“Our kids” betyder inte längre “allas barn” utan “mina barn”. German Bender, utbildningspolitisk utredare på TCO, skriver om Robert D. Putnams bok Our kids – The American Dream in Crisis och segregationens betydelse.
Den som svävar i tron att internet och mobiltelefoner har minskat platsens betydelse för samhällsutvecklingen misstar sig å det grövsta. Snarare är plats viktigare än på mycket länge. Per Wirtén skrev redan för fem år sedan i Expressen om en WHO–studie som påvisade 28 års skillnad i medellivslängd mellan invånarna i två stadsdelar i Glasgow.
I Sverige har bland andra Folkhälsoinstitutet och Malmökommissionen visat på likartade, om än inte lika stora, skillnader i medellivslängd mellan stadsdelar i Stockholm och Malmö. Skillnaderna är korrelerade med inkomst, men sambandet med utbildningsnivå är ännu starkare: välutbildade har betydligt bättre hälsa och mer hälsofrämjande vanor är lågutbildade.
Platsens betydelse, det vill säga segregationen, är också i fokus för några av de mest hajpade samhällsvetenskapliga forskningsprojekten i USA just nu, som leds av en ung Harvardprofessor i nationalekonomi vid namn Raj Chetty.
Forskningen går ut på att med hjälp av stora datamängder studera skillnader i social rörlighet mellan olika regioner och bostadsområden i USA. Hittills har man bland annat kunnat visa att ju tidigare ett fattigt barn flyttar till ett bättre bostadsområde, desto större effekt – varje år som ett fattigt barn tillbringar i det nya området förbättrar hens livschanser markant.
Även i den intensiva skoldebatten som rasat i Sverige efter Pisa–chocken 2013 har den ökade skolsegregationen uppmärksammats. Skolsegregationen, som i grunden beror på boendesegregation men förstärkts av det fria skolvalet, har gjort att elevsammansättningen i skolorna blir alltmer homogen med avseende på socioekonomisk bakgrund och att resultatskillnaderna mellan skolor ökat. Vi har förstärkt redan existerande strukturer som gör att privilegierade barn med välutbildade föräldrar alltmer samlas i vissa stadsdelar och skolor, och barn till lågutbildade föräldrar med låga inkomster i andra stadsdelar och skolor.
Segregationen har nått alarmerande nivåer i USA, vilket den ledande skolforskaren och politiska rådgivaren Dianne Ravitch uppmärksammat i flera böcker och artiklar, senast i boken Reign of Error som Sven–Eric Liedman anmälde i Arena 2/2014.
Ravitchs kanske viktigaste poäng är att skolans främsta problem är fattigdom, inte dålig undervisning eller resursbrist. Därmed kan man inte komma till rätta med de sjunkande skolresultaten genom att enbart fokusera på skolreformer, det krävs en bred palett av åtgärder, vilket för övrigt är något som alltför sällan sägs i den svenska skoldebatten, som i stort sett bara handlar om just skolan.
Just detta är också en central poäng i den amerikanske Harvardprofessorn och statsvetarnestorn Robert D. Putnams nyutkomna bok Our Kids: The American Dream in Crisis. Putnam visar övertygande att skolans problem och de utmaningar som fattiga barn möter inte orsakas av eller i skolorna. ”Oavsett om våra barn är rika eller fattiga, växer de i allt högre grad upp med barn som de själva, som har föräldrar som deras egna”, skriver han.
Putnam jämför med – eller drömmer sig tillbaka till – det USA han själv växte upp i på 1950–talet, då även fattiga barn kunde göra klassresor, ett USA där han menar att det fortfarande fanns gemensamma sociala normer och en känsla av sammanhållning och samhörighet i lokalsamhället (för övrigt en tes han drev redan för femton år sedan i sin mest kända bok Bowling Alone).
Our Kids bygger på omfattande kvalitativ och kvantitativ forskning – nästan åttio sidor i boken utgörs av fotnoter. Men statistik räcker inte för att nå det mål som Putnam har med boken, nämligen att känslomässigt beröra läsaren.
Därför har han med hjälp av sina medhjälpare under två års tid gjort över hundra intervjuer med barn och unga i olika delar av USA. Och de berättelser han samlat in får stort utrymme i boken, vilket gör att den skiljer sig från många andra debattböcker som antingen bygger på anekdoter och personliga upplevelser eller på statistik och hårda fakta. Our Kids innehåller bådadera och är dessutom lättläst och skriven med ett starkt patos.
Putnams syfte är att på ett konkret och känslomässigt berörande sätt visa hur avgrundsjupa skillnaderna är i dag mellan amerikanska barns uppväxtförhållanden, det han kallar ”möjlighetsgapet” (opportunity gap). Detta, anser Putnam, borde bekymra alla amerikaner – oberoende av politisk hemvist.
Därav bokens titel. Our Kids, menar den 74–årige professorn som själv har barnbarn, betyder inte längre ”allas barn”, utan ”mina barn”. Det är ett farligt och direkt felaktigt synsätt, eftersom konsekvenserna av att så många barn far så illa i dagens USA förr eller senare kommer att drabba hela samhället.
Argumenten som Putnam för fram i boken är av tre slag. För det första ekonomiska – inkomstojämlikhet och utbildningsklyftor leder till lägre tillväxt. För det andra politiska – sjunkande social tillit och ökande misstro hotar det demokratiska systemet.
