1 maj-talet i Grängesberg 2019

1 maj Idag är det första maj. Runt om i världen hålls tal för att hylla arbetarrörelsen. Ett av dessa, som kommer att hållas av Henrik Samdahl, återges här i sin helhet.

»Kamrater. Det känns verkligen bra att få tala på hemmaplan.

Jag heter Henrik Samdahl och även om jag är född och uppväxt i Blötberget, så är Grängesberg hemma och har så varit de senaste femton åren.

Jag är byggnadsarbetare och stolt socialdemokrat. Och jag kommer inleda det här talet med att spola tillbaks tiden litegrann. Till en vacker försommardag på 80-talet.

Då åkte jag som liten pojk med min far i vår nästan nya Volvo 245:a. Den var vit. Alltid nytvättad och ren och fin inuti. Jag minns att jag skämdes lite, för knäna var fulla i gräs och jord efter en fotbollsmatch på gräsmattan.  Och jag minns hur stolt jag var att vi hade haft råd att köpa en så fin bil.  Jag älskade den.

Vi passerade en kompis gård. Den är stor, familjen är förmögen. Min kompis hade skrutit om hur hans farsa tagit dit arbetare från en öststat för att måla huset svart, och om hur mycket bättre de var än svenska arbetare för att de jobbade mycket billigare.

Några ord ur min mun ledde till att jag fick mig en föreläsning om det fackliga löftet så jag nästan fick hålla i mig i säkerhetsbältet.

Pappa Carl-Eric ljuger, sa jag. Han skryter att de har målat huset svart. Att de som målar är mycket bättre än svenska målare för att de jobbar fast de bara får en tredjedel av lönen.

Husen är ju för fan röda allihop!!

I den stunden såg jag hur det brann till i min far. Hans kamrater från byggena var nästan alla arbetslösa, nu förklarade farsan vad det betydde att jobba svart, vad det fackliga löftet var, vad det ledde till och hur det kom sig att vi satt i vår nya bil.

Jag begrep och minns vad han sade än idag. Trots att jag var en liten pojk.

Kamrater, striden för att upprätthålla det fackliga löftet är lika aktuell idag som då.

Idag jobbar jag som ombudsman på Byggnads och stöter dagligen på kamrater som blir utnyttjade, som får riva asbest utan skydd, som jobbar på höga höjder från dåliga ställningar. Som har katastrofal arbetsmiljö men en tredjedel av lönen. Många av dessa jobb utförs åt den offentliga sektorn, deras företag har kommit in som underentrepenörer, alltså företag som köpt jobbet av den som vunnit upphandlingen genom att kunna erbjuda det till lägre pris,  för att dom har värdelösa villkor för sina anställda. Priset för beställaren, ofta kommuner och landsting är detsamma, skillnaden  är att det är inte en massa mellanhänder som ska roffa åt sig pengar genom att inte följa reglerna.

Vi såg ett tydligt exempel hur det kan gå till när bron i Ludvika rasade mitt under byggsemestern. Själv satt jag med mina döttrar och åt lunch när jag nåddes av beskedet. Hur många av mina kamrater hade nu lagt till listan över de som offrats i jakten på profit?  Jag kan säga att maten smakade skit efteråt.

Jag visste ju hur upphandlingen hade gått till. Fyra gubbar fick gå hem för att de krävde schyssta löner och bra arbetsvillkor. Istället tar man in en firma som inte ens betalar sina anställdas försäkring. Klart dom kan göra jobbet billigare.

Det är många arbetare som har det för jävligt och 2019 ser ut att bli ett svart år gällande dödsolyckor på arbetsplatserna. Ser man på statistiken så är det ettusen allvarliga arbetsplatsolyckor varje år i bara byggbranschen. Förra året skedde 142 fallolyckor från ställning, många av dem för att företagen anlitat ställningsbyggare som varit billigare för de saknat utbildning.

Socialdemokrater och fackföreningar vill att det ska vara ordning och reda på arbetsmarknaden. Och trots att det ibland ser mörkt ut vinner vi många segrar. En, som just nu genomförs tack vare socialdemokrater i Europa, trots högerns protester, är förändringarna i det så kallade utstationeringsdirektivet, en förändring för att stoppa de som kringgår reglerna i syfte att tjäna mer pengar på arbetarnas bekostnad.

