Walk with me – porträtt av Niklas Svensson

Bråk, skandaler och pakter. Ett enda stort spel. Skillnaden mellan att bevaka Expedition: Robinson och Rosenbad är liten, enligt Expressens Niklas Svensson.

Den 20 september, tre dagar efter valet 2006, skulle Niklas Svensson åka till Thailand, och dagarna innan körde han runt på stan i jakt på kläder, apoteksvaror och andra typiska semesterprodukter. Men den här gången gällde det ingen vanlig ledighet.

Knappt två veckor hade gått sedan avslöjandet om hans olagliga intrång i Socialdemokraternas interna datanätverk, SAP-net, och Expressens tyngsta politiska reporter hade dragits in i den stora spionskandalen tillsammans med ett gäng snokande folkpartister. Någon hade gett honom inloggningsuppgifterna, och han hade använt dem vid ett par-tre tillfällen, delvis medveten om att det hela var tveksamt. Samtidigt hade det inte gått att hålla sig. Socialdemokraterna regerade fortfarande. Tänk om där fanns något av Watergate- eller IB-dignitet.

Efter avslöjandet hade Niklas Svensson omgående stängts av från tidningen, och insåg att chansen inte var särskilt stor att han skulle få återvända.

Chefredaktören Otto Sjöberg hade gått ut med ett starkt fördömande, vilket inte bara hade med intrånget att göra. Det fanns ett behov av att statuera exempel, eftersom Otto Sjöberg redan var hårt pressad. Det pågick en uppmärksammad rättegång mot en annan av tidningens reportrar.

Denne skulle under arbetet med kidnappningen av SIBA-arvtagaren Fabian Bengtsson ha utgett sig vara polis för att få fram fakta. Domen i fallet väntades bara några dagar efter riksdagsvalet. Chefredaktören själv var också föremål för en annan rättsprocess. I december 2005 hade tidningen stämts av Mikael Persbrandt efter att Expressen påstått att skådespelaren tagits in på behandlingshem för akut alkoholförgiftning, och i maj hade justitiekanslern åtalat Otto Sjöberg för förtal.

Rent ekonomiskt satt Niklas Svensson inte på pottkanten, det var redan klart att det som skulle bli hans ”avgångsvederlag” var mycket förmånligt, men han var osäker på om det över huvud taget var möjligt att återvända till journalistiken. Det var för att tänka över den saken som Niklas Svensson skulle åka till Thailand.

När han letade parkeringsplats inne i centrala Stockholm ringde telefonen. Det var en person från statsrådsberedningen som ringde och undrade var han befann sig.

”Kan du vara på Rosenbad om tjugo minuter?” frågade rösten.
”Varför då?”
”Statsministern vill träffa dig. Han vill ta en kaffe med dig.”

Niklas Svensson fick leta efter parkeringsplats på annan plats i stan, men på utsatt tid möttes han av Göran Perssons medarbetare och leddes upp till den tredje våningen där statsministern satt. Han visste inte riktigt vad som väntade. Statsministern och Niklas Svensson hade ingen personlig relation. Det var Niklas Svensson som avslöjat Göran Persson som godissnattare, och det var Niklas Svensson som mer än någon annan Expressenjournalist varit en blåslampa i häcken på statsministern och regeringen i samband med den stora förtroendekrisen som följde efter tsunamin 2004. Och bara ett par dagar tidigare hade Socialdemokraterna förlorat valet.

Den slagne partiledaren såg förvånansvärt mild ut där han satt med två kaffekoppar framför sig på ett litet bord.

”Det blev ett mycket märkligt möte”, minns Niklas Svensson i dag. ”Jag tror att många sett Göran Persson som en kall och kylig person, som är hård mot sina medarbetare. Men den dagen såg jag en annan Göran Persson. Det var en avgående statsminister som faktiskt brydde sig, och som var engagerad i att det inte skulle gå käpprätt åt helvete för mig.”

Vad själva samtalet gick ut på var i stort sett att Göran Persson visade förståelse.

”Själva andemeningen var den här: ’Niklas, du ska veta det att jag har inga problem med det du gjort, jag ser att du som journalist gjort som du gjort. Och vi behöver inte diskutera det, men jag vill bara se att det är bra med dig?’. Mötet avslutades med att Göran Persson sade att han var helt övertygad om att våra vägar skulle korsas igen, i framtiden. Och ett ’ta det nu lugnt när du åker till Thailand. Sen kommer du hem och är på banan igen.’ För mig den yttersta bekräftelsen på att det inte skulle bli problem att fortsätta bevaka politiker.”

