Vill de socialdemokratiska partierna i Europa överleva måste de ha svar på om eurozonens nedskärningsmani är rätt väg att gå.
Valsegern för Syriza i Grekland och de goda opinionssiffrorna för broderpartiet Podemos i Spanien inger människor nytt hopp.
Men det speglar samtidigt de stora europeiska partiernas, främst socialdemokraternas, djupa kris.
Pasok i Grekland har krympt till ett 5-procentsparti och socialdemokraterna PSOE i Spanien, som efter Francos fall hade nästan 50 procent, kan nu vara glada om de i valet senare i år tar 20. Den franske presidenten Hollandes opinionssiffror har mer än halverats sedan han valdes.
Det finns undantag från den allmänna bilden, men det är svårt att snacka bort vad det i grunden beror på; att socialdemokratiska partier inte längre kan eller har svårt att övertyga väljarna om att förändringar är möjliga.
De är inlåsta i ett ekonomiskt fängelse, där budgetansvar, EU:s besparingsdirektiv, jämviktsarbetslöshet, fria kapitalrörelser, och statsskulder gör det svårt eller omöjligt att trovärdigt driva klassiska rättvisekrav.
Det räcker inte att socialdemokraterna är goda förvaltare av det bestående. Om väljarna ser att vänster-höger-dimensionen i politiken suddats ut, är det lätt att debatten i stället hamnar i andra motsatspar, som vår kultur – deras kultur, för eller mot flyktingmottagning.
Är det en tillfällighet att de antimuslimska demonstrationerna i Tyskland kommer med sådan kraft, sedan skillnaderna mellan de stora partierna utplånats i den stora koalitionen mellan CDU-SPD?
Den andra, självklara utvecklingen är att det dyker upp partier som Syriza och Podemos.
Nyligen fanns i El Pais en intervju med Podemos ledare Pablo Iglesias, som leder opinionsmätningarna inför det spanska valet.
Han sa att partiet prioriterar försvaret av sociala rättigheter, typ rätten till utbildning, rätten till ett hem, rätten till hälsovård.
Detta kan verka vara banaliteter, men för de många spanjorer som vräkts eller inte har råd med sjukvård eller utbildning är det livsavgörande frågor. Och Syriza i Grekland har i princip ett liknande program.
Det är horribelt att avfärda krav som dessa som populism. Det är inte populism om tusentals skolbarn i Grekland slipper läsa läxorna till stearinljus, eftersom strömmen stängts av.
När Syriza och Podemos fokuserar på basala mänskliga behov, gör man som socialdemokratiska partier gjorde förr i världen, och därför upplevs de som ett hot som måste viftas undan med klyschor om populism.
Men Syrizas och Podemos linje leder också till frågan: kan vi inte försvara grundläggande sociala rättigheter med eurozonens idiotiska besparingslinje, måste då inte denna nedskärningsmani, som inte skapat tillväxt utan bara stagnation, få ett snabbt slut?
Vill de socialdemokratiska partierna i Europa på sikt överleva måste en sådan fråga få ett svar.
Det gäller dig också, Stefan Löfven.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