Ett av skräckexemplen är ett tjeckiskt ställningsbyggarföretag  som tillfälligt är utstationerade här trots att dom har 4000 anställda permanent i Sverige men endast tre i Tjeckien. Dom ska inte klassas som tillfälligt utstationerade. För man kan inte vara permanent tillfällig i ett annat land. De skall teckna kollektivavtal här, betala skatt här och följa våra lagar och regler, sen får högern och SD säga vad fan de vill.  Jag skulle vilja se dessa högerpolitiker som skiter i hur vi har det stå där med oss, 30 meter upp i luften på en ställning som inte sitter fast i väggen.

Svenska kollektivavtal ska gälla i Sverige, vi kommer aldrig ge oss.

Kamrater,  kapitalisterna och dess lakejer i högerpartierna vill försämra för oss löntagare.

De gör det genom att angripa det fackliga löftet och förskjuta balansen till deras fördel. I deras intresse ligger och kommer alltid ligga låga produktionskostnader genom låga löner och dåliga arbetsvillkor. Det går vi inte med på, och därför kryssar vi Johan Danielsson i valet.

För vi vill tvärtom,  detta är den ständiga konflikten mellan arbete och kapital. Denna kamp är arbetarrörelsens viktigaste uppdrag och grunden till vår existens. Förutom utstationeringsdirektivet har Socialdemokraterna, trots det parlamentariska läget rivit upp högerns lex Laval som förbjöd facket att vidta stridsåtgärder mot dem som vägrade följa svenska kollektivavtal.

Och så nu senast för några veckor sen, när resultatet av Marita Ulvskogs många års hårda arbete för vägtransportsektorn gav utdelning rejält.

Trots försök från svensk höger och Sverigedemokrater i Europaparlamentet att stoppa omröstningen, röstades det, det gick igenom och nu är det svenska löner och villkor som gäller för alla som kör transporter inom Sverige.

Detta, kamrater, är socialdemokratisk politik som kommer säkra att det fackliga löftet upprätthålls och omedelbart kommer förbättra livet för tiotusentals arbetare bara i Sverige.

Detta är tyvärr inte resultatet av de mandat vi fick i höstas. Numera lever vi under en M, KD, SD-budget. Och trots att vi socialdemokrater idag, tack och lov, sitter i regeringsställning, tvingas vi kompromissa och genomföra ett 73-punktsavtal som i många delar inte är socialdemokratisk politik, som försämrar för oss löntagare.

Men det betyder inte att vi inte kan säga att vi socialdemokrater HATAR vissa delar i detta program. Detta program är resultatet av en kompromiss med delar av högern. Alternativet hade varit värre, ett alternativ med en bakåtsträvande brunblå regering med 60 procents stöd för en ekonomisk politik som hade fört oss 100 år tillbaks i tiden. Strider som våra förfäder bokstavligt talat dött för att vinna hade gått förlorade. Vi ska inte försvara de delar i detta program som inte är socialdemokratisk politik. Den dagen vi står och försvarar borttagen värnskatt, jag tror inte dessa högavlönade svalt förra året, eller försämrad anställningstrygghet, den dagen kamrater, den dagen är vi förlorade.

Vi ska berätta att vi mot detta fick 20 miljarder till Sveriges kommuner, fler lärare till skolan. Och vi måste prata om vad vi vill i framtiden.

Vi måste prata om Sveriges snabbt växande helvetesgap till klassklyftor. Det är klyftorna som göder främlingsfientligheten, som skapar otryggheten och rädslan i samhället, rädslan för att bli arbetslös, att bli sjuk, rädslan att plötsligt inte längre ha råd. När vi blir rädda ser vi om vårt eget hus. Många människor har idag en känsla av att det är försent, de ser hur klyftorna växer i takt med deras egen otrygghet. De ser hur välfärden försämras, ojämlikheten mellan stad och land, mellan Grängesberg och Danderyd.

Vi måste börja berätta att vi faktiskt har svaren. Vi kan lösa dessa problem.

