Vi har hög arbetslöshet, hög kreditvärdighet, rekordlåga räntor och behöver ta vår del i att få fart på ekonomin i Europa. Vad väntar vi på?, skriver 20 före detta socialdemokratiska statssekreterare och fackrepresentanter.
Det har aldrig varit billigare att låna pengar än nu. Det gäller också om staten lånar. Arbetslösheten är hög. Bostadsbyggandet behöver öka kraftigt. Vi har stora eftersatta investeringsbehov i vägar och järnvägar. Varför då inte satsa framåt och öka investeringarna i landet nu? Även om vi måste låna pengar?
Länge hade Sverige en statsbudget uppdelad på drift- och kapitalkostnader. Det fanns skäl för det. Det är ju skillnad på utgifter för barnbidrag, utbildning och statliga löner och för till exempel vägbyggen, järnvägar och kraftverk.
Uppdelningen mellan drift- och kapitalutgifter försvann när takten i den svenska ekonomin ökade. Staten behövde frigöra den inhemska kapitalmarknaden för företagens och kommunernas investeringar. Det var trångt på den svenska kapitalmarknaden, med återkommande kreditåtstramningar. Staten åtog sig i det läget att finansiera även långsiktiga investeringar med skattemedel, i en totalbalanserad budget.
Nu är läget helt annat. Vi lever i en globaliserad värld. Hela världens kapitalmarknad står öppen för företag och för svenska staten. De har också utnyttjat möjligheterna. Staten kunde på 70- och 80-talen ta utlandslån när statsbudgeten gick med underskott. Svenska företag har en stor del av sin upplåning på marknader där dom säljer sina produkter. Svenska banker har en stor del av sina lån utomlands.
Så det är inte svårt att få låna pengar. Och det är billigt nu. Svenska bostadsköpare har under lång tid kunnat låna till i princip hela köpet, utan krav på amortering. Svenska banker kan i nuläget återfinansiera sig i riksbanken till ingen ränta alls. Svenska företag har nog heller aldrig kunnat låna pengar så billigt som nu. Och denna bild från Sverige speglar i huvudsak situationen i Europa och USA. Utom för dem som misskött sig, Grekland och några till.
Ändå kommer inte Europa riktigt igång. Inte Sverige heller. Arbetslösheten är mycket högre än vad vi vant oss vid. Företagen tjänar bra med pengar och höjer aktieutdelningen, men de betalar hellre tillbaka pengar till aktieägarna ur de välfyllda kassorna än att öka investeringarna. De kräver 13-15 procents avkastning för att de skall ta risken med en nyinvestering. Samtidigt som företagens låneränta ligger kring 3-5 procent! Det är en märklig situation. I den industrialiserade världen vadar kapitalägarna i pengar, men de skickar hellre tillbaka dem i den finansiella sektorn än satsar dem i produktiva investeringar.
Det finns en rad obalanser i våra ekonomier och i vår omvärld. Det råder obalans mellan dem som skulle behöva öka sin konsumtion för att få en bättre tillvaro men som saknar inkomster och tillgångar, och dem som redan har en hög standard och därför inte behöver eller vill använda sina tillgångar. Skillnaderna i inkomst- och förmögenhet har också ökat dramatiskt, i synnerhet i USA men också i Sverige.
Och i länder i Europa som har en stark ekonomi och låg skuldsättning, som Tyskland, Nederländerna och Sverige, där man skulle kunna öka det ekonomiska tempot, där förs en restriktiv ekonomisk politik. Länderna i Sydeuropa är fastlåsta i stor statlig skuldsättning och saknar utrymme för att kunna expandera på egen hand.
Nu försöker Europa sätta fart på hjulen enligt samma recept som USA, pytsa ut ännu mera pengar på marknaden. Det sker trots tyskt motstånd, men ingen har kunnat visa på någon annan och bättre väg för att få fart i Europa. Framtida inflationsrisker får man tackla när den dagen kommer.
Men Sverige då? Vi är inte med i den Europeiska valutaunionen och i ECB. Vi kan agera på egen hand. Men vi verkar vara fastlåsta i agitationen från den senaste valrörelsen: Varje ny utgift måste finansieras ”krona för krona”. Det långsiktiga överskottsmålet om 1 procent av BNP skall vara uppnått senast år 2018. Varför det?
Vi har en stark ekonomi och i reala termer en låg och krympande statsskuld. Visst, vi skall vara återhållsamma med att dra på oss ökade statliga kostnader och driftutgifter, statsbudgeten visar ett betydande underskott och ”ladorna är tomma”. Men vi har stora eftersatta investeringsbehov i vägar och järnvägar och vi har ett alldeles otillräckligt bostadsbyggande som driver upp priserna till orimliga nivåer.
Vi borde väl då – liksom förr om åren – kunna ha förmåga att skilja på utgifter och investeringar? Är det inte just nu ett läge där vi bör öka takten i investeringar för framtiden? Även om det innebär att vi behöver låna till en del av de investeringarna? När skulle det annars vara? Vi har hög arbetslöshet, vi har en hög kreditvärdighet, vi har rekordlåga räntor, vi behöver ta vår del i att få fart på ekonomin i Europa. Vad väntar vi på?
Det finns ett problem. Vi har lediga resurser i vår ekonomi men tunga infrastrukturinvesteringar måste ske också med hjälp av resurser utifrån, både materiel och arbetskraft. Också ett ökat bostadsbyggande drar med sig ökad import, de svenska byggföretagen går på högvarv. Men det klarar vi. Vi har en stark positiv bytesbalans, vi är ett av de länder i Europa som har råd att driva en mer expansiv politik.
Och vi bör – på nytt – kunna skilja på löpande utgifter och investeringar för framtiden.
Vi kan vänta in vårbudgeten, men inte längre än så.
Bengt K Å Johansson, f.d. civilminister, landshövding
Sverker Lindström, journalist och författare
Östen Johansson, journalist, f.d. chefredaktör Vår bostad och ordförande i Svenska Journalistförbundet
Ulf Westerberg, f.d. statssekreterare i arbetsmarknadsdepartementet och socialdepartementet, GD Nämnden för Arbetslivsfonden, GD Rättsmedicinalverket
Mats Jönsson, f.d. LO-ombudsman
Göran Larsson, f.d. LO-ombudsman
Torbjörn Hagelin, förbundssekreterare Byggnads
Sven-Eric Bergman, hälso- och sjukvårdsanalytiker
Sune Halvarsson, f.d. GD Nutek
Kaj Essinger, f.d. landstingsdirektör
Tor Nizelius, f.d. kanslichef Lärarförbundet
Olle Hammarström, f.d. industridepartementet, arbetsmarknadsdepartementet, Arbetslivscentrum och Svenska industritjänstemannaförbundet
Håkan Olander, författare, f.d. chefredaktör
Håkan Öhrn, vd KF Sparkassa
Horst Tillybs, f.d. LO-ombudsman
Björn Andersson, f.d. vd Botkyrkabyggen
Ola Sjösten, Metallombudsman
Esbjörn Jonsson, f.d. försäkringstjänsteman
Hans Dahlberg, f.d. vd Folksam
Håkan Bystedt, f.d. vd Kooperativa Institutet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
