Vad är det för fel på Ungern?

Asylrättsjuristen Viktor Banke var tvungen att resa till EU:s flyktinggräns för att ta reda på vad hans klienter går igenom.

Jag möter en syrisk fembarnsmamma i Stockholm.

Hennes barn leker kurragömma bakom matransonerna på det hastigt inrättade flyktingboendet. Hon berättar om kriget, om flykten och om framtiden. Men mest berättar hon om Ungern. Om tvångsregistrering, polisingripanden och förnedring. Och jag tänker att deras behandling av flyktingar i viss mån även är vår, eftersom vi delar regelverk.

För att förstå den europeiska anständighetens bortre skikt, och för att förstå vad mina klienter först möts av, måste jag förstå Ungern.

[…]

Framför den mäktiga Sankt Stefansbasilikan i Budapest dricker jag kaffe med Lydia Gall, jurist och sedan fyra år verksam på Human Rights Watch i Budapest. Hon är uppgiven.

– För den som tror på rättsprinciper, på rule of law, är Orbán ett problem. Det här har pågått länge nu. Är det inte politik mot flyktingar så är det mot pressfriheten, är det inte mot pressfriheten så är det mot offentliga institutioner, eller mot religionsfriheten. Det är bara olika led i något större. Den tårgas som ni nu har sett, den har sprutats här länge.

Hon syftar på gränsen vid Röszke där ungersk polis och militär i höst sprutat tårgas och använt vattenkanoner mot flyktingar, vuxna och barn. Jag frågar varför inte EU på ett tydligare sätt har ingripit, vissa saker tycks bryta så tydligt mot till exempel EU-rätten. Men Lydia håller inte med.

Det är svårt att peka på enskild lagstiftning som bryter mot EU-rätten, det är snarare ett mönster. Och där har vi EU:s svaghet, att stater kan underminera demokratin utan att bli fällda för att ha brutit mot EU-rätten.

[…]

En landsväg skär genom åkerlandskapet utanför den lilla ungerska staden Röszke. Intill vägen pågår en tiofika. Varga, Furú, L. Varga och Erika sitter kring några plastbackar som fungerar som fikabord. Gyuszi står bredvid. Bakverk skickas runt i sällskapet. Korv i matlåda. Kaffepulver hälls från glasburk till plastmuggar. Smutsiga fingrar. Knivar som vispar runt i botten för att låta kaffet stiga och spridas i vattnet. De är paprikaplockare.

Ett praktiskt perspektiv anläggs på flyktingsituationen. De berättar om en högljudd helikopter som hovrat över bygden på sistone. Den stör dem.

– Har ni mött flyktingarna, personligen?

De känner lite på varandra, på tonläget. Harmoniserar inom gruppen. Någon går längst i beskrivningen av främlingarna, alla skrattar.

– De kommer alltid i grupper. De lämnar mycket skräp, kläder efter sig. Kissar på husväggar. Någon gång kom de halv ett på natten, springande. Polisen kom efter och försökte fånga dem.

Det är Varga som berättar. Hon arbetade på fabrik under kommunismen. Sedan, under de första stapplande åren av frihet, lade fabriken ned och hon blev koflicka. Hon började mjölka.

[…]

– Men är ni oroliga för dem?

Tolken, Helena, avbryter. Hon tittar på mig och påpekar, nästan skamset, att sällskapet inte gillar flyktingar. Som om min fråga varit dum. Sedan svarar Varga.

– Jo, de är fortfarande människor, men hur kan de utsätta de små barnen för den otrygga flykten? Och när fler människor kommer, ja miljoner, så kommer det bli kaos. Hur ska vi hantera det? Det var hemskt när de kom. Skräp överallt. Plast. Ser ni de mobila toaletterna där borta, de är för dem. De har förstört majsfälten för oss, vi har förlorat pengar.

Men har de något val då? invänder jag. Måste de inte göra denna otrygga flykt? Erika:

– Vem är det egentligen som kommer? Vill de bara ha ett bättre liv? För här kommer det inte bli bättre, rasismen växer och folk vill inte ha dem här. Många terrorister kommer bland flyktingarna, och vi kan inte veta, så det är dåligt för Europa också. De pratade om detta på tv också. Vi har hittat knivar i de kvarlämnade ryggsäckarna.

Som offentligt biträde åt asylsökande vet jag dock att dagens flyktingar snarast flyr från terrorister. Jag påpekar detta. ”Jo, det är krig där, så varför låts kriget där fortsätta?”, frågar någon. ”Naturligtvis är inte alla terrorister, vi dömer inte alla”, fyller en annan i.

– Vad betyder mänskliga rättigheter för er?

Sällskapet skrattar. Några sekunders tystnad.