Kamrater, för 120 år sedan när Sveriges första arbetarbostäder byggdes några 100 meter åt det hållet, var vi Europas fattigaste land. 1,5 miljoner svenskar hade flyttat från Sverige, inte bara pga några år av missväxt, utan pga rent miserabla arbetsförhållanden.

Vi kallades för det efterblivna landet i norr. Vi fick u-landsbidrag från Argentina. Men så hände något, vi organiserade oss i fackföreningar, Gruvettan här i Grängesberg gick många gånger i spetsen, vi startade Socialdemokratiska arbetarepartiet och efter att ha tagit makten och styrt i 44 år så hade vi i slutet på 70 talet gjort en makalös resa, genom den enkla tanken att vi tillsammans ska skapa ett samhälle bra för oss alla, att vi ska ge efter förmåga och få efter behov, blev Sverige, inte perfekt, vi var inte klara, men vi var världens bästa land.

Men vad var det som hände? Jo, en annan ide kom emellan. Nyliberalismen. Tanken om att det gemensamma skall vara minimalt, ensam är stark, det kalla egoistiska samhället. Istället för att fortsätta bygga ut välfärden skulle den avvecklas. Privatiseringar och avregleringar. Massiva skattesänkningar, mest för de rikaste. Högern lovar än idag Sveriges befolkning att detta är en bättre tanke. Det har gått 40 år, i Sverige är resultatet tydligt, denna politik har faktiskt inte fungerat i ett enda land i hela världen.

Vi socialdemokrater vill att man skall ha bibehållen välfärd oavsett vart i livet man är. Eftersom vi jobbar halva vårt liv, betyder det att den totala skattesatsen måste vara femtio procent under den delen av vårt liv vi är yrkesverksam. Högern har, på senare tid tillsammans med SD, sänkt den till 42%. En så kallad OECD-anpassning till vissa andra europeiska länder. Med det kommer en OECD-försämrad välfärd.

Kamrater, försämrad välfärd är inte lösningen på svenska samhällets problem.

I en tid när Sverige går bättre än aldrig någonsin förr finns pengarna där, men pengarna som kommer in av vårt arbete tickar idag stadigt in på de som äger produktionsmedlens konton.

Sedan 1990 har vi fått i genomsnitt 2 procent i löneökning. Arbetsgivareföreningen Svenskt Näringsliv har inte haft råd att höja våra löner mer, trots att börsen har gått upp med i genomsnitt 13 procent varje år. Vi har dessutom fördubblat produktiviteten.

Femton familjer kontrollerar numera 70 procent av Stockholmsbörsen. Det är de som inte vill höja våra löner och de kommer aldrig frivilligt ta ansvar för att ge oss en anständig del av det mervärde vi genererar. De kommer aldrig ha råd. Om inte dessa personer är med och tar ansvar, om de inte ger efter förmåga och får efter behov som alla oss andra kommer Sverige väldigt snart sluta att vara just Sverige. Det ska vi inte acceptera. Dessa människor tjänar pengar på vårt arbete. Denna lilla elit skall betala skatt.

Men Sverige har inlett milleniet med att i ena änden sänka skatten för de rikaste så till den milda grad att de tio rikaste procenten i landet idag äger 70 av den totala förmögenheten. Vi resterande 90 procent får dela på mindre än en fjärdedel av kakan. Ur ett ekonomiskt perspektiv är vi idag det ojämlikaste landet i Europa. Borgare och sverigedemokrater har haft råd att sänka skatten med 280 miljarder varje år. Jämt fördelat är det drygt 800 miljoner välfärd varje år för Ludvikas del. Vi hade kunnat bygga ett nytt sjukhus och en ny skola vartenda år de senaste tolv åren och fyllt dem med läkare och lärare.

Samtidigt har de tre gånger röstat ner våra förslag för att ge mer till våra pensionärer, för de inte har haft råd.

De har inte haft råd att tillföra tillräckligt med resurser till en skola som desperat behöver mer, till  vården, där deras obegränsade privata vinstjakt lett till mindre vård för mer pengar, stafettläkare som kostar mer för en helg än vad pensionären som behandlas har ut i pension på ett år.

