”150 euro? Är det vad vi är värda?”

De tyska kvinnorna verkar slutligen ha fått nog av landets djupt gående ojämställdhet. Det skriver Annamaria Olsson, frilansjournalist.

Alltmedan världen kunnat följa de hårdnackade meningsskiljaktigheterna mellan Tyskland och Sydeuropa ifråga om den ständigt närvarande eurokrisen har ett minst lika utpräglat värderingskrig förts på tysk hemmaplan. Ett krig mellan den konservativa politiska offentligheten och en allt bredare grupp kvinnor.

De tyska kvinnorna verkar slutligen ha fått nog av det styvmoderliga hanteringen av landets djupt gående ojämställdhet. Under våren och sommaren har diskussionerna fullkomligt exploderat och kvinnor från såväl höger som vänster har gjort den kristdemokratiska familjeministern Kristina Schröder till symbolisk huvudfiende.

”Det räcker nu! Bered vägen för någon som företräder våra intressen!” manar en stor internetpetition som kräver hennes avgång och vanligen konservativa debattörer har kallat henne ”Feindin aller Frauen”, alla kvinnors fiende.

Anledningen kan på rationell siffertyska sammanfattas i 23, 3,7 och 160 000. Tyskland, Europas ekonomiska och politiska stormakt, har en löneskillnad mellan könen på 23 procent. Ett lönegap större än i nästan alla andra industrialiserade länder. Antalet kvinnor på ledande positioner ligger på 3,7 procent; en siffra i stil med Vatikanens.

Det som lett till de mest upprörda debatterna är dock de 160 000 dagisplatser som saknas. Ett strukturellt problem som får förödande konsekvenser för kvinnor i arbetslivet och som anses vara själva grunden till det djupa lönegapet och de få kvinnorna i samhällets topp.

Hotet eller erfarenheten att tvingas jobba deltid eller helt sonika vara hemma med barnen är reellt för många tyska kvinnor. Förskoleföreträdare talar om desperata familjer som skickar in ansökningsbrev i stil med ”Germany’s next top baby” för att få någon av platserna bland de flera hundra sökande.

Ett annat problem är landets tradition av halvdagsskolor. Ofta slutar barnen vid två och det krävs att någon hämtar eller att en betald aktivitet tar vid direkt efter skolan. Den med hög inkomst fixar barnflicka, de utan tvingas jobba deltid och de sociala ojämlikheterna cementeras.

Familjeminister Kristina Schröder verkar dock tagit frustrationen med ro. Tvärtemot majoriteten av de tyska väljarnas vilja har hon, i stället för en stark utbyggnad av förskolan, föreslagit ett vårdnadsbidrag på 100-150 euro i månaden. En summa och ett förslag som mottogs som ett hån i ett land med lika hög kvinnlig sysselsättning som i Sverige och en utbildningsnivå högre än någonsin tidigare.

”150 euro? Är det vad vi är värda?” frågade sig Brigitte Scherb, företrädare för 500 000 landsortskvinnor, en vanligtvis konservativ valgrupp. Upprörda akademiker tackade å sin tur för 150 euro för fem års universitetsutbildning.

Mitt i den alltmer upphetsade debatten gav familjeministern lägligt ut en bok med namnet ”Emanciperade är vi själva tack!” där hon pläderade för att kvinnor inte ska få sina liv dikterade av vare sig elitfeminister eller konservativa. Feministernas idealiska karriärkvinna passar inte alla, många kvinnor vill förverkliga sig inom familjen, löd det. ”Alla får bestämma själv, politiken ska inte blanda sig i”. Inte heller det mantrat verkade gå hem.

När Frankrike så införde en kvinnokvot på 40 procent i näringslivet tog den kristdemokratiska arbetsministern Ursula von der Leyen upp frågan på den tyska dagordningen och började öppet kritisera Schröder för hennes idélöshet kring problemen.

Med Frankrikes drastiska initiativ fick den tyska självbilden en törn. I eurokrisdebatten har det som bekant ofta gjorts en stor skillnad på ”Vi rättrådiga tyskar” och ”De i Sydeuropa” vilket fått många kvinnors att skratta bittert. Rörande jämställdheten har Tyskland långväga mer gemensamt med Sydeuropa än med de skandinaviska länderna.

Tyskarna själva verkar stå svarslösa rörande hur de som ett av världens mest industrialiserade länder kan vara så långt efter på jämställdhetsområdet. Landet må ha en stor konservativ majoritet i det katolska södern, men det kan inte vara hela anledningen. Tyskland är på många plan ett progressivt land. Flera av de rikaste landsändarna styrs numer av den tyska motsvarigheten till Miljöpartiet och industribjässen går i bräschen för avskaffandet av kärnkraft och en grön strömomställning.

Underlag för förändring torde således finnas. Hoppet står nu till att den nyuppseglade ilskan ska formas till en tredje våg bred feminism. En feminism som kan bryta den manligt präglade politiska kulturen och korrigera åratal av politisk passivitet. ”Feminism” är ett allmänt skällsord i Tyskland och någon statsfeminism light finns inte på kartan.

I detta läge spelar dock ordet mindre roll. Kan landet sätta ribban vid ett avskaffande av kärnkraften kan landets kvinnor säga ”nu räcker det!

Annamaria Olsson, är frilansjournalist och bor i Berlin.