Niklas Svensson tog det inte lugnt i Thailand. I stället drog han upp linjerna för det som med tiden skulle visa sig bli hans stora comeback – den från början fristående Politikerbloggen, den som både kom att leda honom hem till Expressen igen och som gett honom en unik position bland svenska politiska journalister.

I efterhand kan det där mötet med Göran Persson ses som en fingervisning om vad som komma skulle. För i dag kan Niklas Svensson mycket väl fika eller rentav dricka vin med de förtroendevalda vars dörr han i morgon kan komma att tälta utanför. Och det märkliga är att bägge parter verkar lika nöjda med den situationen.

”Gällande dataintrånget så är det inget att säga om saken: jag gjorde några dåliga val. Men resultaten som de valen gav var i efterhand väldigt, väldigt bra för mig”, säger Niklas Svensson.

Sedan dess har han gjort få dåliga val. I dag är han den reporter som mer än någon annan symboliserar den politiska journalistikens utveckling under 00-talet och fram till och med i dag. Alla  omkring honom verkar vara samstämminga: han har en förmåga att anpassa sig till den nya sköna medievärldens villkor som många andra saknar.

Ur högtalarna strömmar hotellreceptionshouse. Eken Bar vid Slussen i Stockholm har redan vid femtiden börjat fyllas av de kostymklädda från Rosenbad och pr-firmorna, för just den här torsdagen har Niklas Svensson lyckats få dit Anders Borg och Magdalena Andersson för att debattera budgeten. En timma återstår till direktsändningen av ”Bar och politik” och Niklas Svensson står uppe på podiet och kollar mejl i sin dator.

Niklas Svensson brukar sällan se spänd ut, möjligtvis koncentrerad och förväntansfull, men den här gången ser han bekymrad ut när han går genom den ständigt tätnande folkhopen.

Genom åren har han varit på så många redaktioner och skaffat sig så mycket erfarenheter att han blivit något som kan liknas vid en journalistisk superhjälte. Och den hårda smällen när han tvingades bort från Expressen 2006 motsvarade Peter Parkers möte med spindeln i det radioaktiva labbet.

Där den förra blev Spindelmannen smältes Niklas Svensson ihop med tevejournalistiken och de sociala medierna. Sedan återkomsten har han varit Sveriges modernaste politiska reporter. Outtröttligt verksam i alla mediekanaler och utan att någonsin sträva efter den statusmässigt högre positioneringen som kommentator. Han är hela spektret och väjer varken för skvaller, nyheter eller de tråkigaste delarna av bevakningen (även om han inte verkar ha älskat tiden då han bevakade Stockholmspolitiken för Expressen i början av 00-talet).

Han twittrar flitigt även på fritiden, men då handlar det mest om melodifestivaler, Thailandssemestrar, grillande hemma i Sjöstan och hur mycket han älskar den senaste James Bond-filmen (den bästa någonsin, tydligen). Där man föreställer sig att en kollega som Torbjörn Nilsson på Fokus går till sängs med Tage Erlanders dagböcker har Niklas Svensson i stället Viggo Cavlings politiska thrillers på nattduksbordet.

Den journalistiska karriären inleddes också med ett intrång.

När han var femtonåring hette idolen Ulf Elfving. Niklas Svensson lyssnade alltid på programmen Upp till tretton och Efter tre. Särskilt det senare gjorde intryck.
”Konceptet var så enkelt. Han bläddrade i kvällstidningarna varje morgon, såg vad som gällde för dagen och ringde upp folk som kunde prata om vad som hänt”, säger Niklas Svensson under en frukost på Riche.

På något sätt lyckades han nu tjata sig till ett studiebesök på Efter tre i Stockholm. Under sändningen satt han utanför inspelningsstudion och umgicks med dagens gäst, den legendariske busringaren Kalle Sändare. På bordet mellan dem låg Ulf Elfvings kvarglömda telefonbok och Kalle Sändare triggade den lille killen från Blekinge att bläddra igenom och skriva upp alla telefonnummer till alla kända svenskar han såg – på Niklas arm.