10 procent av alla pensionärer lever på mindre än 70 kronor om dagen när hyran är betald. För att en pensionär skall ha råd att äta den hälsosamma mat som matlagningsprogrammen i tv dagligen bombarderar oss med krävs det att det antingen är 50 procents rea eller så får man äta varannan dag. Sen hör man sverigedemokrater som hånfullt pratar om pensionärsdisken på Coop i Grängesberg. Det är en orättvisa som gör mig förbannad. Det är inte värdigt. I slutet av sitt arbetsliv skall man kunna längta efter dagen man pensioneras, inte ligga vaken om nätterna och fundera över hur man skall ha råd med det mest basala, som att gå till tandläkaren, eller köpa Alvedon när en utarbetad kropp gör ont.

I den andra änden har man råd att ösa bidrag över Sveriges rika och kallar det avdrag. Ränteavdrag, rotavdrag, rutavdrag. Det ger jobb säger man, men det ser vi inget av på landsbygden. Vi ser däremot tydligt vilka som nyttjar det och vart de bor.

Vi ser hur det fuskas och myglas. Vi ser hur de rikaste 10 procenten nyttjar nästan hälften av pengarna. Sverigedemokrater, moderater och kristdemokrater vill i år tredubbla RUT till en kostnad av 30,3 miljarder, eller om man så vill 90 miljoner för Ludvikas del eller drygt 200 heltidsanställda. Jag hade gärna sett att pengarna delades ut till kommunerna för att generera jobb på riktigt. För de pengarna hade varenda pensionär i kommunen kunnat haft gratis städning hemma och badhuset i Grängesberg hade kunnat ha öppet dygnet runt.

RUT är en VIP välfärdsreform. Till för de som har det absolut bäst ställt, den yttersta överklassen. Frågan man kan ställa sig är varför?  Har de helt glömt hur man städar undan skiten efter sig? Eller är det så att efter tolv år av rot-bidrag har deras flådiga villor blivit så stora att de tar tre gånger så lång tid att städa. Eller är det kanske så att detta bara är ännu ett steg mot deras efterlängtade återgång till pig-samhället. Vi ska inte bara städa, utan även skala räkorna, lägga champagnen på kylning och duka borden så den svenska överklassen får en bekväm helgledighet.

Jag vill att alla skall ta med sig detta. Många av företagen inom RUT-branschen har ett upplägg likt de vi ser i så många andra branscher, bland annat hos oss byggnadsarbetare.

Jag ser det i mitt jobb, jag avskyr det.

De utnyttjar fattiga människor som kommer hit i jakt på lyckan under slavliknande förhållanden. I kontanta medel får de inget kvar. Pengarna betalas tillbaks till arbetsgivaren i form av avdrag för boende och mat. Käftar man mister man anställningen och det blir en enkelbiljett till hemlandet.

Detta, kamrater, är ingen verksamhet som skall bedrivas i Sverige 2019 och definitivt inte för våra skattemedel, sen får sverigedemokrater och borgare säga vad dom vill.

Kamrater, Olof Palme sa ”samhället är människans verk, om något är fel kan vi ändra på det”, och vi ska göra det tillsammans. När Sverige går bättre än någonsin ska det märkas för vanligt folk. Då ska det inte finnas fattiga pensionärer. Då ska vi bedriva en politik baserad på full sysselsättning. Då ska det inte finnas ungar som inte får en varm jacka på vintern. Och när marknaden i min bransch, byggbranchen, inte mäktar leverera bostäder till vettiga priser på grund av oligopol och företagens vinstkrav, då är det dags för ett statligt byggbolag. Vi behöver bygga 840 000 nya bostäder de närmsta åren. Staten har ett ansvar när det råder trångboddhet i 243 av Sveriges 290 kommuner. Även arbetarklassens unga ska ha möjligheten att flytta hemifrån när kärleken säger att det är dags att starta egna familjer.

Om vi samlar oss igen, om vi pratar med våra kamrater på arbetsplatserna, om vi berättar om det samhälle vi vill bygga. Då har vi majoritet i nästa val.

Och då kamrater, då är de vackra försommardagarna i ett jämlikt Sverige, med världens bästa välfärd, snart här igen.

Tack!«

Henrik Samdahl håller detta tal i Grängesberg idag på första maj.
Han är aktiv inom Byggnads och Socialdemokraterna.