Men det argument Putnam själv lyfter fram som viktigast är det moraliska – det är helt enkelt förkastligt och oförenligt med USA:s grundläggande värderingar att möjlighetsgapet för amerikanska barn är så stort. Putnam är själv förvånad över hur snabbt det gått utför: ”If I and my classmates could climb the ladder, I assumed, so could kids from modest backgrounds today. Having finished this research, I know better.”
Putnam påpekar pedagogiskt att nästan alla kurvor för barn till välutbildade pekar uppåt under de senaste decennierna, medan kurvorna för barn till lågutbildade pekar nedåt. Några exempel är hur mycket tid och pengar hög– respektive lågutbildade föräldrar ägnar åt sina barn, mödrars sysselsättningsgrad beroende på utbildningsnivå, skolresultaten för barn från olika områden och samhällsklasser, samt barnens deltagande i fritidsaktiviteter.
Putnams ambition med boken är att skapa en samsyn om de ökande skillnaderna över de politiska skiljelinjerna. Om det lyckas, menar han att det finns goda förutsättningar att börja diskutera lösningar. Det är en rationell, men möjligen utopisk, tanke givet USA:s alltmer polariserade politiska klimat.
Och just avsnitten om förklaringar och lösningar är bokens svagaste delar. Vilket i och för sig inte är så konstigt. Dels har Putnam medvetet valt att lägga tyngdpunkten på just problembeskrivningen, för att skapa insikt och engagemang hos läsaren. Dels är han uppenbart oroad över att alltför progressiva förslag och förklaringsmodeller (skatter nämns till exempel knappt) skulle riskera att stöta bort de konservativa amerikaner som han tror i grunden håller med honom om problembilden.
Men Putnams ansträngningar att tilltala en bred läsekrets blir ibland lite väl förenklande, för att inte säga överslätande, när han inte ser eller inte låtsas om att individers val har betydelse även i ett politiskt system som skapar segregerande strukturer. ”Det här är en bok utan överklass–skurkar”, skriver han för att lätta skuldbördan för de välbeställda människor som med sina konsumtionsvanor och livsval har varit delaktiga i att förstärka segregationen och klassklyftorna.
Bokens övergripande berättelse om de ökande klassklyftorna i USA saknar också en djupare analys av aspekter som kön och föräldraskap. Till exempel ägnas stort utrymme åt att beskriva hur familjerelationerna har försvagats, med hjälp av diagram som visar på bland annat allt färre gemensamma middagar, minskat umgänge mellan barn och föräldrar och att allt fler fattiga barn växer upp med ensamstående och arbetslösa mammor. Men Putnam konstaterar i princip bara att förändrade familjestrukturer är en fara i sig, utan att problematisera det eller närmare resonera om vilken betydelse samhällsnormer, politiska reformer och lagar kan ha.
En annan blind fläck i boken är frågan om ras. Putnam menar att amerikanska barns livschanser är mindre beroende av ras än någonsin tidigare. Möjlighetsgapet förklaras alltmer av skillnader i utbildningsnivå, som i sin tur är starkt korrelerade med föräldrarnas socioekonomiska status.
Men bilden är inte entydig. The Economist publicerade nyligen statistik som åskådliggör ”det svarta och vita USA” som om de vore två skilda länder, och jämförde dem med andra länder i världen. Jämförelsen är hisnande: ”Det svarta USA är en våldsam plats med hänsynslös polismakt. Dess invånare löper större risk att mördas än människor i Namibia och större risk att fängslas än någon annan grupp i något annat land.” I boken intervjuas en svart kvinna som växte upp i samma stad som Putnam: ”Your then was not my then, and your now isn’t even my now.”
Med detta sagt vore det orättvist att framställa Putnam som helt omedveten om de rasmässiga aspekterna på ojämlikheten mellan barn i USA. Han skriver också att processerna som leder till ökande klyftor och minskande social rörlighet inleddes för länge sedan i svarta samhällen, och först på senare tid har börjat nå även fattiga vita.
Att kalla Putnams bok angelägen är en rejäl underdrift. Och man kan önska att den blir en väckarklocka inte bara i USA. Det är mycket i Our Kids som stämmer även på Sverige. Även här ökar barnfattigdomen, segregationen och kunskapsklyftorna i skolan. Även här är barns livschanser alltmer beroende av föräldrarnas utbildingsnivå. Även här är platsen en allt viktigare markör. Men man ska nog inte dra alltför starka paralleller – skillnaderna mellan Sverige och USA är enorma och fattigdomen i USA är både djupare och mer utbredd.
Putnam berättar om BMW–bilar som står parkerade utanför en amerikansk skola intill gamla bilvrak där hemlösa barn lever. Och riktigt så illa är det ju inte i Sverige, tänker jag när jag slår ihop boken och släcker lampan för kvällen. Morgonen därpå lämnar jag min dotter vid parkeringsplatsen utanför hennes skola, där det faktiskt råkar stå just en BMW. Innan hon vänder sig om och springer mot skolgården pekar hon på en trasig husvagn längst bort på parkeringsplatsen där det bor en romsk familj och säger: ”Där bor de fattiga barnen, de som inte få gå i skolan”.
German Bender är utbildningspolitisk utredare på TCO
Our Kids: The American Dream in Crisis, Robert D. Putnam (Simon & Schuster 2015)
Det här var ett utdrag från Magasinet Arena #3 2015. Vid citering vänligen referera till Magasinet Arena. Magasinet Arena #3 2015 finns i butik från och med 9/6. Köp nr 3 2015 här. En prenumeration av tidningen kan beställas här >>
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