”Så jag åkte hem till Sölvesborg, ganska rädd att detta ska avslöjas, med kontaktuppgifterna till alla från Jan Guillou till Astrid Lindgren.”

Och de började dyka upp i hans egna program på närradion.

”De blev ju ställda och chockade över att jag ringde. Ofta undrade de över hur jag fått deras nummer, men ofta var det som när jag ringde Astrid Lindgren. När hon svarade, då låg vi ju redan i sändning.”

I samma veva började han dessutom skriva sport i tidningen Sydöstran efter en praoperiod på redaktionen. Niklas Svensson gillade att skriva, men han gillade framför allt uppmärksamheten när klasskompisarna läst hans artiklar om helgens division 4-match i fotboll. Han älskade också ”Helt apropå”, satirprogrammet av humorgruppen med samma namn (som bestod av bland andra Kryddan Peterson, Stellan Sundahl, Elizabeth Banke och Lotta Thorell). Serien sändes mellan 1985 och 1992 och programmen var parodier på nyhetssändningar. Det var bland annat här som man började parodiera Ingvar Carlsson i form av en sko.

”Då började jag kallas för Teve-Nicke i skolan, för programmet sändes från Malmö och jag var så imponerad att jag skrev brev. Jag fick sitta i publiken en kväll, och det slutade med att jag nog satt där nästan varje inspelning. Jag syntes ganska ofta, för de klippte förstås in publikbilder.”

Det var inget självklart att han skulle börja jobba i mediebranschen. Mamma jobbade i vården och pappa var metallarbetare. Som barn fick Niklas Svensson följa med och titta på första majtågen och det diskuterades mycket i hemmet (det gör det fortfarande när han åker till Blekinge och hälsar på), men att drömma om att bli en ny Ulf Elfving betraktades nog som en smula naivt.

Den 28 september 1994 blev Niklas Svensson utlasad från Expressen. Han glömmer aldrig det datumet, för den personliga tragedin sammanföll med en större.
Samtidigt som han firades av på Café Opera stormade det på Östersjön och den natten gick Estonia under.

Hade det varit en natt tidigare skulle tidningen troligtvis ha satt Niklas Svensson på att bevaka katastrofen, eftersom han redan blivit en stjärna på Expressen, och därigenom skulle han ha fått fast anställning.

I stället blev det Thomas Mattsson, Expressens nuvarande chefredaktör, som fick sköta bevakningen av Estonias förlisning – och sedermera bli fastanställd i stället (han är också den ende vars arbetskapacitet bedöms överträffa Niklas Svenssons).

När Niklas Svensson fick höra om nyheten på morgonen så blev han inte bara chockad av vad som hänt, det kändes åtminstone delvis personligt.
Det gamla talesättet om att den enes död är den andres bröd har aldrig varit lika sant som i kvällstidningsbranschen.

Det kan framstå som cyniskt, men många journalister har vittnat om att det finns något närmast terapeutiskt i att kasta sig in i arbetet med stora världsnyheter oavsett om det gäller en tragedi eller en schlagervinst – man förvandlas från chockad eller åtminstone passiv åskådare till en aktör som så snabbt som möjligt ska berätta så mycket av sanningen som möjligt.

Därför är det inte så konstigt att Niklas Svenssons berättelse om just den där kvällen är så sorgsen. Dagen efteråt gick han bakfull in på redaktionen för att hämta sina grejer, medan folk knappt ens såg åt honom. Runt omkring arbetade man med en av de största svenska nyhetshändelserna sedan Palme-mordet; och han hade missat den.

Vid den här tiden hade det snackats om att Jan Stenbeck skulle starta en kvällstidning, men det var också all information som hade läckt ut. Ingen visste något.

I ett gammalt cykelförråd på Södermalm mötte Niklas Svensson honom, Robert Braunerhielm och Martin Krüger. Den senare satt och redigerade några konstiga tidningssidor, men avbröt för en intervju som slutade med att de bad honom börja jobba redan på måndagen. Niklas Svensson blev förste anställde reporter på det som många månader senare skulle bli Metro.

Ett år senare lämnade han Metro för Expressen. Det var tråkigt med morgontidningsredigering och dålig budget. Niklas Svensson föredrog stora rubriker, och att kunna hyra helikoptrar när så passade i stället för att bara sitta och ringa på en redaktion.

