Om människor förstår hur rasismen fungerar, kan allt förändras i Sverige.

Jag var en av de tusentals som följde Instagramkontot @SvartKvinna när det kom 2014.

Men annat kom emellan och jag slutade följa kontot. Våren 2015 bläddrar jag i förlagskataloger för att beställa böcker till Tumba bibliotek där jag arbetar.

En bok fångar mitt intresse, Svart kvinna av Fanna Ndow Norrby. Den här gången slutar jag inte läsa utan beställer boken direkt.

Efter några sidor måste jag ta en paus. Det känns som att jag har fått en spark i magen. Jag klarar inte av att läsa alla inläggen och texter om vardagsrasismen som finns på arbetsplatser, tunnelbanan, nattklubbar, klassrum eller gatan.

I kyrkan, sjukhuset, taxin och till och med i det egna hemmet. Kränkningar och fördomar som blivit så normaliserade att ingen tycks reagera längre. Eller vågar. Och som drabbar svarta när de minst anar det.

För en kort stund tappar jag hoppet om mänskligheten. Värst är de rasistiska kommentarerna mot barn, fällda av lärare.

I Svart kvinna kommer det fram en bild av Sverige som de flesta inte vill se eller blundar för. Efter att ha läst boken måste jag träffa Fanna Ndow Norrby och prata vidare.

Hur kommer det sig att människor inte vågar säga ifrån när de hör kommentarer på tunnelbanan som ”– Kolla n****horan! Ska vi våldta henne? – Nej, fy helvete! Jag vill inte ha min kuk i hennes äckliga n****fitta!”?

Fanna Ndow Norrby tror att det finns flera orsaker till att folk blir passiva. Dels vågar man inte säga ifrån, dels kan man bli ställd.

– Rasistiska kommentarer kan komma från ingenstans. Om du hör något som du tycker är fel, då ska du säga att det är fel. Du behöver inte komma med långa utlägg.

Det räcker att du bryter stämningen. Det finns även en tredje aspekt, nämligen att många inte inser att det som har sagts är rasistiskt.

Många förstår inte vad de har varit med om och därför är de tysta. Om de hade insett, då kanske de hade reagerat.

»När vi pratar med varandra kan vi förändra saker och ting. Om vi är tysta blir det värre.«

Svart kvinna belyser strukturer i samhället som är så etablerade att de verkar omöjliga att förändra. Fanna Ndow Norrby tror att unga människor engagerar sig politiskt för att det behövs en förändring men det är inte den enda lösningen.

Det måste komma ovanifrån, från makthavarna som skriver vår läroplan, skolplan, jämlikhetsplan eller gör urvalet av anställningar.

– Prova med anonyma jobbansökningar. Varför är man så emot det? För att de som sitter på makten förstår att de måste ge ifrån sig den. Om du är så duktig på det du gör då måste du kunna stå för det utan ditt svenska namn.

–Eller är du rädd att Mohammed kan få ditt jobb? Det är tydligt att de som har privilegier inte vill släppa dem ifrån sig.

I dag finns det ett parti i Sveriges riksdag som ser mångkultur som något problematiskt, i takt med att de växer normaliseras rasistiska åsikter.

Fanna Ndow Norrby tycker att det är obehagligt att Sverigedemokraterna får fler och fler anhängare och tror att en av anledningarna till deras framgång är den svenska historieskrivningen.

De pratar om ett Sverige som rent historiskt inte har funnits och vurmar något som aldrig riktigt har varit deras.

Hon poängterar att Svart kvinna är en bok som ska diskuteras med andra, inte läsas ensam.  För när vi pratar med varandra kan vi förändra saker och ting. Om vi är tysta blir det värre.

När hon är ute och föreläser har hon ett samtal som bygger på att hon läser upp några av historierna från boken. Sedan får åhörarna diskutera dem tillsammans.

– Det finns ett inlägg i boken där en liten flicka blir kallad för negerflicka. Ingen runt omkring säger något utan vänder bort blicken. Det där är vanligt.

Vem som helst kan hamna i den situationen, att vara den andra som ser. Men om man har pratat om de här sakerna är det lättare att reagera. Om vi kämpar för det här, då kommer vi att kunna förändra.

Jag kan ibland känna att Sverige är ett avancerat land på så många nivåer, jag förstår inte varför vi inte ska vara bäst på det här också. Vilket drömsamhälle vi skulle kunna ha om vi bara körde hårt.

Texterna och inläggen i Svart kvinna är Fanna Ndow Norrbys sanning. Hon var trött på vita manliga ledarskribenter som menar att strukturell rasism inte finns i Sverige i dag.

– Den amerikanska forskaren och författaren Joy DeGruy, som brukar föreläsa om rasbiologi, menar att när man kan prata om rasism och peka på ”sanningen” i böcker som berör rasbiologi då blir det plötsligt sant.

”Asiater är på ett visst sätt, svarta på ett annat och vita på ett tredje sätt” för det står ju så i boken. Då blir det som en ”sanning”. Det tycker jag känns häftigt, att kunna ta tillbaka. Ni kan använda det där som sanning men det här är min sanning.

Sverige kommer inom kort tid att få många nyanlända, vissa kommer att känna sig hotade av deras utseende, sätt att prata och kultur. Svart kvinna kom i rätt tid.

Det är en bok som borde bli obligatorisk i skolor och på arbetsplatser. För det är ju som Fanna Ndow Norrby säger, att när vi tystnar blir det farligt.

Soledad Cartagena är bibliotekarie och frilansjournalist.

Publicerad i #6 2015 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. En prenumeration av tidningen kan tecknas här »