– Mänskliga rättigheter är för alla, men vi har inga rättigheter för något. De som kommer måste följa lagen här. Inte skräpa ned. Och de är så högljudda. Vem skulle kunna tolerera det?

[…]

I Budapest välkomnas vi av regeringens talesperson, Zoltan Kovács. Han är utmärkt för sitt uppdrag: charmig, vältalig, övertygad. Oklanderlig engelska och ständig ögonkontakt. Efter en timme med honom är det svårt att minnas vad man en gång stod för och kritiserade, och på vilken grund.

Kontrasten mellan vad han säger och hur det sägs är betydande. På så sätt förkroppsligar han den ungerska regeringen av i dag: det höga tonläget, självförtroendet, den självklarhet med vilken landet förändras. Övertygelsen om vad som är rätt och vad som är fel.

Kovács delar upp migranter i ”economic migrants” och ”genuine refugees”. Han berättar om de senaste veckorna.

– Det har varit en viktig tid för Ungern, men ännu viktigare för Europa. Och det går inte åt rätt håll. Av de nästan 230 000 illegala immigranter som kommit genom Ungern, har nu gapet mellan de vi har möjlighet att registrera och de som bara passerar ökat dramatiskt. De flesta av dessa människor bryr sig inte om att lyda de mest grundläggande av regler, de vill åka till Tyskland och Sverige.

Kovács skräder sällan orden. Han fortsätter sin utläggning med att förklara att de flesta som kommer är ekonomiska migranter, vilket är irreguljärt, illegalt. För att sedan slå fast att unionen, så som vi känner den, kommer att gå under. Det har inte ens gått fem minuter av vårt samtal.

– Det är omöjligt att kontinentens länder kan bibehålla regler, reglerade system. Mängden är ett hot i sig. Vi vet inte vilka dessa människor är. De påstår sig komma från Syrien, men av de som registreras i Ungern påstår sig inte ens en tredjedel komma från Syrien.

Ibland avslöjar han sig. Viljan att övertyga tar överhanden och en viss otydlighet går att skönja. Om man inte registrerar människor, hur vet man var de kommer ifrån? Och hur kan de påstå sig komma från Syrien samtidigt som det visar sig att de inte påstår det? På sådana frågor har inte Kovács något bra svar. Han hänvisar lite stressad till siffror, som inte förklarar bristerna i det han sa.

Jag invänder mot påståendet att majoriteten av flyktingarna skulle vara ekonomiska migranter, och nämner de fem största svenska asylländerna, förutom Syrien: Afghanistan, Eritrea, Irak, statslösa (palestinier), Somalia.

– Visst, men återigen, dessa länder är ännu längre bort än Syrien. Och återigen, de internationella reglerna, så även Genèvekonventionen, var inte tänkta att handskas med så många människor, i synnerhet inte när de åker flera tusen kilometer illegalt, utan att respektera några europeiska lagar och/eller regler.

Kovács slår fast att de som kommit via Turkiet eller Libanon inte är flyktingar längre. Det är, menar han, blott ett medvetet val från deras sida att förändra sina liv.

– Det är definitivt inte rätt väg att komma till den europeiska unionen. Varför finns det ingen ordnad, vanlig väg för EU att ta emot migranter? Och på så sätt filtrera, välja ut eller vad du nu vill kalla det, genuina flyktingar?

Humanitära visum då, från Turkiet, Libanon?

– Det kan vara element av en lösning. Det finns inte en lösning. Vårt stängsel är inte en lösning. Det är bara ett försök av regeringen att stänga gränsen och hindra inflödet av migranter som tar sig in på ett illegalt sätt.

– Kvotsystemet? Här kommer svaret blixtsnabbt: Nej.

– För det första: hur kan du sätta upp en kvot om du inte vet siffrorna? Ponera att du vill släppa in en miljon människor, att det är din begränsning. Nästa år kommer fem gånger den summan komma på grund av anknytning.

Vi måste nu lämna plats i justitiedepartementets pressrum. En presskonferens ska hållas. För en timme sedan ställde sig parlamentet bakom en officiell förklaring som slår fast att migranter dör på grund av Bryssels oansvariga policy.

Jag undrar var självförtroendet kommer ifrån. Om man inte känner sig hotade av EU. Kovács, som är historiker, menar att det alltid varit så med ungrarna. Han tar ”Kuruc” som ett minst sagt målande exempel: ungerska rebeller som under andra halvan av 1600-talet stred mot utländska inkräktare.

[…]

Åter till gränsen. Vid en rondell intill E75:an, som går mellan Serbien och Ungern, sitter sex afghaner. Runt dem står tre allvarliga män i likadana västar. De är i 65-årsåldern och tillhör en ideell organisation som med polisens tillåtelse patrullerar gränsområdena i jakt på flyktingar, och även i övrigt upprätthåller ordningen.