”Det var otroligt häftigt”, säger Niklas Svensson. ”Jag var så imponerad av tidningen och kunde inte riktigt förstå att det var sant. Där satt Sveriges bästa journalister, det var verkligen så, och nu var jag en del av den organisationen.”

Niklas Svensson var förste Stockholmsreporter på plats vid Malexander (ja, han hade hyrt en helikopter). Han arbetade fram den stora nazistpubliceringen tillsammans med utvalda reportrar från Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Aftonbladet, där landets ledande nazister kartlades och hängdes ut med passbilder och namn. Han hade bevakat kriget på Balkan 1999, och varit Londonkorrespondent. Han låg bakom avslöjandet att deltagare i Expedition: Robinson haft med sig marijuana till ön, ett brott som kunde ge dödsstraff i Malaysia. Går man i dag igenom hans Robinson-bevakning förstår man att cheferna var nöjda:

Emma Andersson ”sexattackerades” på ön, deltagare mordhotades av en medtävlare (som påstods ha kopplingar till kriminella), en annan deltagare blev dödssjuk, Niklas Svensson fick tag i ”Robinson-deltagarnas hemliga bilder från lyxresorten” och kunde ett annat år avslöja att ”extremt hemlig information om Super-Robinson har läckt ut på Internet.”

Niklas Svensson skrev en bok om tv-programmet, som han stolt konstaterar fick ganska bra kritik på DN:s kultursidor, och han hade själv lyckats bli en romankaraktär: Svensson är förebild för den hårt drivne kvällstidningsreportern Patrik Nilsson i Liza Marklunds böcker om Annika Bengtzon. Men jobbet hade aldrig varit lika kul som just nu, vid mitten av 00-talet. Det var något med politiken.

Niklas Svensson hade jobbat som nöjesreporter när Anna Lindh knivhöggs på NK, men när nyheten om dådet spreds på redaktionen rusade han iväg till nyhetsredaktionen och förklarade sig spelbar.

”Ganska snabbt insåg jag att jag hade något som andra saknade: erfarenhet från kriminal- och nöjesredaktionerna, och det innebar att jag såg saker som andra inte nödvändigtvis såg i politiken”, säger han.

Det tydligaste exemplet var Kulturpartiet som lanserades under Almedalsveckan 2005. Kim Andersson, Stefan Sundström och några andra kulturarbetare offentliggjorde sina planer på ett nytt parti och bjöd in till presskonferens. Den morgonen hade alla andra tidningar förhandsartiklar. Expressen kunde i stället avslöja att allt var en bluff, och citera ett internt mejl som skickats runt mellan de olika aktörerna som låg bakom utspelet. Niklas Svensson hade helt enkelt ringt sina gamla källor från tiden på nöjesavdelningen, och det hade gett resultat.

Ett annat exempel där de två världarna mötte varandra var när Åsa Vilbäck (då ”Robinson-Åsa”, i dag ”Doktor Åsa”) talade ut om ”romansryktena” med Lars Leijonborg.
Spåren finns kvar. Niklas Svensson skildrar gärna det politiska spelet bakom kulisserna på samma sätt som han skildrade det på Robinson-ön. Där rörde det sig om realpolitik, med pakter, utröstningar och terrorbalans.

”Skillnaden mellan att bevaka Expedition: Robinson och att bevaka Rosenbad är faktiskt inte så stor. Sedan tycker jag att man kan ha samma förhållningssätt till dokusåpakändisar som till politiker. Man kan skratta och garva tillsammans, det behöver inte alltid vara så stelt och tråkigt”, säger han. ”Och i dag har jag ju gjort en grej av det i mitt tv-program. Det är lite roligare än Agenda.”

Men riktigt rolig kunde han bli först efter att ha tvingats iväg från Expressen efter dataintrånget 2006. Så fort han blev indragen i utredningen kontaktade han en advokat som tidigare fällt tidningen för förtal av Gudrun Schyman. Det gjorde Niklas Svensson ”för att skrämmas lite”.

