Klimatförhandlingarna i mexikanska Cancún har avslutats. Efter förra årets kollaps i Köpenhamn är mötet till viss del en ljuspunkt. Men räkna med att striden kommer att återuppstå under nästa stora förhandlingsomgång i Sydafrika nästa år.
Besluten som fattades i Cancún ska nu översättas till verkliga siffror. De pengaflöden som måste gå från rika till fattiga länder är fortfarande inte verklighet. Och de utsläppsminskningar som är ett måste för att den globala uppvärmningen inte ska överstiga 2 grader ligger fortfarande inte på bordet. Enligt FN:s beräkningar utifrån de utsläppsminskningsbud som världens länder hittills har skrapat ihop är vi på väg mot en temperaturökning på 3,2 grader.
Men samtidigt som klimatförhandlingarna ofta följer de stora elefanternas dans, med låsningar svåra att rucka på, tvingar klimatförändringarna fram åtgärder. Kinas position i förhandlingarna är kanske ett av de mer illustrativa exemplen. I klimatförhandlingarna utgör landet ett viktigt block tillsammans med andra tillväxtekonomier som Brasilien, Indien och Sydafrika, som går under benämningen Basicländerna. Dessa länders växande utsläpp är en källa till konflikt med framför allt USA och EU.
På hemmaplan är dock den kinesiska klimatpolicyn betydligt mer pragmatisk och framåtsyftande än vad som framkommer under klimatförhandlingarnas avvaktande maktkamp mellan kinesiska och amerikanska intressen. Det var något som belystes under ett seminarium anordnat av Stockholm Environment Institute (SEI) på måndagen. Och som SEI-chefen Johan Rockström beskriver det: Medan EU fortfarande fokuserar på kostnaderna för utsläppsminskningarna, handlar diskussionen i Asien om hur man ska kunna nå en kolsnål utveckling.
Kina är ett av de mer känsliga länderna ifråga om klimatförändringar och är redan i dag drabbat av översvämningar, torkor och tyfoner. De inhemska besluten om förnyelsebar energi och minskad energianvändning är också betydligt mer långtgående än de klimatlöften landet har varit villigt att lägga fram i samband med klimatförhandlingarna.
En viktig anledning till Kinas pragmatiska inställning på hemmaplan handlar om energisäkerhet. Tillgången till säker energi är ett viktigt element för en fortsatt stark utveckling och konkurrenskraft – och då måste landet också se sig om efter andra energikällor än olja. Under 2020-talet förväntas Kina nå samma snittinkomst för befolkningen som exempelvis Taiwan hade på 1960-talet. Men om Kina skulle förbruka samma mängd olja som Taiwan gjorde då skulle oljeproduktionen behöva öka med tio procent per år fram till 2020 – en utveckling som helt enkelt inte är möjlig. Samma verklighet står de andra Basic-länderna inför. En grön utveckling är inte så mycket ett val – som ett tvång för en fortsatt utveckling.
SEI ordnade på måndagen den 13 december seminariet ”How dealing with a stronger China”. Under seminariet talade bland andra Karl Hallding, expert på Kinas klimatpolitik, Marie Olsson, från SEI:s Kina-avdelning och Staffan Tillander, miljödepartementet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
