Vi får inte bli bekväma

Antirasismen kan lära sig organisering av arbetarrörelsen. Det skriver Sara Abdollahi.

Rasifierade som förr i tiden fick alldeles för lite utrymme organiserar sig och höjer sina röster. För sig själva, för varandra och för framtidens barn. Det känns hoppfullt att antirasistisk kamp i dag inte bara bedrivs av en homogen och vit-tvättad skara som överhuvudtaget inte samarbetar med de som den säger sig kämpa för.

I stället bubblar rörelser som Pantrarna, Megafonen och det nystartade IPOC (Intersectional People of Colour). Och de ger sig inte förrän det vita majoritetssamhället lyssnar.

Utveckligen påverkar även tilltalet och kravet på att bli slippa bli tilltalad som invandrare och/eller icke-vit. Ordet rasifiering har kommit att användas av fler och fler.

Rasifiering är ett begrepp med ursprung i engelskans racialization och beskriver en process där kroppar tillskrivs olika egenskaper baserade på våra föreställningar om ras.

Jag tänker på den motsättning som finns mellan de som menar att vi inte ska använda ras utan prata om etnicitet. Ena parten menar att de associationer som ras väcker är djupt problematiska, då de syftar på att människor har vissa inneboende egenskaper beroende på ursprung. Och så finns det andra som menar att de rasistiska föreställningarna är djupt inrotade i oss även om vi inte använder oss av ord som ras.

Det skapas en naiv färgblindhet om vi bara ignorerar historien och ersätter ett ord med ett annat eller helt enkelt tror att om vi bara ignorerar försvinner problemet. För människor som hänger sig åt färgblindhet missar att rasifierade människor tilltalas, behandlas och utsätts för rasism. För till syvende och sist sitter våra föreställningar om ras i strukturerna och institutionerna.

Oavsett om vi vill eller inte rasifieras människor. Därför är det bättre att ha med ras i sin analys för att kunna förstå och granska.

De flesta antirasister som tar med ras i sin analys ser på ras som en konstruktion. Sajten Migrationpolicy beskriver ras som pigmentet i vår fantasi: ras är ingen biologisk, statisk och naturlig produkt utan en social status som är en produkt av historien.

Rasifiering som ord verkar inte skapa lika starka känslor i svenskarna som när någon pratar om ras. Kanske är det för att ordet precis som andra ord som slutar med -iering signalerar att det rör sig om en process.
Men för människor vars kroppar direkt berörs av hur de omtalas kan ordens makt inte underskattas. Ord kommer från samhället och bidrar till hur människor uppfattas i ett samhälle.

Det är viktigt att ta tillbaka ord.

Det jag har märkt är en anklagande attityd från såväl höger som vänster om att ordet skulle vara för akademiskt. Att ordet bara har dykt upp en dag utan förklaring. Ett exempel är Biskops Arnö– studenten och kulturskribenten Jack Hildén i Aftonbladet. Han menar att vi inte ska prata om det negativa, vi ska inte prata om rasifiering för då har vi redan uttryckt det negativa.

För någon som har livslång kroppslig erfarenhet av rasism blir den här sortens resonemang ett slags postmodernt relativiserande som är svårt att ta på allvar.

Ett exempel på att det finns ras-hierarki i Sverige är sättet vi både historiskt och ännu i dag behandlar romer. Romer vägras tillträde till utrymmen som är självklara för de kroppar som accepteras som en del av nationen. Och att romer registreras är en händelse som inte skulle ske om vi inte var ett land med ras-hierakier. Ett annat exempel är afrofobin och den afrofobirapport som utkom för ett par månader sedan.

Den visade klart och tydligt att svarta är de som blir mest utsatta för rasism utan att åtgärder vidtas. Att svarta personer är de som har minst chans att få gå på jobbintervjuver, få bostäder och utsätts för flest hatbrott. Rapporten fick inte det gehör den förtjänar. För betänk om rapporten hade gällt något så omöjligt som ”vitofobi”, då hade den förmodligen inte tagits så lätt.