”Det blev snabbt uppenbart att jag skulle tvingas lämna tidningen, för [det officiella] svaret från Expressen kom efter bara några timmar. Otto Sjöberg tog i för mycket. Han sa att det jag gjort var ’mycket allvarligt’ och det kan vi konstatera i efterhand att det där med att vad jag gjort var ’mycket allvarligt’… Det stämde inte. Det var brottsligt, men det var inte mycket allvarligt. Straffvärdet motsvarade att ha kört mot rött ljus två gånger.”

Intrånget förföljer honom fortfarande. Men i dag säger han att de flesta kollegor brukar konstatera att de nog hade gjort samma sak, och testat det där lösenordet. Däremot frågar sig kollegorna varför Niklas Svensson – som alltid säger sig sätta storyn framför allt annat – inte var den som avslöjade att Folkpartiet satt på Socialdemokraternas inloggningsuppgifter och ägnade sig åt spioneri.

”Jag visste inte om det. Jag satt inte på hela den storyn, och från början – innan jag blev indragen själv – så irriterade jag ju mig över att ha missat den saken. För Dagens Industri hade en väldigt, väldigt bra story.”

När Niklas Svensson lämnade kvällstidningens ramar och malltänkande var det som en massa olika bitar från det förflutna plötsligt föll på plats. Lekandet med de många mediekanalerna, Ulf Elfving-drömmarna, Stellan Sundahl-skojseriet och lokalredaktören smälte samman men den hårt drivne kvällstidningsreportern.

Han kom ut som Spindelmannen. Mannen som svingade sig obehindrat mellan plattformarna, och som alltid är först på plats och slår till hårdast när han känner doften av en nyhet.

För att helt och fullt förstå den nyckelroll han fått i den politiska bevakningen krävs det en perspektivändring, en utzoomning där man sätter sig i kamerakranen och försöker göra sig en bild ovanifrån för att få en överblick över den plan där Niklas Svensson mer och mer framstår som en viktig spelare.

En av Niklas Svenssons kollegor konstaterar att Politikerbloggen inte kunnat komma bättre i tiden än den gjorde hösten 2006. Vid den här tiden var bloggformatet oerhört starkt. Nya röster fick utrymme, kontaktnät knöts inför öppen ridå.

”I början av 00-talet var politik ohippt som fan”, säger Torbjörn Nilsson, som är politisk reporter på Fokus. ”På nyhetsplats avhandlades nästan bara det som resulterade i rena nyheter eller stora rubriker. Referatet försvann under 90-talet. Sades inget på partiledardebatterna så hände inget i medierna. Politikerbloggen erbjöd nu en helt ny sorts utrymme, ibland på lokaltidningsskvallrig nivå. Niklas Svensson såg till att nämna så många namn som möjligt, och det gjorde ju folk glada”, fortsätter Torbjörn Nilsson.

Under de första åren var Politikerbloggen verkligen just en lokaltidning. Inläggen kunde heta saker som ”Påskens grattis!” och innehålla korta presentationer av de riksdagsledamöter vars bemärkelsedagar ägde rum under den högtiden.

Vinjetten ”Lillebror ser dig” uppmanade bland annat besökarna till att mejla om ministrar felparkerat utanför deras hus. ”Drack borgarrådet rött eller vitt till vin till middagen? Handlade miljöministern miljövänligt? Ser du något av intresse?”

Den 19 april 2007 kunde ”Lillebror” avslöja följande: “Alf Svensson tog med sig hustrun Sonja till en mottagning med Serbiens ambassad i går kväll. Där gratisåt de små korvar och drack billigt boxvin och burköl. Det anmärkningsvärda var att detta blev Sonjas födelsedagsmiddag. Hon fyllde nämligen 64 år just i går. Alla som var på mottagningen fick sjunga för henne.”

Ett bevis på att bloggen lästes var att Alf Svensson skrev ett eget svar i kommentarsfältet:

”Tack Niklas för Dina världsvida exposéer. Det hade förstås varit ännu mer intressant om dessa hade haft mer med sanning att göra. Men det kanske inte är meningen.
Sonja har inte ätit en korv sedan 1982! Middagen bestod av torsk, så nu vet Du det.
Alf Svensson

PS Kvällens höjdpunkt var för övrigt varken mat eller dryck, det var en lysande kör ifrån Belgrad som bjöd på en betagande konsert. Konstigt att inte lillebror hade fattat det.”

