Eric Sundström besökte Obama-högkvarteret i Chicago och sökte sedan jobb som kampanjledare i Virginia. Frågan är: Håller demokraternas blandning av digital kampanj och gräsrotsarbete stilen? Och vad kommer de svenska partierna sno till nästa valrörelse?
Charlotte, North Carolina. Från sektion 212 på den översta läktaren ser jag hur stolarna fylls i Time Warner Cable Arena. Det är världens äldsta politiska parti som träffas. Anorna går tillbaka till 1792. Kanske är det Will Rogers – en blandning av cowboy, komiker, vaudevilleartist och politisk kommentator – som har sammanfattat partiets vindlande vägar mest träffsäkert: ”Jag är inte medlem av ett organiserat politiskt parti. Jag är demokrat”.
På raden bakom sitter en grupp äldre afro-amerikanska kvinnor från North Carolina. Vi gör high-fives efter medborgarrättskämpen John Lewis starka tal. När dagens motståndare Republikanerna genomförde sitt första konvent 1856 var huvudfrågan ett ”nej till barbariets tvillingreliker”. Det var slaveriet och mormonernas polygami som avsågs. 2012 gör Republikanerna sitt bästa för att hindra etniska minoriteter från att rösta. Syftet är att ersätta usa:s första afro-amerikanska president med en mormon. Historien blinkar ironiskt. Konfettin faller, president Obama har talat klart. Vi gör nya high-fives och Bruce Springsteens We take care of our own dånar ur högtalarna. Världens äldsta parti har genomfört ett ytterst skickligt konvent, i bjärt kontrast till Will Rogers gamla beskrivning.
När jag kommer hem till Sverige vill alla snacka om just de fantastiska talen. Men lärdomen från presidentvalrörelsen 2012 är inte att de gamla Demokraterna har den mest välregisserade ytan. I stället framstår de som världens just nu modernaste parti, och den berättelsen hittar du inte på ett konvent i Charlotte. Solen blänker mot fasaden på byggnaden Prudential i centrala Chicago.
På ett helt våningsplan, oftast i planlösningar, sitter de runt 600 personer som utgör högkvarteret för ”Obama for America”. Min privata rundvisning har en förutsättning: De beskrivningar av strategier och sifferuppgifter som jag bombarderas med får inte föras vidare förrän efter valdagen.
Med mina 38 år är jag en av de äldsta i lokalerna. Känslan av startup är stark: Det är ungt och organisationen är platt. Arbetsdagarna är långa, arbetsveckan har minst sex dagar. När jag avrundar besöket i Chicago med en hamburgare med en gammal vän som har arbetat i högkvarteret i nästan ett år, följs en tugga av en gäspning. Att den digitala avdelningen är kontorets näst största, efter kampanjorganisationen på marken i delstaterna (”field”), bekräftar den viktigaste trenden.
2012 års stora framsteg sker inom ”micro-targeting”. 2008 hade de största kampanjerna i genomsnitt 12 datapunkter per väljare (information om deras levnadsvanor; köper de ammunition i vapenbutiken på helgerna eller läser de The Atlantic på Starbucks?). I år kan kampanjerna i vissa fall ha 300 datapunkter för en enda person.
All information som innehas om väljaren – till exempel noteringar om donationer till tidigare kampanjer, nyinköpta datapunkter, uppgifter erhållna via Facebook – samkörs. Syftet är att kunna kontakta väljaren på ett personligt och individanpassat sätt. Utvecklingen av skräddarsydda kampanjer beskrivs av Sasha Issenberg i den nya boken The Victory Lab: The Secret Science of Winning Campaigns (Crown).
När jag träffar honom över en kaffe i Charlotte får jag en typisk amerikansk kampanjknapp som marknadsför boken, samt en oneliner som sammanfattar vad boken beskriver: Kampanjer som vill veta hur väljaren kommer att rösta – innan väljaren själv har bestämt sig. Hur de ska lyckas?
Genom att blanda forskning om med oerhörda datamängder samt randomiserade försök som behandlar väljarna som ovetande försökskaniner.
“Can you hear me in the front, clap once. Can you hear me in the back, clap twice”. Med en enkel klappövning får Kristen igång ett tråkigt konferensrum i Demokraternas partihögkvarter i Washington DC. Rummet är sprängfyllt med 70 volontärer och vi har alla blivit antagna till en tretimmarssession, en ”Field Organizer Academy”, där några av oss ska anställas av Obamakampanjen. Du kommer i så fall få en månadslön på 19 000 kronor, du bor hemma hos en Obamasupporter någonstans i Virginia, du förväntas arbeta minst 15 timmar om dagen – varje dag naturligtvis – tills valet är vunnet 6 november. Helst börjar du redan i morgon. Allt det viktigaste om kampanjen sköter du via onlineverktyget ”Dashboard” i din dator eller smartphone. Och självfallet får du en sjukvårdsförsäkring, inklusive tandvård.
Det är ju en av kampanjens grundbultar. När Kristen och hennes unga kollegor som leder kampanjen i Virginia är klara efter tre timmar går energin i rummet att ta på. Alla har fått tala. Vi har suttit i smågrupper med någon från kampanjledningen på en slags anställningsintervju. En utsorteringsprocess, naturligtvis.
Av de 70 i rummet är flera äldre och lite luggslitna som troligen inte kommer att anställas. Det är de målmedvetna, sociala talangerna – oavsett ålder och etnicitet – som ska sugas upp. Jag tror mig ha imponerat genom att som första person betona ekonomins betydelse i valrörelsen, och jag kunde även besvara en fråga om datumet när väljarregistreringen måste vara klar i Virginia (15 oktober). Kanske ligger jag bra till, hinner jag tänka där jag sitter framför en karta över ”The Old Dominion”, Virginias smeknamn.
Vi får information om ”snöflingan”, grundpelaren i Obamakampanjens gräsrotskampanj 2012. Direkt när vi börjar jobba förväntas vi identifiera fem lokala och välkända stöttepelare i grannskapet som ska leda varsitt team.
Därefter ska dessa ”team leaders” hitta ytterligare fem ”team members” till respektive lag. Jag informerar Kristen om att jag är den svenska journalisten som berättade i min ansökan att jag inte skulle kunna jobba hela vägen fram till valdagen. Hon ler, bedyrar att det var roligt att jag kom, och undrar sedan med amerikansk självklarhet om jag vill registrera väljare och knacka dörr både lördag och söndag innan jag reser hem, eller bara en av dagarna.
Micro-targeting lär naturligtvis komma till Sverige i modifierad version – på gott och på ont. Att en väljare kan kontaktas med skräddarsydd information om sin käpphäst är utmärkt, men samtidigt finns mycket viktiga integritetsaspekter.
Det finns också en annan lärdom som på samma gång är banal och svår att transportera över Atlanten. Redan under Kristens klappövning var det mötet – tyvärr – mer välkomnande och energirikt än när den socialdemokratiska lokalföreningen ställer fram vetelängden och kaffekoppen.
Publicerad i tidskriften Arena #5 2012.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
