Första maj firas till minne av Haymarketmassakern i Chicago 1886, då 21 arbetare och sju poliser dog i samband med en demonstration för åtta timmars arbetsdag.
28 februari 1909 deklarerade det Amerikanska socialistpartiet att de skulle fira en internationell kvinnodag. Fram till 1913 firades dagen den sista söndagen i februari, innan 8 mars blev det officiella datumet.
Uttrycket ”sörj inte, organisera” kommer från ett telegram som svenskättlingen Joe Hill skickade till ledaren för fackföreningen Industrial Workers of the World (IWW). Telegrammet skickades 18 november 1915, dagen innan Joe Hill avrättades i Salt Lake City, Utah.
Det är lätt att glömma bort hur närvarande USA:s historia är i arbetarrörelsens liturgi. Och när den amerikanska fackföreningsrörelsen nu utkämpar ett avgörande slag i Wisconsin är det relativt tyst i europeiska vänsterkretsar.
En delförklaring är troligen att amerikansk politik, med viss rätt, upplevs som komplicerad när du tvingas gå bortom det spel om Vita Huset som ska utspelas mellan en god (demokratisk) och en ond (republikansk) kandidat. Slaget i Wisconsin präglas också av två snåriga dimensioner: En juridisk kamp som utspelar sig i en hyfsat okänd delstat.
I korthet: 14 demokratiska delstatssenatorer flydde delstaten i ett misslyckat lagtekniskt försök att stoppa ett omstritt förslag från den republikanske guvernören Scott Walker. Walkers huvudsakliga idé är att kraftigt begränsa den kollektiva förhandlingsrätten för de offentliganställdas fackförbund, som är relativt starka med amerikanska mått mätt. Huvudanklagelsen är att facket driver upp lönerna för sina ”privilegierade” medlemmar.
Republikanernas svepskäl är att pengar måste sparas, vilket i och för sig är korrekt i sak. En amerikansk delstatsbudget visar i regel blodröda siffror. Men det illa dolda syftet, som känns igen från Moderaternas nedmontering av a-kassan, är att skada en av de starkaste spelarna i motståndarens laguppställning.
Konflikten är viktig och djupt symbolisk. Det starkaste facket för offentligt anställda, AFSCME, grundades i Wisconsins huvudstad Madison. Wisconsin var också den första delstaten där offentligt anställda erhöll rätten att förhandla kollektivt (1959). AFSCME, påhejade av tiotusentals demonstranter utanför Madisons vackra kongressbyggnad, kallar Walkers förslag ”en förolämpning av alla som tror på grundläggande amerikanska värderingar som rättvisa, demokrati, och grundläggande rättigheter för arbetstagarna”.
Paul Krugman, som har mottagit Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, påpekar i sin krönika i det liberala flaggskeppet The New York Times att det inte är nödvändigt att älska fackföreningar. Du behöver inte ens tycka att facket oftast har rätt. Men facket är en av få kvarvarande politiska aktörer som representerar arbetande amerikaners intressen, påminner Krugman.
Enligt den amerikanska medielogiken har Walker motiverat sitt agerande i konservativa The Wall Street Journal. Och hans kamp mot facket i Wisconsin har redan inspirerat andra republikanska guvernörer. Liknande lagstiftning har antagits av delstatssenaten i Ohio och Michigan.
Opinionsmätningarna visar entydigt att väljarna stödjer Walkers försök att skära i delstatsbudgeten, samtidigt som de ogillar angreppet på fackets rätt att förhandla kollektivt. I samma mätningar skymtar en grundfråga som utgör en viktig skiljelinje i den amerikanska politiken. En dimension av denna grundfråga är hur budgetunderskott, såväl på federal nivå som ute i delstaterna, ska hanteras. Republikanerna förespråkar i regel kraftiga nedskärningar och skattesänkningar, medan Demokraterna – anförda av president Obamas ”Recovery Act” – har en mer positiv syn på investeringar och stimulanspolitik.
En annan dimension av samma grundfråga handlar om statens roll. För fyrtio år sedan ansåg 80 procent av de amerikanska väljarna att landets regering agerar klokt, alltid eller åtminstone för det mesta. Våren 2010 var motsvarande siffra rekordlåga 22 procent (i paritet med när Bill Clinton och Demokraterna förlorade kongressvalen 1994).
Samtidigt är det uppenbart att USA:s utmaningar – finans- och klimatkris, undermålig infrastruktur, arbetslöshet, underskott, underpresterande skolor – kräver gemensamma lösningar, en aktiv stat och högre intäkter till det offentliga.
Vilket politiskt läger som skulle tjäna på att striderna i Wisconsin sprider sig är ännu svårt att bedöma. Men trots det formella nederlaget i Wisconsin kan den långsiktiga effekten för president Obama och Demokraterna bli positiv.
Facket är topp tunnor rasande och kommer att ta presidentvalet 2012 på blodigt allvar. De omhuldade mittenväljarna kan komma att uppfatta Republikanerna som än mer extrema och polariserande, de har ju redan Teapartyrörelsen kring halsen, när de tar ifrån facket de rättigheter som är grundläggande även i USA. Vidare: Wisconsin har visat Demokraterna att de måste våga ta strider. Republikanerna ska inte tillåtas definiera den politiska dagordningen.
Och framför allt: Om ekonomin utvecklas i rätt riktning och jobben verkligen hinner komma i god tid innan presidentvalrörelsen 2012, så får president Obama rätt i den grundläggande frågan om statens roll och behovet av gemensamma lösningar. Men om ekonomin ännu hackar och arbetslösheten inte fortsätter ge vika, blir det en valrörelse i mycket kraftig uppförsbacke.
Slutsatsen är därför given. Sörj inte nederlaget i Wisconsin. Organisera inför 2012.
Mer läsning:
”Det amerikanska folkets historia” av Howard Zinn (Ordfront).
”Kriget mot fackföreningarna: En studie av den amerikanska modellen” av Svante Nycander (SNS Förlag).
Podcast:
NPR:s ”It’s all politics” 24 februari 2011.
YouTube:
Bruce Springsteen kampanjar för John Kerry i valrörelsen 2004 i Madison, Wisconsin.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