Så som de ser den. Hade det inte varit för att de nu ringar in sex frihetstörstande människor i väntan på polis, hade det varit komiskt. Självutnämnda småpåvar med buttra miner och poliskomplex, i tramsiga västar.

När jag går fram mot afghanerna, som sitter på en v-formad gräsplätt intill en vägskylt som pekar mot Budapest, blir jag stoppad av en västman som med självklar auktoritet viftar bort mig som vore han polis vid en färsk brottsplats. En maktyttring som bara är möjlig gentemot den som inte genomskådar hans väst.

En annan står en bit ned mot motorvägen, som för att skära av eventuella flyktvägar. En tredje går runt med kamera och fotograferar oss, vår tolk, samt medlemmar från en lokal hjälporganisation som också har stannat vid platsen. Mannen som först trodde sig kunna hindra journalister i deras arbete backar snart. Jag frågar honom om deras uppdrag. Han berättar om deras överenskommelse med polisen. De ska hålla utkik, larma, och om det behövs följa efter för att kunna hålla polisen underrättad om position.

– Men vi ger vatten också.

Hjälporganisation och medborgargarden. Det är som om flyktingsituationen ställt det ungerska samhället i ständig beredskap. Sex afghaner lämnas av en smugglare vid en rondell, och inom fem minuter är västar i konflikt med varandra på plats. En av de hjälpande, som inte vågar figurera med namn, har veckan innan sagt upp sig från jobbet på åklagarmyndigheten.

– Det var svårt att bara sitta på kontoret och se när detta hände, så jag började engagera mig ideellt. Men de sa att jag var tvungen att välja sida, jag kunde inte jobba för dem och samtidigt hjälpa flyktingarna på fritiden. Och då var valet enkelt.

Afghanerna har varit på flykt 1 ½ månad och kom i en lastbil till Ungern. Jag pratar med en av de äldsta männen, Hakim. Han ser ut som 50 men är 32. En man bredvid sover mot vägskylten. Någon annan tittar rakt upp mot sin första europeiska himmel. De vill till Tyskland. Jag ger juridiska råd och förbereder dem på en polisiär hantering. Uppmanar dem att försöka hålla huvudet högt, att försöka stå ut. Hakim vinkar tappert och uppgivet när vi lämnar.

[…]

Ungern är bundet av Dublinförordningen och måste således registrera de flyktingar som kommer till Ungern som första ankomstland. Därefter måste de söka asyl i Ungern. Men kommer de inte in i landet har inte Ungern heller några skyldigheter, och de flesta vill ändå vidare.

På sistone har man aktivt arbetat för att flyktingar inte ska använda landet som genomfart på väg norrut. Tidigare tittades åt ett annat håll medan människor passerade, nu ska de hållas ute. Ett famöst stängsel har byggts mot den serbiska gränsen, och fortsätter att byggas mot den kroatiska. Nya lagar har införts som kriminaliserar illegal gränspassering och ger militären utökade befogenheter.

Viktor Orbán var mycket tydlig när han talade inför den internationella pressen i Bryssel den 3 september.

– Please don’t come.

Men till Beremend, mot den kroatiska gränsen, kommer människor ändå. Eftersom man inte kan hindra människor så länge inte stängslet är färdigt, släpps de in under ordnade former. Kroatiska bussar kör dem till gränsen, ungerska bussar kör dem till Österrike. Den som inte vill bli registrerad i Ungern registreras inte.Dublinförordningen sätts därmed ur spel bortom kamerorna.

Men när den ungerska regeringen började hindra människor från att lämna Keleti, tågstationen i Budapest, ryckte man på axlarna och hänvisade till Dublinförordningen. En sorts ”mind games” mot unionen.

Jag tänker på Zoltan Kovács och vad han sa om europeiskt hyckleri. På ett sätt har han rätt. EU har ett raffinerat gränskontrollorgan, Frontex, som med värmekameror och rakbladsstängsel skyddar den europeiska gränsen. Asylsökande hålls dessutom ute genom att inte beviljas visum. När Ungern bygger ett eget stängsel är det europeisk politik i praktiken.

För samtidigt som Ungern hänvisar till Turkiet och Libanon som ”säkra länder”, så har EU samarbetat med länder, nu senast Turkiet, för att förstärka gränsbevakningen mot unionen. I EU:s nya uppgörelse med Turkiet står att Turkiet ska arbeta för att förhindra att människor lämnar landet och tar sig till EU.

Viktor Banke, asylrättsjurst

Texten är ett utdrag ur #5 2015 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena.
Numret finns i butik från och med 3 november. En prenumeration av tidningen kan tecknas här »