Politikerbloggen innehöll också många bra nyheter, men det var just blandningen som var det unika. Rikspolitiken hade aldrig bevakats på ett liknande sätt tidigare. Niklas Svensson tog sig an politikerna på ett personligt sätt som låg rätt i tiden, och lyckades fånga upp två starka tendenser inom den moderna politiska journalistiken: personfokuseringen och detaljkunskapen.

Under de senaste tio åren har politikerna fått finna sig i en annan sorts rampljus. Afton­bladets Sven Otto Littorin-avslöjande hade förmodligen inte sett likadant ut på 90-talet. Filippa och Fredrik Reinfeldts skilsmässa behandlades på ett annat sätt än Göran och Annika Perssons (även om paret Reinfeldt förstås bägge är toppolitiker). Men även en tidning som Fokus står för en mer personinriktad journalistik, där politiska processer beskrivs genom deltagarna.

Niklas Svensson älskade Vita huset, Aaron Sorkins tv-serie som började sändas i svensk teve den 30 oktober 2000. I serien skildrades det politiska spelet i kulisserna, och den verkar ha lämnat bestående intryck.

I dag skildras politiska händelser gärna precis som i Sorkins serie. Journalisterna försöker fånga vad som sagts på de interna mötena, vem som lade pannan i djupa veck, vem som fick ett utbrott och vem som hela tiden fyllde på sitt vattenglas. Det finns inte en befordran inom partierna som inte ses som en del av en mycket större berättelse, och analyseras på djupet. De politiska interiörerna har fått en ny roll i media.

Ett typexempel var fjolårets avsättning av Håkan Juholt där Niklas Svensson och hans kollegor skildrade händelserna i realtid, ståendes utanför Socialdemokraternas högkvarter på Sveavägen 68. Tonläget var nästan lika uppskruvat som om det rört sig om ockupationen av västtyska ambassaden.

Vid ett tillfälle fotograferade Leif Pagrotsky de väntande journalisterna, vilket i sig kändes som något symboliskt. Till och med en veteran som han förvånades över den nya tidens bevakning av politiken.

Även om Niklas Svensson inte ägnar sig åt new journalism (hans journalistik saknar litterära ambitioner) så är han en viktig del av en utveckling som förmått att gjuta liv i den politiska processen, på gott och ont, och därmed på samma del av planen som high brow-kollegorna på Fokus.

Niklas Svenssons Robinson-erfarenheter märks också allt mer, inte sällan med ett underhållande resultat, som när han, tillsammans med två andra reportrar, lyckades få till rubriken ”Reinfeldt kritisk – till landslagets rumplek” i samband med Fotbolls-EM i somras. Och en artikel som ”Hon lämnar Reinfeldt – för att jobba åt kungen”, om privatsekreteraren Heidi Kumlin, är förstås ett utmärkt exempel på den ökade personfixeringen.

Det finns också en annan sida av utvecklingen, som är minst lika intressant. Parallellt med den ökade personfixeringen, och politikernas nyfunna roll som kändisar bland andra, har twitter och bloggar gett utrymme för en sakpolitisk debatt. En annan kollega till Niklas Svensson tar upp FRA-lagstiftningen som ett exempel:

”Då diskuterades det små ordval i en lagtext. Det hade aldrig hänt i den gamla tidens medier på 90-talet. Möjligtvis skulle det ha dykt upp i en understreckare i Svenska Dagbladet tio år senare.”

Niklas Svenssons blogg gav utrymme även för liknande små utspel om det som tidigare setts som rena petitesser. Kollegan fortsätter:

”I politiken pågår det en ständig utdelning av nyheter, och den som hela tiden får grejer på löpet eller första sidan av tidningen får fler nyheter. Kan en journalist garantera den sortens utrymme blir han eller hon lätt nyhetsledande. Niklas prenumererar numera på den sortens utspel.”

Därför var det inte konstigt att TV4 värvade Niklas Svensson och köpte Politikerbloggen i september 2007. Enligt källor såldes bloggen för omkring en miljon kronor, och under en period ska Niklas Svensson dessutom ha gått på både avgångsvederlag från Expressen och uppburit lön av TV4 samtidigt.

I februari 2010 värvades Niklas Svensson tillbaka till Expressen av Thomas Mattsson som nu var chefredaktör.
Enligt tidningen Resumé ligger hans lön på 72 500 kronor i månaden. Frågan är bara varför man i den krisande medievärlden väljer att lägga så mycket pengar på en enskild politisk journalist?

