Det har funnits svartklubbar länge i Malmö. Först 2003 började polisen och andra myndigheter att samordna sina tillslag. De ”vanliga” besökarna blev färre, klubbarna flyttade ut från centrum och de kriminella gängen kom in i bilden.
– Jag har inget minne av att någon annan var intresserad, det var bara vi, säger Kay Bauer.
Han är 54 år och har varit polis i tre decennier. På ett kontor innanför de kodlåsta dörrarna, det så kallade skalskyddet, på polisstationen Gasklockan berättar han hur han kom i kontakt med svartklubbarna i Malmö redan under 80-talet.
– De var inte så många då och det var fokus på spelverksamhet, säger Kay Bauer.
Han ingick i en grupp hos polisen som tidigt intresserade sig för klubbarna. Speciellt ”Mash” på Amiralsgatan. Kundkretsen var samhällets bottenskikt och det såldes både narkotika och stöldgods enligt Kay Bayer. Vad som pågick i lokalerna var trots det inte speciellt högprioriterat för polisen som myndighet under 80-talet men väl för enskilda poliser.
– Det var förvånansvärt då och är förvånansvärt än idag hur lite intresse polisen hade för stället, säger Kay Bauer.
– Men vår grupp ansåg att vi skulle störa verksamheten. Ingen sa det åt oss, vi gjorde det ändå, säger han.
Det fanns runt tio illegala klubbar under den här perioden och alla låg i centrum. På Norra Grängesbergsgatan var industrierna fortfarande i full gång. Trettio år senare skulle festandet ha förflyttat sig dit och sommaren 2011 skulle en svartklubbsvakt mördas där och gängmedlemmar dömas för mordet.
Håkan Gustafsson sitter bakom sitt skrivbord och knappar på tangentbordet. Persiennerna är halvt neddragna och ljuset strilar in över skrivbordet som täckt av högar med papper. På hyllan bakom honom står olika cigarettpaket, några i par. Ett äkta och en piratkopia av samma märke. På hyllan bredvid står ett inramat foto från Svalbard.
– Jag liknar svartklubbarna vid de där kaninerna på tivoli. Slår man ner en dyker en annan upp ur ett nytt hål, säger han.
Han är 55 år och har varit polis i 34 år. Idag är han samordnare för alkoholrelaterade brott, innan det jobbade han som yttre befäl och körde radiobil.
– Jag har bott i Malmö i hela mitt liv. Sedan 60-talet har staden en tradition av olika sorters svartklubbar, säger han.
Kay Bauer tycker att termen svartklubb generellt är problematisk och menar att det är svårt att bedöma alla efter samma måttstock. Man måste gå in på varje enskilt fall för att kunna säga något säkert om vad det egentligen är som pågår. De som buntas ihop och kallas svartklubbar kan se ganska olika ut. En restaurang som förlorar sitt tillstånd och fortsätter ändå, en förening som säljer alkohol utan tillstånd på sina fester samt de rent kommersiella klubbar som riktar sig till allmänheten. Håkan Gustafsson har sin definition klar.
– Har du en lokal där det bedrivs illegal verksamhet är det en svartklubb, säger han.
– På tvåtusentalet jobbade jag i en grupp som sysslade med prostitution som blivit olagligt men även med alkoholhantering, säger Kay Bauer.
Samhället hade förändrats sedan 80-talet och såg helt annorlunda ut. Svartklubbarna hade börjat etablera sig på Norra Grängesbergsgatan och de var mer etniskt indelade än tidigare. Olika nationalitetsgrupper drev föreningar i egna lokaler och de var mer eller mindre seriösa.
För att lura hyresvärdarna startades klubbarna i vissa fall under täckmantel av något helt annat, till exempel en fiskeförening. På ”Schackklubben” hängde det enda brädet på väggen och hade fastlimmade pjäser.
– De som hade den klubben visste inte ens vad rokad eller remi var, säger Kay Bauer.
