Dags för en ny feministisk våg

Det senaste decenniet har gått i patriarkatets tecken. Det är dags för en ny feministisk våg. Ulrika Kärnborg har sett Belinda Olssons “Fittstim – min kamp”.

Det är många som har det kämpigt just nu. Inte enbart statsministern Fredrik Reinfeldt och författaren Karl Ove Knausgård, utan plötsligt också programledaren Belinda Olsson, beskriver sina liv i stridstermer.

I miniserien ”Fittstim – min kamp” går Belinda Olsson till botten med feminismen. I det första avsnittet som visades på SVT 1 i går kväll knallar hon runt och ställer förment oskyldiga frågor om en ideologi som fortfarande provocerar.

Måste man visa brösten och säga hen för att vara en riktig feminist? Har feminismen glömt bort dem som står längst ner på samhällsstegen, arbetarklasskvinnorna? Och vad tycker Ulf Lundell så här 15 år efter att de arga unga feministerna angrep och förlöjligade honom i den omdiskuterade antologin “Fittstim”?

Den där sista frågan är kanske den minst intressanta. Jag struntar i vad Lundell tycker eller inte tycker om feminismen. Däremot är jag nyfiken på vad Belinda Olssons program säger om tidsandan. Är det här SVT:s sätt att stryka alla dem som tycker att feministerna har ”gått för långt” medhårs? Eller visar Olssons tillbakalutade medelåldersfunderingar att det är dags för en ny feministisk våg?

I så fall är det på tiden. Det senaste decenniet har gått i patriarkatets tecken. Jag delar Ebba Witt Brattströms uppgivenhet när hon säger att det går för trögt – hela tiden.

Trots enorma ansträngningar och det faktum att kvinnorna är i majoritet bland de svenska högskolestudenterna utgör de mindre en fjärdedel av professorerna. Det adrenalinstinna svenska näringslivet domineras i allra högsta grad av män. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor är större i Sverige än i många jämförbara länder och det finns tecken på att de ökar. Svenska kvinnor startar sällan företag och de når aldrig toppen i sina respektive branscher. Samtidigt tar kvinnor fortfarande ut 76 procent av föräldraledigheten

Glastaket är i Sverige inte en metafor utan en stenhård realitet.

På botten ser det ännu värre ut. Sedan 2006 har inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män ökat med 41 procent. De senaste årens markanta försämring av välfärden har slagit mot ensamstående och arbetslösa, där var tredje ensamstående kvinna med barn i Sverige lever i relativ fattigdom och där kvinnorna är den grupp som oftast arbetar deltid.

Även det så kallade prekariatet domineras av kvinnor – migranter som har sin försörjning i grå eller svarta städjobb, till exempel. Offren för den svenska nyfattigdomen är nästan alltid kvinnor, där 70 procent av dem som utförsäkrats är kvinnor.

Så vad hände med jämställdhetsparadiset? Är inte det här landet med vår generösa föräldraförsäkring fortfarande fantastiskt för barnfamiljer?

Jo, men en framgångsrik familjepolitik leder uppenbarligen inte automatiskt till bättre villkor för kvinnorna. Sverige är, som Aftonbladets Katrine Kielos konstaterar, ett utmärkt land för gifta och fertila medelklasskvinnor utan särskilda yrkesambitioner. För nästan alla andra är det hopplöst.