20 år med valfrihet

I teveserien Portlandia finns en scen där två ambitiösa hipster-föräldrar håller upp ett egentillverkat diagram framför sitt ettåriga barn.

Diagrammets blå, uppåtgående kurva visar den positiva livskurva som väntar om barnet lär sig läsa före fyra års ålder. Då ska man antas till det bästa dagiset som – om barnet fortsätter arbeta hårt – i sin tur ger inträde till den bästa grundskolan som kan leda till ett bra gymnasium. Innan universitet väntar, och så vidare.

Den röda nedåtgående kurvan visar vad ett misslyckande kan innebära. Att gå i dagis och skola med de kognitivt minst utvecklade barnen leder till fattigdom och utslagning. Har ettåringen förstått att det inte går att sitta och gegga med maten längre – här krävs disciplin!?

När valfrihetssamhället slog igenom på 1990-talet var optimismen stor. Välfärdstaten hade lagt grunden för att vi nu som självständiga och fria individer kunde tillåta oss att välja tjänster som vård och skola. Den grundläggande tryggheten var säkrad.

Valfriheten var ett naturligt ytterligare steg i självförverkligandet ‒ så länge basalternativet höll tillräcklig kvalitet. Akademiker som Anthony Giddens och Bo Rothstein såg hur valfriheten legitimerade och stärkte välfärdsstaten och funderade i termer av hur den exakta relationen mellan gemensamma och individuella lösningar skulle se ut.

Men det fanns också en vassare vänsterkritik. Scenen ur Portlandia är ett exempel på hur den individuella framgångsnormen har kommit att styra vårt beteende. Vi behöver ingen sträng magister för att kontrollera att vi pluggar hårt. De egna tankarna på framgång respektive misslyckande är nog för att flitens lampa ska lysa, skulle kanske Foucault sagt.

Valfriheten kan ur ett socialistiskt perspektiv också betraktas som statens flykt från ansvar. Att bostäder i dag inte är ett politiskt ansvar, utan ett marknadsområde, illustrerar problemet.

Valfriheten kan också kritiseras för att gynna privata intressen på bekostnad av medborgarnas – tänk tågtrafik och apotek – samt för att polarisera människor i jakt på begränsade toppkvalitetstjänster. Eller för att valfriheten i själva verket är begränsad till den del av befolkningen som har förutsättningar och resurser att göra val. När kvalitetsval för dessa delar av befolkningen öppnas upp så kan också väljarunderlaget för en hög lägstanivå minska.

I dag är larmrapporterna från våra valfrihetssektorer många. Apoteken stänger, tågtrafiken underdimensioneras, utbildningsklyftorna ökar, avgifter äter upp pensionerna. Samtidigt tittar vi gärna på både TV4 och Kanal 5, går till husläkaren, väljer telefonbolag och låter staten köpa vägbyggen av lägstbjudande utan att sakna gamla monopol.

I dag, med tjugo års erfarenheter, vet vi mer om vad som funkar i privat regi och vad som inte funkar. Att olika sektorer fungerar på olika sätt. Att vissa specialiserade, relationsbaserade tjänster kräver så mycket övervakning att själva variationen kan gå förlorad. Att demokratiaspekten ser olika ut i skolan kontra i asfaltläggning.

När trycket nu ökar på att socialförsäkringar och vård ytterligare individualiseras, så bör en mer nyanserad bild på syften och funktionssätt i olika sektorer och på balansen mellan vad staten och individen ska göra.

Låt oss åtminstone hoppas det.