Jag har börjat tänka mycket på hat, och vilka mekanismer som skapar hat hos människor. Jag tänker förstås på näthatarna, som verkar bli allt grövre i sin retorik, det är som om de som skriver hatbrev till offentliga personer inte förstår att det är riktiga ord som går in i riktiga människor och påverkar hur vi vågar prata med varandra. Varför blir vissa människor mer hatiska än andra? Vill de skada andra?
Samtidigt finns det ju hat som kan vara konstruktivt, som får människor att vilja ändra på saker och störta diktaturer. Var går gränsen mellan hat och vrede?
John, 32
Psykologen svarar
Det finns egentligen ingen vedertagen definition av hat inom psykologin, utan det är närmast en blind fläck inom den psykologiska forskningen. En av anledningarna är att hat ofta existerar i betraktarens öga mer än hos den hatiska personen. Näthataren skriver några förflugna ord i ett kommentarsfält som snabbt glöms bort när känslan lagt sig. För offret upplevs däremot de förflugna orden som högst medvetna och väcker frågor om varför den här personen vill se just mig lida. Vi ser sällan våra egna handlingar som hatiska, men upplever oss desto oftare vara utsatta för hat. Psykologiprofessorn Steven Pinker kallar fenomenet för det moraliska gapet och vi figurerar alla på olika sidor av detta gap i olika situationer, men olika mycket och allvarligt.
Vrede är en het och omedelbar känsla. Hat är en kall passion. På många sätt liknar hat kärlek – båda känslorna uppstår i en intensiv relation till en annan människa (eller för hat: grupp). De psykologiska mekanismerna bakom är påfallande lika, fast inverterade, vilket också är en av förklaringarna till att kärlek kan förbytas i hat. Intimitet är grundläggande för kärlek, distansering för hat. Vrede eller rädsla tillför passionen som behövs för att hatkänslor ska utvecklas och sedan behövs bara engagemang. För hat är något som kräver aktivt engagemang. Precis som kärleksrelationer skapar beroende och fyller tillvaron med mening, kan också hatrelationer göra det.
I podcasten This american life intervjuar journalisten Lindy West en av sina näthatare som hörde av sig till henne och bad om ursäkt. Intervjun tydliggör både distansens och det moraliska gapets betydelse, svårigheten att förstå att det finns en levande mottagare på andra sidan datorskärmen. Den forne näthataren har svårt att förklara varför han började trakassera West. Mot en fond av depression och upplevd meningslöshet så blev han provocerad av hennes personlighet. Det var inte övertänkt, men blev en meningsfull aktivitet. En engagerande relation. I och med nätet befinner sig andra människor bara ett klick bort, men den känslomässiga distans som möjliggör hatet består.
Karoline Östman
Leg. psykolog
Det här var en text från Magasinet Arena #2 2015. Vid citering vänligen referera till Magasinet Arena.
Magasinet Arena #2 2015 finns i butik. En prenumeration av tidningen kan beställas här >>
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
