Det sista jag läser i den Sankt Petersburgska svinottan innan hemfärden är hur Dmitrij Medvedev höjer ett varnande finger mot väst i sitt traditionella jultal. “Vi tillåter ingen yttre inblandning i våra interna angelägenheter”, sade presidenten och knöt därmed an till Vladimir Putins linje att det är väst och framför allt Hillary Clinton som ligger bakom de stora protesterna mot valfusket.
Dock lovade han också att reformera valsystemet, på samma sätt som Putin föreslog webbkameror i alla vallokaler till presidentvalet nästa år. Bägge linjerna är en frukt av det motstånd regimen och Enade Ryssland överrumplats av sedan valdagen den 4 december.
Det har varit en märklig upplevelse att ha tillbringat tre veckor i Rysslands två största städer under den kanske mest dramatiska perioden sedan Sovjetunionens sammanbrott. Å ena sidan de otaliga poliskommenderingarnas paranoida förvirring över att inte riktigt veta hur de ska hantera folkmassorna och glädjen bland demonstranter och aktivister att så många protesterar. Det nästan uppsluppna leendet från souvenirbutiksbiträdet när jag köper en kylskåpsmagnet som visar än Putin än Medvedev beroende på vilken vinkel bilden betraktas ur.
Å den andra den axelryckande hopplösheten bland de många: ingenting kommer att hända, Putin är Putin.
Medvedev själv viskas vara på väg bort – när Putin höll sin årliga frågestund i teve nämnde han inte sin presidents namn en enda gång under den fyra och en halv timmar långa sändningen. Inte för att så många bryr sig: att Ryssland i år införde evig sommartid kallas hånfullt Medvedevs enda reform.
Samma dubbelhet präglar Sankt Petersburgs hbt-aktivister. De lyckades sätta stopp för förbudet mot “homosexuell propaganda” och på kuppen skaffade de sig ett starkare utgångsläge än någonsin. Inte för att majoritetsbefolkningen gått och blivit mindre homofob, utan för att de flesta med rätta dömde ut lagen som populistisk idioti.
Faran är inte över, lagen kan när som helst tas upp igen, och det mesta tyder på att Sankt Petersburg bara är första steget mot en federal lagstiftning. När jag kommer hem läser jag att ett förbud mot att tala om eller nämna homosexualitet just beslutats i regionen Kostroma. Samma lag finns redan i Archelansk.
Efter en vår och ett år av fantastiska scener från arabvärlden är det lätt att förlägga nästa folkliga hopp till världens största land, tillika en av de mest ojämlika ekonomier världen skådat.
Den ryska framtiden står ännu inte och väger, även om den har börjat att luta lätt. Vilken väg den tar beror på demonstranternas och aktivisternas uthållighet, och på deras förmåga att formulera ett verkligt politiskt alternativ som Kreml inte kan trycka undan eller förbjuda.
Men den ryska framtiden står ännu inte och väger, även om den har börjat att luta lätt. Vilken väg den tar beror på demonstranternas och aktivisternas uthållighet, och på deras förmåga att formulera ett verkligt politiskt alternativ som Kreml inte kan trycka undan eller förbjuda.
Väger gör däremot framtiderna i Egypten, Libyen, Tunisien.
Den romatiska drömmaren önskar sig ett 2012 som blir den globala demokratins, såväl den ekonomiska som politiska. Cynikern kontrar med militärråd, kvinnohat, Syrien, Irak, rasism, sönderfallande ekonomier, klimatkollaps.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
