krönika Vad förenar Miljöpartiet och Sverigedemokraterna? Båda har ledande företrädare som vill inskränka våra grundlagsskyddade friheter, skriver German Bender.
Häromdagen rapporterade SvD att ett 30-tal miljöpartister skrivit ett ovanligt korkat förslag inför partiets stundande kongress.
Förslaget innebär att nyhetsprogrammen Aktuellt och Rapport i SVT, samt i mindre omfattning Ekot i Sveriges Radio, ska beordras att sända ett 15 minuter långt inslag där redaktionerna ”i klartext och sanning” förmedlar för sin publik ”vad vi måste göra snarast för att undvika den slutliga kollapsen för klimatet och naturen”.
Detta väcker förstås många frågor.
En är om miljöpartisterna aldrig ser på nyheterna? Tror de kanske att nyheterna är tre timmar långa, så att en 15 minuter bara skulle uppta en bråkdel av programtiden? Eller har de efter noggranna avvägningar landat i att det är precis lagom att Rapport skulle behöva ägna halva programtiden åt det politiskt dikterade inslaget ”Klimatnytt”?
Det kan man fundera på.
En annan fråga är varför MP:s företrädare så målmedvetet försöker rasera sitt förtroende i den kanske sista väljargruppen där de faktiskt har brett stöd, nämligen journalistkåren. I den senaste mätningen av journalisters partisympatier, som genomfördes 2011 av professor Kent Asp vid Göteborgs universitet, uppgav hela 41 procent (!) att MP var det parti de tyckte bäst om. Bland journalister inom public service var andelen ännu högre, 52–54 procent.
Lyckligtvis har vansinnet ännu inte nått partitoppen.
Låt vara att det finns vissa metodologiska problem med undersökningen, men att stödet för MP bland journalister länge varit betydande är tämligen oomtvistat. Idag är det förmodligen lägre, eftersom MP:s väljarstöd hos allmänheten fallit dramatiskt från det årets nivå på 12 procent, men om proportionerna är ungefär likadana nu som då har MP stöd av omkring 10–15 procent av journalistkåren.
Efter kongressförslaget om ”Klimatnytt” är det inte otänkbart att stödet är avsevärt lägre.
Men det mest anmärkningsvärda i allt detta är förstås den närmast hårresande bristen på insikt om – eller i värsta fall respekt för – pressfrihetens betydelse i en demokrati.
Förslaget fick till en början stöd av framträdande miljöpartister, som Göteborgs kommunalråd Karin Pleijel och riksdagsledamoten Rebecka Le Moine, partiets talesperson för biologisk mångfald. Efter SvD:s granskning har båda nu tagit avstånd från förslaget. Istället har Pleijel valt att stödja ett annat klåfingrigt kongressförslag, som skulle innebära att Naturvårdsverket ålades att göra återkommande pressträffar om klimatet, i stil med Folkhälsomyndighetens presskonferenser under pandemin.
Ja, ni hör ju. Det är lika sanslöst som hutlöst.
Lyckligtvis har vansinnet ännu inte nått partitoppen. Partistyrelsen råder kongressen att avstyrka förslaget om ett politisk dikterat ”Klimatnytt” och skriver i sitt yttrande att ”politiken ska absolut inte styra vad media skriver om”. Även förslaget om propagandaliknande presskonferenser avslås med motiveringen att enskilda myndigheter inte bör ”användas som politiska verktyg för kommunikation”, rapporterar SvD.
När Miljöpartiet nu ligger kring 3–4 procents väljarstöd i opinionsmätningar är det kanske inte förvånande att vissa partiföreträdare tar till drastiska förslag. Riksdagsvalet och klimatkrisen kanske upplevs som en och samma sak av somliga partister. Mänsklighetens överlevnad hänger på att partiet inte åker ur riksdagen!
Den som tänker i de banorna skyr snart inga medel.