Frantz Fanon skriver att vi inte ska fokusera på hur den vita mannen skapar den svarta. För honom är det mer väsentligt att analysera hur den vita mannen skapar sig själv.

Därför blir en naturlig fråga vad som händer om vi inte pratar om makt och de materiella förhållanden som gör att inte alla får samma livsmöjligheter?

Varken rasifiering eller antirasism är några nya fenomen. Dock har det skett ett skifte i vilka röster som får utrymme att prata. Och vi finner kraft i varanda. Jag tror det är viktigt att vara medveten om att rasism handlar om makt, och om skev resursfördelning av makt. Och det är något som inte bara kan utbildas bort.

För att våra fackföreningar, skolor och andra ställen ska få en bred förståelse kring rasismens olika ansikten bör alla antirasistiska organisationer se över vilka som driver antirasistiska frågor.

Det gäller även medier.

När Svenska Dagbladet under slutet  av mars hade en serie reportage om att “leva i vita rum” med personer som rasifieras på olika sätt som fick berätta hur det är att leva i vita rum, var det ett framsteg. I stället för att välvilliga journalister talade om rasifierade fick de själva höja sina röster. Själva prata om kroppsliga erfarenheter av rasism. Det går inte heller att förneka att det var en stor grej att vithet över huvud taget fick stort spaltutrymme i en tidning som Svenskan.

Frågorna var relevanta och genomtänkta och intervjuaren var väl insatt i varför problematiken som kan uppstå i vita rum behöver lyftas. Det var en av de få gånger jag läste texter som tar upp problemet med vitheten och inte tänkte att journalisten borde granska sin egen blick.

Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera: varför består en majoritet av antalet journalister som är chefer och har fasta anställningar på tidningar som Svenskan av vita personer?

Jag önskar att tidningar som ger plats åt denna slags texter också ser över sin rekrytering. Vilka är det som oftast får skriva i tidningen? Vilka frågor lyfts upp, hur lyfts frågorna upp och varför lyfts de upp?

Jag tycker mig se en tendens i dag. Från att ett fåtal rasifierade fick komma till tals är det nu fler som kräver sin plats. Men det krävs fortfarande ett visst språk, ett visst sätt att skriva och tala om ditt budskap ska bli lyssnad på. Om du behärskar kulturklassens språk släpps din röst igenom, men det är svårare om du ifrågasätter på ett sätt som blir för obekvämt.

Det visar att det är på tiden att till exempel vithetskritik får mer utrymme i samtalet i Sverige. Samtidigt får vi inte bli för bekväma med våra egna roster.

Nu gäller det för de antirasister som har privilegiet att komma till tals att inte fastna vid en medial kamp, utan att formulera strategier som lever även utanför den vita kulturklassens produktion.
Och hur ska vi göra så att antirasism faktiskt leder till konkreta politiska handlingar?

Jag känner mig som den gnälliga vita marxistgubben som alltid kommer och förstör den antirasistiska festen, den antirasistiska glädjedödaren, men vi har en sak att lära av Karl Marx och det är att vi måste se över vilka som äger produktionsmedlen, som sätter agendan och som sitter på de trygga och fasta anställningarna. Den antirasistiska kampen vinner på att bli mer materiell.

Vi måste politisera frågan till att handla om krav på åtgärder som förbättrar våra liv. Precis som Pantrarna, Megafonen och Alby är inte till salu har gjort.

Jag tycker att IPOC är något på spåren när de bjuder in till möten som ska leda till stödgrupper för alla rasifierade som vill. Att organisera många rasifierade kroppar och låta olika berättelser, erfarenheter och styrkor stråla samman ger en tyngd till rörelsen.

Om det är något vi har att lära av arbetarrörelsen är det värdet av organisering och att formulera gemensamma krav på rättigheter. För vi är inte alla samma, men våra kroppar tillsammans har större chans att uppnå frigörelse för var och en av oss.

Sara Abdollahi