Håkan Gustafsson uppskattar att det fanns mellan 30 och 40 illegala klubbar i Malmö 2003. En del serverade mat och drinkar och hade dj:s som spelade musik. Han kallar det ”undergroundkultur”.
– Vissa var som regelrätta nattklubbar, säger han.
I de spartanskt inredda lokalerna fann polisen ofta narkotika och efterlysta personer när de gjorde tillslag. För att komma in fick besökarna betala inträde och sedan fungerade det som på vilken ”vit” krog som helst. Man hängde in jackan i garderoben, betalade, gick till baren och beställde.
– Säkerhetsmässigt har det varit farligt att vistas i miljön. Blev det bråk kunde råka fruktansvärt illa ut. Ingen ordentlig vakthållning, det är den största risken för allmänheten, säger Kay Bauer.
Han tror att det som först och främst lockat Malmöborna har varit den billiga alkoholen. Alla har inte förstått att klubbarna varit olagliga, men de allra flesta har helt enkelt inte brytt sig.
– Det är som med fortkörning och försäljning av insmugglad sprit, ”bara inte någon annan kommer till skada”. Folk har en ganska tillåtande syn, säger Håkan Gustafsson.
2003 satsade polisen tillsammans med andra myndigheter stort på att stänga ner svartklubbarna. Satsningen uppstod ur ett projekt som hette ”Drogfri framtid” och var skapat av Malmö stad. Det handlade om att påverka Malmöbornas inställning till bland annat narkotika och droger. Polisens del gick under namnet ”Operation Svarten” och hade svartklubbarna i fokus.
Olika myndigheter gick in tillsammans och gjorde razzior efter att först kartlagt klubbarna. Listan på vilka som medverkade i tillslagen blir lång- polisen Räddningstjänsten, Stadsbyggnadskontoret, Skatteverket, försäkringskassan med flera. Varje myndighet skötte sin del men med samma mål – att stänga klubben. Efter diskoteksbranden i Göteborg 1998 där 63 ungdomar dog kom en ny lag och räddningstjänsten kunde lägga nyttjandeförbud på lokaler med bristande nödutgångar.
Mellan 2007 och 2010 stängdes tio Malmöklubbar ner inom ramarna för det nya samarbetet.
– Det lyckades för att vi hade med oss andra instanser som miljöförvaltningen, hälsovårdsmyndigheten och skatteverket, säger Kay Bauer.
I dag återstår det 25 illegala klubbar i Malmö enligt Håkan Gustafsson. Tio av dem anses aktiva och många ligger i det gamla industriområdet runt Norra Grängesbergsgatan.
– Det är nygamla klubbar som tidigare varit harmlösa, nu är det folk från periferin runt Black Cobra och andra grupper som är inblandade, säger Håkan Gustafsson.
Han ser en tendens till att kriminella gäng är mer aktiva i svartklubbsverksamheten än vad de varit tidigare. De rena nattklubbarna med Svenssons som gäster har blivit färre till förmån för de mer kriminella. Enligt Håkan Gustafsson är minst två av de senaste årens mord knutna till svartklubbsvärlden runt Norra Grängesbergsgatan.
– De drar till sig mer våld och vi har fått mer att göra, säger han.
Han tror att samarbetet mellan de olika myndigheterna har varit avgörande för att minska antalet svartklubbar.
– Innan 2003 sprang man in och gjorde sina insatser för kvällen, säger Håkan Gustafsson.
Han menar att man från polisens sida haft dålig kunskap tidigare och inte riktigt fokuserat på problematiken. Det har varit svårt att definiera vad som varit en svartklubb innan någon ordentlig kartläggning hade gjorts.
Även Kay Bauer är kritisk till att det tog så pass lång tid innan någon samlad insats gjordes.
– Man var väl medveten om vad som hände, vi skrev våra rapporter. Man gjorde inte tillräckligt tidigare och såg inte sambanden. Det gör man idag men det är lite sent tycker jag, säger han.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
