I dag för fem år sedan fälldes Saddam Hussein-statyn utanför Palestine Hotel i Bagdad, efter att ha draperats i en amerikansk flagga. I Sverige skrev liberaler att vi som var mot kriget huggit i sten. Segern var enkel och tyrannen på flykt. Nu återstod bara att gräva fram kärnvapenfabrikerna.
Men samma dag, på annat håll i staden, plundrades myndigheter och universitet. Amerikanska administratörer, lättsamt okunniga om landet de landat i, försvann in i Den gröna zonen. En del med tanken att plundring var småskaligt systemskifte.
Rajiv Chandrasekarans bok ”Imperial Life in the Emerald City” kom 2006 och är redan en klassisk beskrivning av amatörism och korruption. När statyn föll fanns fortfarande ingen klar idé om vad USA skulle göra med sin seger. Pentagon ville en sak, utrikesdepartementet en annan och Vita husets åsikt var oklar. Den gröna zonen spred stora dagdrömmar och svart komik. Katastrofen var redan förutbestämd.
Chandrasekarans reportage är ett utsnitt, ett år, av 2000-talets största politiska katastrof och skandal. Sedan några år faller Irak sönder i inbördeskrig, folkrensningar och allmän mardröm. Landet börjar påminna om Libanon: fragmenterat där lokala furstar, ofta religiösa, spelar och dödar för personlig makt. Regeringens räd mot Moqtada al-Sadrs milis i Basra blixtbelyser tänkbara mönster för framtiden.
Irak faller därmed in i ett välbekant mönster. Efter 1945 har inbördeskrig varit fem gånger vanligare än mellanstatliga. De blir i genomsnitt 24 gånger längre och dödar fem gånger fler människor. Redan 1651 konstaterade Thomas Hobbes att en furste får vara hur grym som helst så länge han garanterar frihet från inbördeskrig. I en artikel i nya Dissent skriver den israeliska filosofen Avishai Margalit: ”Be irakierna välja mellan Saddam Husseins styre och det pågående inbördeskriget. Många kommer välja samma svar som Hobbes gjorde.”
Chandrasekaran har bidragit till den paradigmatiska förklaringen att USA skapade ödeläggelsen genom sina misstag. I den nya boken Defeat rättar den brittiska journalisten Jonathan Steele honom med att orsaken inte är misstagen, utan kriget och ockupationen som sådana. Att general Petraeus i går föreslog truppminskning ändrar inget. Tre månader efter statyns fall hade någon ristat i sockeln på taskig engelska: All donne, go home. Nu är det för sent.
Men Chandrasekarans berättelse om inkompetensen kan ändå läsas som tecken på imperiets nedgång; hur det lever i en falsk fantasi om egen styrka. Det är inte bara Saddam Husseins staty som fallit i Bagdad. I det perspektivet är John McCains orubbade tilltro till fantasin extremt farlig för omvärlden – om han vinner valet i november. Han har inte förstått nederlagets vidd.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
