Utsläppsförvirring

I förmiddags träffade miljöminister Lena Ek (C) en grupp riksdagsjournalister över kaffe. Det blev ett timslångt samtal, präglat av miljöpolitikens motsättningar. Lena Ek har till exempel offentligt luftat att vi behöver köra mindre bil, något som retar gallfeber på både den ena eller andra regeringskollegan. Men då hamnar hon och Centerpartiet samtidigt i glesbygdsdilemmat – utanför städerna måste man ha bil.

Lena Eks lösning i just den frågan stavas “färre bilar i tätorter”, där den kan ersättas med kollektivtrafik. Ett politikområde som beslutas på kommun-, landstings- och regionnivå. “Varje region och varje kommun har ett ansvar”, förkunnade Lena Ek.

Visst är det så. Men vad ministern säger om behovet av mer och bättre kollektivtrafik spelar liten roll, om det inte följer statliga pengar efter ett sådant uttalande.

En av de mer brännande inrikespolitiska miljöfrågorna under våren är vad Sverige ska göra med de offentliga utsläppsrätter som Sverige inte förbrukar. Ska de säljas, eller frysa inne? Efter att ha svarat undfallande ett par gånger på frågan, meddelade Lena Ek att “Sverige ska försöka att inte använda de offentliga [utsläppsrätterna]”. Men inte heller sälja dem. “Jag vill behålla dem för bargaining [eng. för förhandling] med andra EU-länder.” Sverige ska, enligt Lena Ek, inte heller skriva ner värdet på utsläppsrätterna eftersom svenska företag bokför utsläppsrätter som tillgångar. Frågan är om det går att göra allt detta samtidigt. Särskilt när det moderatstyrda finansdepartementet är sugna på att sälja.

Överlag var det lite oklart vad Lena Ek exakt ville förmedla. Det krävdes exempelvis ett par tre ordväxlingar för att få henne att kommentera att nuvarande miljöbilslagstiftning leder till rekordefterfrågan på dieselbilar (“Det är klart att det inte är en höjdare.”). Efter kaffeträffen muttrade flera journalister om bristen på konkretion. I Lena Eks fall är det å andra sidan inget nytt att det blir lite svävande.