Wanja Lundby-Wedin har ensam fått klä skott för AMF-vd:n Christer Elmehagens lön och pension. Svenskt Näringslivs Urban Bäckström däremot sitter säkert. Skulden kan tyckas lika orättvist fördelad som klassamhällets makt och tillgångar. Men mediala drev utgår ofta från moraliska inkonsekvenser. LO:s mångåriga kritik av höga direktörslöner slår nu tillbaka som en rekyl mot LO-borgen.
Wanja Lundby-Wedins lön från LO är modest. Med tanke på LO:s syn på och krav på löneutjämning är detta logiskt. Men hennes lön har drygats ut av arvoden från olika styrelseuppdrag. På så sätt har hon kommit upp i en lönenivå som hjälpligt kan matcha vad exempelvis ordförandena i TCO och Saco har i lön. Ska LO:s ordförande jämföra sig med sina medlemmar eller de andra i den fackliga och ekonomiska eliten? Detta är grundfrågan och det underliggande dilemmat.
Men frågan kan inte och ska inte reduceras till Wanja Lundby-Wedins personliga vandel. I grunden handlar det om strukturella och centrala frågor som rör fackföreningsrörelsens identitet och framtida strategi.
Fackföreningsrörelsen är inte längre en underdog. Det är starka organisationer som för egen del förvaltar ett ansenligt kapital. Som är delägare inte bara i AMF utan även i andra företag. Facket som kapitalförvaltare har inte agerat som kortsiktiga riskkapitalister à la Christer Gardell. Men LO:s linje har hela tiden varit att uppnå största möjliga avkastning på insatt kapital. I praktiken har LO varit en spelare i det finansiella ekorrhjul som skapat skyhöga bonusar och direktörslöner.
Nu har detta system kapsejsat. Pengarullning som nyss passerade utan protester framstår i dag som absurd. De superrikas förmåner är inte bara är ett moraliskt problem utan också en ekonomisk börda för företag, organisationer och samhälle. Det är hög tid för en ny fördelningspolitisk debatt.
Om fackföreningsrörelsen ska kunna spela en roll i denna diskussion krävs ett vidare perspektiv och en förnyad diskussion om fackföreningsrörelsens eget agerande. Nu ska LO ta fram en ny ägarpolicy vad gäller bonusar och direktörslöner. Den borde ha formulerats redan för 15 år sedan när Stig Malm tvingades avgå efter en annan bonus- och pensionsskandal. Men det räcker inte.
En central fråga är vad fackrepresentanter ska göra i olika bolagsstyrelser. En inte oväsentlig pusselbit i sammanhanget är styrelsearvodena. Tysk fackföreningsrörelse införde redan på 1970-talet ett system som innebär att fackliga representanter avsäger sig styrelsearvoden över en viss nivå. Pengarna går till den fackliga tankesmedjan Hans Böckler Stiftung. Konstruktionen har sina poänger. Vem som är uppdragsgivaren blir tydligare. Och på köpet har facket i Tyskland ett starkt forskningsinstitut. Något fackföreningsrörelsen i Sverige saknar. En kris innebär också en möjlighet till förändring. Men det kräver ledarskap.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
