändring« vid historiska institutionen vid Lunds universitet.
Där skildrar han det som brukar beskrivas som den svenska alternativrörelsen och praktiken att i nuet, i det här fallet under 1970-talet, försöka skapa det samhälle man önskade i framtiden. Något som exempelvis kunde ske genom att man upprättade kollektivboenden på landet. Vissa av dessa, som Moder jord i Skåne och Skogsnäs i Ångermanland, finns fortfarande kvar. Andra, som Lindsberg i Dalarna, har tagits över av en ny generation.
– Jag har intresserat mig för den här tiden eftersom jag tycker att det finns så mycket i dagens samhälle som finns också där. Sådant som tankar om ekologi, att leva resurssnålt och att protestera mot exploatering av naturområden. Samtidigt som det ofta talas nedsättande eller kritiskt om 1970-talets »grönavågare« eller hippies. Det menar jag hänger samman med hur man i allmänhet tänker att politik ska bedrivas – genom att rösta eller genom att ställa konkreta krav på förändring av samhället. Inte genom att skapa ett eget. Det hänger också ihop med att politisk handling ofta kopplas samman med det urbana, säger Kristoffer Ekberg.
– Det viktiga att komma ihåg är ju att när 1970-talets rörelser satte i gång fanns det ingen ekologisk hylla i affären eller någon etisk märkning. De var helt enkelt tvungna att fixa mer själva om de skulle leva upp till sina ideal till exempel genom att skapa import och distributionstjänster för giftfria produkter.
Men, påpekar Kristoffer Ekberg, att vissa frågor, som ekologisk mat och etisk märkning, har fått så lyckad spridning skymmer även det faktum att det inom andra områden har hänt lite, eller inget alls.
– Kärnfamiljen är kvar som ideal och vi lever fortfarande i ett tillväxtorienterat kapitalistiskt system.
När Lena Lennerhed pratar om 1970-talet nämner hon att det fanns en tilltro till att allt kommer att ordna sig. Då kunde man, åtminstone inom den unga vita medelklass som i första hand utgjorde alternativrörelsen, hoppa av och räkna med att kunna komma tillbaka.
– Det är jag inte säker finns på samma sätt i dag.
Men frågan är om ens viljan finns där. Det kapitalistiska systemet, har jag känslan av, genomsyrar mig och många med mig. Greppet är så fast därför att systemet har lärt sig att framstå som något som finns där för oss, som något vi behöver i stället för tvärtom. Vem orkar hata The man när han ger en Fatboys, espressomaskiner och fredagsöl på kontoret? När man ändå frilansar, som allt fler gör, är det varken nödvändigt eller möjligt att säga upp sig för att åka på yogaretreat. Har man tur går det i stället att kombinera med ett par veckors faktureringsbar tid i bättre klimat. Och så vidare. Systemet har inte mjuknat, men det har blivit mycket mer följsamt.
Medan 70-talsvänstern, med sin organiserade, och därmed hierarkiska, kamp har tappat i princip all mark framstår hippierörelsens budskap som lockande. Är man själv förändringen kan ingen påstå att man gör för lite, eller kräva att man ska göra avkall på något.
Det ska sägas att det inte bara är högern som har haft invändningar mot idén att hoppa av och skapa ett eget samhälle. Att ställa sig utanför, men räkna med uppbackning från det man avfärdar, innebär onekligen att lämpa över ansvaret på andra. När Ayn Rand gjorde ner Woodstockbesökarna, som kallt räknade med det samhälle de tog avstånd från, om det så var i form av läkare, helikoptrar eller läsk och öl, skulle argumentationen lika gärna ha kunnat komma från socialdemokratin eller vänstern.
De delar av hippielivsstilen som har överlevt är de som har passat in i arbetssamhället, och som, på något sätt, går att köpa och sälja. Det gäller i synnerhet mat och välmående.
Detta är ett utdrag av en text publicerad i #5 2016 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. Vill du läsa vidare? Köp numret här.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