Men även om man bortser från de principiella invändningarna om rågången mellan staten och medierna, är förslaget obegåvat rent taktiskt. Låt oss säga att miljöpartisterna fick som de ville och lyckades inrätta något slags politiskt instrument för att styra public service och myndigheter på den önskade detaljnivån. Vad tror man skulle hända vid ett maktskifte? Vilka egna hjärtefrågor skulle partier som SD eller KD, om de kom till makten, kunna tänkas vilja fylla de där 15 minuterna med?
Knappast ”Klimatnytt”.
Vi vet ju redan att SD också har företrädare som är pigga på politiska ingrepp i pressfriheten. Än så länge går de dock betydligt längre än MP:s.
I en intervju med nyhetsmagasinet Fokus uttryckte till exempel SD:s före detta stabschef Linus Bylund, som tidigare kallat journalister ”nationens fiender”, att public service-journalister borde kunna bestraffas med löneavdrag eller avsked om de bryter mot vad SD anser är opartiskhet. Det är inte minst allvarligt mot bakgrund av att Bylund sitter i styrelsen för Förvaltningsstiftelsen för SR, SVT och UR.
Riksdagsledamoten Aron Emilsson har motionerat om ”saklighetsprövning” av anmälda nyhetsprogram och försökt få riksdagens kulturutskott att kalla till sig chefer på SVT och SR för att ställa dem till svars för två inslag som SD ogillat.
SD:s enorma iver att utöva politisk styrning av offentligt finansierad verksamhet omfattar faktiskt även kollektivtrafiken, något som MP hittills avhållit sig från (utom möjligen vad gäller klimatneutrala drivmedel).
Under en uppenbarligen mycket plågsam bussresa häromdagen twittrade en förtvivlad Björn Söder, riksdagsledamot för SD och tidigare vice talman i riksdagen, ut sin frustration över att chauffören lyssnade på ”arabisk musik”. Han skrev: ”En del kanske tycker det är exotiskt, men vi är ganska många som inte tycker det är ok. Borde det inte vara krav på någon sorts ’neutral’ musik på offentliga bussar?”
Det enda förmildrande med den formuleringen är möjligen att ordet ”neutral” står inom citattecken, vilket antyder att Söder inser att det inte finns något sådant som ”neutral” musik. I själva verket skulle nog många passagerare tycka att den ”neutrala” musik som Söder vill fylla etern med är minst lika stötande som den ”arabiska musik” han vill förbjuda. Kränkthet är en känsla som ligger nära till hands för många idag, tydligen även riksdagsledamöter.
Men det största problemet med den mesta musik man hör på stan (och det gäller garanterat den ”neutrala” SD-godkända bussmusiken) är förstås att den helt enkelt är dålig.
Många är de kulturjournalister som i hemlighet önskat sig ett förbud mot dålig musik i offentliga miljöer. Det är helt i sin ordning. Nestorn bland svenska musikkritiker, Andres Lokko, har rentav förordat ett förbud mot ryggsäckar i lokaltrafiken och även uttryckt viss sympati för förbud såväl mot spontandans på barer, som mot bärande av skor utan strumpor till uppvikta byxor. Faktum är att jag har viss förståelse för samtliga de förslagen.
Men varken Lokko eller jag är riksdagsledamöter och inga av de här förslagen riktar sig mot specifika folkgrupper. (Ingen av oss menar dessutom allvar, vilket känns överflödigt att skriva men nuförtiden kan man inte vara nog tydlig.)
De flesta vuxna människor inser förstås att usel musik, bufflig ryggsäckshantering och omotiverad spontandans på olämpliga platser hör till de vardagliga besvär man får stå ut med i offentliga miljöer.
Åtminstone så länge vi lever i ett fritt land.
Frågan är varför MP och SD, de två partier i riksdagen som kanske tycker allra mest illa om varandra och som i många frågor är varandras motpoler, har ledande företrädare som på olika sätt vill inskränka våra grundlagsskyddade friheter?
Svaret är kanske att man anser sig veta något som ingen annan vet eller vill acceptera – och att denna Sanning är så viktig att ingenting får stå i vägen för partiets strävanden.
Inte ens demokratin.
German Bender är utredningschef på Arena Idé och doktorand vid Handelshögskolan
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