”Expressen ligger långt efter Aftonbladet när det gäller opinionsbildning – där finns de knappt ens på kartan”, säger en insatt. ”Men på nyhetssidan är det helt motsatt förhållande sedan de återanställde Niklas Svensson.”

Det håller inte Aftonbladets Lena Mellin med om, men hennes svar knyter an till teorin om Niklas Svensson som utspelsprenumeranten nummer ett.
”Han får inte loss fler nyheter än någon annan. Men han gör bättre reklam för dem än andra. Även de små nyheterna görs stora”, säger hon.
Det går naturligtvis inte att ifrågasätta Niklas Svenssons energi – han är trots allt trebarnspappan som avbrutit sina senaste Thailandssemestrar till förmån för stora nyheter – men finns det någon direkt ekonomisk uppsida för tidningen?

”Det intressanta med valet 2010 var att vi såg att den politiska bevakningen faktiskt intresserade våra läsare”, säger Niklas Svensson. ”Vi såg att politik på förstasidor och löpsedlar faktiskt sålde tidningar. Och vår intensiva bevakning av valrörelsen gjorde att man inte kunde undvika Expressens bevakning. Vi hade en valstuga på Sergels torg i en månad, och körde stort på sajten alla dagar. Som läsare kunde man inte värja sig.”

Det var en väldigt kritiserad bevakning. Medieforskaren Kent Asp visade till exempel på en stor skillnad i hur det skrivits om Alliansen och Socialdemokraterna (i synnerhet om Mona Sahlin). Expressen hade bland annat en märklig förkärlek för artiklar om hur väl statsministern umgicks med främmande barn. Artikeln ”Reinfeldt – barnens favorit” lät nioåriga Olivia uttala sig om att Reinfeldts ”ögon är så gulliga”, i en annan berättades en rörande historia under rubriken ”Tappade nallen – Reinfeldt såg till att hon fick tillbaka den” och en tredje solskenshistoria var ”Emil, 6, fick krama sin idol – statsministern”.

En av de som reagerade var socialdemokraten Magnus Ljungkvist som bad chefredaktör Thomas Mattsson att plocka fram en lika positiv artikel om Mona Sahlin. Uppgiften var tydligen inte helt lätt. Mattsson valde en med den kanske inte helt jämförbara rubriken: ”Här regerar Sahlin – långt från usla opinionssiffror” (Mona Sahlin har avböjt att kommentera Niklas Svensson och bevakningen av henne).

”Det påstås ju att vi skrev negativt om sossarna och positivt om Alliansen”, säger Niklas Svensson som inte skrev någon av de tre nämnda artiklarna om barnen och Reinfeldt. ”Och Kent Asp har ju räknat rätt. Men jag förnekar bestämt att vi lagt ut en politisk kurs. Och att Asp räknat rätt behöver inte betyda att vi har gjort fel. Vid varje enskilt publiceringstillfälle fanns det en orsak att skriva så som vi gjorde.”

En framstående bedömare tror snarare att det ”var något med Mona”, men riktigt vad detta något grundade sig i är svårt att formulera. För annars är Niklas Svensson påtagligt bra på att hålla sig på god kant med såväl socialdemokrater som moderater. Det sägs att han under Juholtkrisen fick information inifrån utskottsmötet på Sveavägen medan mötet pågick.

En person på ”den andra sidan” som kommit i Niklas Svenssons väg vill inte kommentera honom eller denna märkliga dualism där han ena stunden är middagspartner, därefter slår om till till synes empatibefriad nyhetsjägare för att i nästa stund vara mysig programledare, men hen konstaterar med en vag upphetsning i rösten, att det hela verkligen är mycket intressant. Kombinationen anses konstig och anmärkningsvärd. Den saknar motstycke.

Folk som jobbat med honom beskriver honom som ”en som behövs i kåren för att han inte skonar någon och sätter uppdraget först”, men också att han drar konsekvensneutraliteten så långt att det nästan blir obehagligt. Samtidigt, säger en före detta kollega, är det svårt att inte fascineras av ”accepterandet av allt, som gör att han i alla sammanhang kan gå in lika konsekvensneutral och garva med politikerna för att i nästa ögonblick ställa hårda frågor. Det finns ingen linje, det finns ingen ambition annat än att bara göra det bästa för stunden.”

