I början av tvåtusentalet blomstrade svartklubbsvärlden mitt i Malmö. För festsugna var de rökiga haken med billig öl ett naturligt alternativ. Emil Broling var en trogen besökare.
– Jag brukar jämföra och säga att det var som en fritidsgård för fulla vuxna, säger Emil Broling.
Han flyttade till Malmö 2003 och blev kvar i nio år. Redan innan, när han gick på folkhögskola ute på landet, brukade han åka in till Malmö för att festa. Svartklubbarna var en självklar del av utelivet.
Den bastanta dörren till Club 13 på Kristianstadsgatan var det enda som skvallrade om att alla inte var välkomna där. Innanför fönstren kunde förbipasserande se festande Malmöbor svepa smuggelölburkar till tidig morgon. En öl kostade runt tjugolappen och utanför kunde kön bli lång. Polisen rullade förbi i sina bilar, kastade ett öga och åkte vidare.
– I början var det bara att promenera in men efter ett tag blev man tvungen att bli medlem. Jag tror det var ett försök att få det till ”sluten fest”. Man fick skriva på någon lapp och det var rätt genomskinligt. Man betalade femtio kronor och fick två öl så det var samma sak ändå, säger Emil Broling.
Det var långt före dagens debatt om Malmös svarta ekonomi och även innan jakten på fildelare hade startat. I baren på Club 13 stod en dator med nedladdningsprogrammet Kazaa. Om besökarna bad snällt kunde de få gå in bakom disken och ladda ner sin egen spellista till kvällens festande.
Innan den breda allmänheten upptäckte lokalen besöktes den främst av medelålders kortspelande män. I oktober 2003 skriver morgontidningen Sydsvenskan om klubben.
”Något tillstånd att servera alkohol har klubben aldrig haft. Däremot har vi precis behandlat en ansökan om spelautomater och gett förslag till avslag”, säger Marie Pauly, chef på Malmö stads tillståndsavdelning, i artikeln.
– Det var oerhört enkelt att hitta. Malmö var unikt i Sverige. Svartklubbarna var så centrala, de låg mitt i stan, säger Emil Broling.
Vissa fanns bakom stängda anonyma dörrar medan andra var helt öppna. För en oinvigd kunde det i extremfallet vara svårt att skilja en ”svart” från en ”vit” klubb. De flesta barerna på Möllevången stängde klockan ett och endast ett fåtal klubbar höll öppet till tre. Ibland struntade Emil Broling och hans vänner helt i pubarna och gick direkt till en svartklubb. Där kunde de bli sittande tills solen gick upp nästa dag.
Det var främst öppettiderna som lockade men även priserna och atmosfären som skiljde sig ordentligt från resten av klubbutbudet.
– Ville man fortsätta festa gick man bara vidare. Det var trevligt på svartklubbarna och roligare där än på de vanliga klubbarna. Det var lite mer efterfestkänsla och kändes på något sätt som en hemmafest. Jag romantiserar det rätt mycket märker jag, säger Emil Broling och skrattar.
– Riktigt så nice var det inte, det var skitigt och misär. Men det såg man inte eller så valde man att blunda för det.
Lokalerna var nedgångna och ingen hade koll på hur många personer som fick vistas där med tanke på brandskyddsföreskrifterna. Toaletten kunde vara ett hål i golvet.
Emil Broling och hans vänner reflekterade inte så mycket över att klubbarna drevs på ett olagligt sätt. Han tycker det spreds en romantiserad bild av svartklubbsvärlden och att populärpressen ibland hjälpte till. Malmö var staden där det alltid gick festa vidare.
– Folk kom på besök från Stockholm och blev imponerade. I Malmö kunde man utan risk gå in på en lokal och fortsätta festa där när allt annat hade stängt. Svartklubbarna fick härja fritt, säger han.
I mitten av tvåtusentalet gjorde polisen flera razzior och stängde klubbar på Möllevången. Festandet fortsatte några kvarter bort på Karlskronaplan och Norra Grängesbergsgatan. Men nu hade klubbarna hade ändrat karaktär och för Emil Broling var de inte lika lockande som tidigare. Den trogna festpubliken följde efter men det gjorde inte han.
– Då var glansdagarna över tyckte jag, de var inte lika roliga. Borta på Karlskronaplan tyckte jag det var lite obehagligt. Man hörde rykten om rån och våldtäktsförsök, säger han.
Under sin svartklubbsperiod gjorde Emil inte någon koppling mellan klubbarna och organiserad brottslighet. Ett ställningstagande som han i efterhand tycker var naivt. Att han ändrat åsikt tror han beror på att han ”mognat och växt upp” men också att han påverkats starkt av tidningar och då främst Sydsvenskans artiklar. En sen natt med tysk smuggelöl på någon av Norra Grängesbergsgatans svartklubbar är inte längre ett alternativ för honom.
I dag har han flyttat från Malmö och hans gamla stamhak på Möllevången är borta. Där Club 13 en gång fanns ligger nu den ekologiska frisörsalongen Big hair mama. På disken står en Imac kopplad till kassan, en klippning kostar runt femhundralappen.
– Det var en jättekonstig känsla att gå dit. De hade totalrenoverat. Man satt i frisörstolen på samma plats där man tidigare suttit och sett folk spy i hörnen. Det har gått väldigt fort, Kristianstadsgatan är inte så shady som för tio år sedan, säger Emil Broling.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
