Ett femtiotal forskare, politiker och debattörer samlas i London i två dagar. Vi kommer från Europas olika hörn, har hjärtat till vänster. Ämnet: Hur ser välfärdsstatens framtid ut?
I dag är läget osäkert. Våg efter våg av avreglering och privatisering har sköljt över de europeiska välfärdsstaterna. Efter finanskrisen väntar besparingar. ”Austerity” är vårens modeord.
Den europeiska integrationen och de fyra friheterna skulle kompletteras med en social dimension. Lissabonstrategin, som togs fram kring millennieskiftet när S-regeringar dominerade, har inte lyckats med sin storslagna målsättning: Att göra EU till världens mest konkurrenskraftiga, dynamiska och kunskapsbaserade ekonomi.
Vänsterns dröm om ett socialt Europa har förblivit en dröm. Lagom till att Lissabonstrategin nu löper ut sitter Europas progressiva i opposition – såväl i EU:s institutioner som i de nationella parlamenten.
Samtidigt blir den sociala oron mer och mer påtaglig i Europa. 34 miljoner europeiska hushåll präglas av arbetslöshet. Ytterligare 42 miljoner européer lever i allvarligt materiellt armod. 81 miljoner EU-medborgare befinner sig nära fattigdomsgränsen. Sammanlagt finns 116 miljoner människor, var fjärde europé, i åtminstone någon av dessa tre kategorier.
Frustrationen går att ta på när mötet inleds. Debatten kretsar kring brännande frågor som knappt hörs i den svenska debatten. Vad kommer ”den europeiska terminen”, en starkare övervakningsprocess av medlemsstaternas budget- och strukturpolitik, att medföra? Keynes namn far genom rummet. Bristen på en modern, sammanhållen ekonomisk teori för en progressiv politik bortom ekonomiska tvångströjor beklagas.
Handlingsutrymmet är begränsat, inte bara i parlamenten. I den offentliga debatten är det David Camerons metafor, förenklad men slagkraftig, som dominerar: Nationerna måste betala av sina kreditkortskulder! En bekväm ursäkt för att skära i välfärden, praktiserad även av Anders Borg.
När Lissabonstrategin löper ut ska EU 2020 ta vid. Den nya strategin har ett socialt mål: 20 miljoner européer ska lyftas ur fattigdom. Men under mötet presenteras en mer radikal ambition: Europas progressiva bör ta strid för en ”EU Social Investment Pact”, som alternativ till högerns spariver. Investeringar i välfärd, helt enkelt, men även i gröna tillväxtstrategier som syftar till att skapa fler jobb.
Att satsa på unga betalar sig automatiskt om vi vågar ha längre tidhorisont än kvartalskapitalismen, framhåller någon. Tills vidare skulle EU-obligationer eller en skatt på finansiella transaktioner kunna stå för notan, påpekar en annan visionär. Och visioner kan som bekant bli verklighet.
Mötet avslutas, frustrationen har släppt. Men förekommer liknande diskussioner i, till exempel, de rödgröna riksdagsgrupperna på Helgeandsholmen?
116 miljoner européer förtjänar ett svar.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
