ledare Politiken har börjat komma ikapp forskningen. Ett decennium efter att Laura Hartman belades med munkavle.
I dag är det 10 år sedan ansedda Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) forskningschef Laura Hartman skapade rejält dålig stämning i Välfärdsföretagarsverige med en forskarrapport om privatiseringarnas konsekvenser.
I en artikel på DN Debatt konstaterade hon att vare sig kvaliteten eller effektiviteten ökat av konkurrensen. Hon skrev bland annat:
”Drivkrafterna är starka för utförarna att prioritera marknadsföring och trivselfaktorer eller pressa ned kostnaderna.”
Efter presentationen av forskningsantologin ”Konkurrensens konsekvenser – vad händer med svensk välfärd?”sjönk stämningen ytterligare. Välfärdsföretagarna rasade. Peje Emilsson, en av arkitekterna bakom friskolereformen samt grundare av både PR-byrån Kreab och Kunskapsskolan, kallade rapporten för SNS sämsta produkt på 20 år. Forskarnas slutsatser och iakttagelser dög helt enkelt inte.
Hans Bergström på Internationella Engelska Skolan sammanfattade kanske bäst välfärdsföretagarnas kritik i en text på Newsmill: ”I vissa grundläggande frågor kan inte vetenskap ge svaret; de kräver ställningstaganden grundade på politiska värderingar”. Eller med andra ord: om man tycker att något är bra är det helt enkelt ointressant om det går att hitta vetenskapligt stöd för det eller ej.
Alltmer tyder på att tiden nu är mogen för politiken att agera på forskarkritiken.
Även Svenskt Näringsliv kritiserade rapporten och SNS belade Laura Hartman med munkavle. Hon sade upp sig.
Välfärdsföretagens kritik mot rapporten då handlade alltså i huvudsak om att forskarna misstrodde företagare, att de inte värdesatte valfrihet i sig tillräckligt och att de inte lyfte fram företagens effektivitet tillräckligt. Det verkligt intressanta 10 år efteråt är den skoningslösa kritiken mot välfärdsmarknadernas konstruktion och incitament. Kanske kom den i skymundan när näringslivets dundrade som mest. Eller är det kanske först på senare år politiken har börjat komma ifatt forskarnas slutsatser?
I rapporten pekade Laura Hartman på två orsaker till att det inte blivit några vinster av att konkurrensutsätta välfärdstjänster som vård och skola:
För det första, skriver hon, ”är dessa marknader inte några ”riktiga” marknader utan kan karaktäriseras som kvasimarknader”. Det är naturligtvis en riktig iakttagelse. Att politikerna bestämmer priset och alla leverantörer får lika mycket betalt oavsett om de levererar med hög eller låg kvalitet borde föra tankarna till helt andra system än marknadsekonomi.
För det andra pekade hon på att valet av en välfärdstjänst inte bara är komplext utan ofta är oåterkalleligt för medborgaren. Det senare är ett argument som förtjänar att lyftas oftare i den politiska debatten. För den som kommer till gymnasiet och upptäcker att de egna kunskaperna varken motsvarar betygen eller räcker till för att klara de fortsatta studierna är det inte ett alternativ att gå om grundskolan. Det är sällan möjligt ens för den som upptäcker sitt misstag redan efter en årskurs.
Med tanke på denna del i SNS-rapporten var det förstås ironiskt att Timbro i sin motrapport argumenterade för valfrihet genom en i dag närmast klassisk jämförelsen mellan att välja skola och att välja tandkräm.
En annan bärande del i forskarkritiken var konkurrensutsättningens konsekvenser för detaljreglering och kontroll. Forskaren Jonas Vlachos, som bidrog till antologin ett kapitel om friskolor, pekade på hur systemet drivit fram ökad detaljreglering och kontroll eftersom skolhuvudmän inte enbart har kvalitet som främsta incitament. På ett seminarium om skriften senare samma höst pekade han på att statens önskan att förhålla sig neutral mellan olika drifts- och ägarformer kommer leda till att staten att tvingas ta ställning i detaljerade pedagogiska verksamhetsfrågor. Den som följer skoldebatt i dag måste medge att han fått rätt:
”Detta kommer att leda till precis den typ av detaljreglering vi nu ser: lärarlegitimation, krav på skolledare, lag om skolbibliotek, lag om särskilt stöd, ökad användning av nationella prov, mer detaljerade kursplaner, lag om individuella utvecklingsplaner, inskränkning av möjligheterna att ge estetiska kurser osv.”
Alltmer tyder på att tiden nu är mogen för politiken att agera på forskarkritiken. Regeringen har utredningsförslag om både grundskola och gymnasium på sitt bord, Socialdemokraterna tar allt tydligare ställning och i de borgerliga partierna pågår omprövning under ytan. I helgen skrev Centerpartiets andreman i utbildningsutskottet, Niels Paarum-Petersen, dräpande om dagens skolsystem:
”Dagens system utmanar inte. Det utarmar. Det är inte liberalt och marknadsvänligt. Det är konservativt och företagsvänligt. ”
Politiken är på väg att komma ifatt SNS-rapporten och redan efter Centerstämman om några veckor kan de politiska förutsättningarna för att reformera vårt skolsystem vara helt nya.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
