Socialdemokraterna ska välja partiledare för andra gången på knappt fyra år. Det är uppenbart att vissa synder går i arv. Tillvägagångssättet inom S när en partiledare ska utses har nämligen inte moderniserats. Oförmågan att agera påminner snarast om devisen ”det är aldrig för sent att bättra sig, därför väntar jag ännu ett tag”.
Visst, när en efterträdare till Göran Persson skulle väljas demokratiserades partiledarvalet något. Valberedningens ordförande, Lena Hjelm-Wallén, efterfrågade namn på lämpliga partiledarkandidater samt synpunkter på viktiga egenskaper. I S-föreningar över hela Sverige dracks det kaffe. De flesta mötena slutade med att Margot Wallström nominerades. Men hon kandiderade visst inte. Valberedningen träffades i slutna rum och vaskade fram det namn som de flesta trots allt kunde samlas kring: Mona Sahlin.
Även den här gången framstår S som en lustig sekt där du måste säga nej, även om du menar ja. En valberedning lär återigen vaska fram en kandidat, som får sin kröning på en kongress i mars. I värsta fall blir det en kompromisslösning där uppdraget delas för att tillgodose olika fraktioner som uppstod i SSU. Allt efter ett smutsigt spel i korridorerna, på behörigt avstånd från vanliga medlemmar som kanske hade trott att ett medlemskap skulle medföra reellt inflytande när en ny partiledare ska utses.
I andra S-partier världen över går utvecklingen tvärtom mot ökad öppenhet. De som vill ha uppdraget tar ett kliv fram. Ibland, som i brittiska Labour, krävs att ett antal parlamentsledamöter stöder kandidaten. Därefter vidtar en öppen process med debatter i olika frågor. Kandidaterna tvingas möta varandra och partimedlemmarna i hela landet. De får berätta vad de vill med uppdraget, svara på frågor om politik, organisation och annat som medlemmarna tycker är viktigt. Det politiska intresset ökar och fler medborgare engagerar sig politiskt.
Exakt hur partiledarvalet avgörs varierar. Hos italienska S-partiet Demokraterna gäller en partimedlem, en röst. En annan lösning är att partikongressen har hälften av mandaten som utser vinnaren, medan partimedlemmarnas röster avgör hur den andra hälften fördelas. Kandidaten som vinner får i vilket fall som helst ett starkt förändringsmandat.
Visst, det finns exempel där mer öppna valprocesser har lett till negativa personstrider. Men genom att studera hur systerpartierna gör kan S hitta en modell som passar – och som tillvaratar den öppna, demokratiska processen alla fördelar.
Den italienska staden Pompeji ödelades som bekant av vulkanen Vesuvius år 79 e.Kr. Tack vare utgrävningarna vet vi att flera av husen var målade med politiska slagord, väl synliga ännu i dag. Och när du kungjorde att du kandiderade i Pompeji hade du på dig en vit toga, som kallades ”toga candida”. Det är därför vi har ordet kandidat i dag.
Kandidaterna som vill bli partiledare för S ska naturligtvis inte ersätta ett ”nej” med att vira in sig i ett vitt lakan. En öppen, demokratisk process där de berättar att de kandiderar räcker gott.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