”Jag bryr mig aldrig om konsekvenserna av nyheterna”, säger Niklas Svensson själv. ”Personens motiv att berätta en sak för mig är alltid underordnade storyn. Jag tar aldrig hänsyn till vilka konsekvenser det kan få för ett parti.”

När Niklas Svensson kopplas in väljer han alltid den bästa storyn.

Eller i alla fall någon sorts story.

En källa återknyter till att det är svårt att avfärda honom, även för politikerna. Det handlar om där med utrymmet, att Niklas Svensson anses äga internt på Expressen och verkar kunna rensa utrymme så fort han får tag på en bra grej. ”Och när det smäller och man får honom efter sig så vet man i alla fall en sak, att förr eller senare drabbar han de andra också.”

Niklas Svensson är väldigt transparent med att han är ute och äter middagar och dricker vin med de han bevakar, och kan utan tvekan twittra om att han sitter hemma i soffan i Hammarby Sjöstad med grannen Fredrick Federley bredvid sig. Hans twittrande lever för övrigt upp till hans efternamn.
En i branschen tycker sig se honom som en reporter som mer än någon annan följer med i tiden, och då inte bara för att han startat blogg i rätt tid, twittrar flitigt och både skriver och gör tv, utan för att hela hans livsstil passar in perfekt i det rådande samhällsklimatet.

”Han är nästan en symbol för den nymoderata människan. Han bor i Sjöstan, gillar att se på Melodifestivalen och verkar trivas i största allmänhet.”
Man skulle kunna lägga till att han skulle kunna göra reklam för arbetslinjen. Aldrig rädd att testa nya vägar och kanaler, ständigt nyfiken och beredd, socialt begåvad och är gärna med och driver utvecklingen framåt.

”När presskonferensen med Johan Persson och Martin Schibbye pågick så stod jag och gjorde live-tv fem meter från Aftonbladet som sände live, och de i sin tur stod fem meter från Dagens Nyheter som också filmade. Samtidigt riggade Claes Elfsberg och SVT för intervju som skulle sändas fem timmar senare i Rapport. Det är väldigt intressant. Man tror att SVT ska vara bäst på tv i sådana här sammanhang, men redan från start ligger de fem timmar efter våra sändningar. Vi som egentligen kommer från tre traditionella papperstidningar. Det är precis det här jag vill jobba med. Skulle Expressen prioritera annorlunda gällande rörlig bild och webbteve, då kanske jag skulle börja fundera över något annat.”

Den enda politiker mot vilken han anklagats för flathet är Carl Bildt. De har ätit middag ihop en gång – i Indien förra året.

”Hela hans stab satt med vid bordet, plus två livvakter och Expressens fotograf, så det var ett stort gäng på femton personer vid den middagen. En middag som för övrigt betalades av Expressen – men det är billigt att äta i Indien. Men då frågade jag honom varje dag om svenskarna i Etiopien och Lundin Oil, men det verkar folk inte vilja påminna sig. Det var det enda jag intervjuade honom om under den resan. Carl Bildt är en utmaning, han är kaxig och ger svar på tal och han glider på sanningen på ett sätt som ibland är häpnadsväckande av en minister. En anledning till att han lyckas är att folket uppenbarligen gillar honom, men det är också svårt för en intervjuare att ha samma detaljkunskap om ett ämne som en minister. Vi har sällan en hel stab med sakkunniga bakom oss.”

Relationen verkar dock vara vänskaplig. Carl Bildt har via sitt twitterkonto tipsat Niklas Svensson om turistmål i Budapest (om Wallenberg-monumentet som ”tillkom strävt under kommunisttiden”) men också pikat honom för att Expressen inte gått ut med Svenssons förvärvsinkomst och hävdat att ”källor i läsekretsen bedömer det som sannolikt att Niklas Svensson kommer att lämna Expressen. Letar efter seriöst jobb”.

Vid ett annat tillfälle högg Carl Bildt mikrofonen från Niklas Svensson mitt under en tv-inspelning för Expressen och utrikesministern började själv intervjua Göran Hägglund. Niklas Svensson stod bara och fnittrade. För en gångs skull handfallen.

Klas Ekman

Det här reportaget har tidigare publicerats i Magasinet Arena #6 2012.