2013 – ett journalistikens skitår

Journalistikens kris djupnar och medborgarna berövas sina möjligheter att orientera sig i det politiska landskapet.

2013 var ett journalistikens skitår. Ännu ett, bör man kanske tillägga, för under det senaste decenniet har krislarmen kommit med allt tätare mellanrum. Till den nationella bilden av döende dagstidningar, ekonomiskt pressade tevebolag och horder av friställda journalister måste emellertid läggas ett annat, och kanske ännu mer ödesmättat, internationellt perspektiv.

Snowdenaffären har riktat fokus mot övervakningens konsekvenser och de inskränkningar i tryck- och yttrandefrihet som drabbar snart sagt alla medborgare. Berättelser som Johan Persson och Martin Schibbyes ”438 dagar” från fångenskapen i Etiopen och nu senast Magnus Falkeheds och Niclas Hammarströms dramatiska frisläppning från Syrien har fått oss att reflektera över den drastiska försämringen av journalisters villkor.

Snart är listan över länder där det är livsfarligt för reportrar att leva och verka lika lång som den över säkra. Situationen blir inte bättre av att de traditionella medieföretagens ekonomiska möjligheter att skydda sina anställda och utsända hela tiden minskar.

Samtidigt som utbildade och etablerade journalister hukar under allt sämre villkor, blir informationsfloden svårare att hantera. Det här var ämnet för P1-programmet Mediernas nyårskrönika (28/12-13) och som diskuterades av tre mediepersonligheter: TV 4:s förre vd Jan Scherman, Sveriges Radio nuvarande vd Cilla Benkö och ägaren till den numera nedlagda pr-byrån Studio tal, Tomas Mazetti. De var alla rörande överens om att den svenska journalistiken har nått ett absolut bottenläge. Bara Cilla Benkö vågade räta på nacken och gratulera sig själv och sina medarbetare till goda insatser.

I medielandskapet framstår Sveriges Radio som den enda vinnaren. Sveriges Radio är snart sagt ensamt om att ha råd att stå självständigt mot lobbyorganisationer, pr-byråer, sociala medier och företag och producera kvalitetsjournalistik.

För mig framstår det bara som ännu ett tecken på hur djup och obotlig krisen faktiskt är.

För det var inte public service som skapade den journalistiska institution som brukade kallas den tredje statsmakten. I de västliga demokratierna var det den fria pressen som under ett par sekler formade vår uppfattning om vad som är bra journalistik. Fördelen med livskraftig – oftast partistyrd press – var att en mängd olika åsikter kunde ventileras. På opinionsbildande plats har det aldrig rått någon tvekan om att enskilda tidningsföretag har drivit sina egna agendor – själva det demokratiska samtalets förutsättning har varit en kakafoni av starka röster.

Ett enda public service-företag, hur bra det än är, kan aldrig fungera som fullgod ersättning. Det kommer säkert att bli extra tydligt under 2014 – det år som redan verkar gå till historien som supervalåret.

Tyvärr finns det anledning att känna en allvarlig oro för vad som händer med demokratin när medborgarna berövas sina möjligheter att orientera sig i det politiska landskapet.

En monolog blir inte ett samtal, hur mycket man än låtsas.