25 triljoner kronor beskattas inte

Mycket återstår av arbetet med att begränsa skatteparadisens möjligheter att locka till sig förmögna individer. En global miljardärsskatt skulle skapa resurser till att klara klimatomställningen.

För några år sedan registrerades 23 miljarder dollar av företaget Google Alphabets årliga försäljning i Bermuda. I runda slängar betyder det att varje vuxen invånare där i genomsnitt köpte företagets produkter till ett värde av fem miljoner kronor!

Detta är så klart fullständigt omöjligt och förklaras i stället av att Bermudas bolagsskatt för multinationella företag uppgår till hela 0 procent. Den registrerade försäljningen i Bermuda har således ingenting att göra med Alphabets verksamhet i landet, utan förklaras enkom av skatteplanering. Är det någon som inte tror att den här skattestrategin förklarar det faktum att Bermudas BNP per person är mer än 50 procent högre än USA:s?

Tillgångar placerade i skatteparadis uppgår till 10 procent av världens BNP

Det här är ett illustrativt exempel på att det arbete som under det senaste decenniet har försökt täppa till hålen för internationell skatteplanering har en del kvar att göra. Men positiva resultat har uppnåtts. Ett exempel är att nya regler för automatisk delning av bankinformation mellan länder har bidragit till att det har blivit svårare för förmögna individer att gömma sitt finansiella kapital i skatteparadis.

De bästa uppskattningarna indikerar att dessa i huvudsak obeskattade finansiella tillgångar placerade i skatteparadis uppgår till 10 procent av världens BNP, vilket i reda pengar summeras till den facila summan av hundra triljoner kronor (hundra miljarder miljarder). Med utbytet av bankinformation är det i dag endast 25 procent – eller 25 triljoner kronor (!) – som inte beskattas.

Detta måste ändå sägas vara en betydande framgång, men samtidigt är det ju fortfarande enorma summor som inte beskattas. Vissa bankers lojalitet med systemet kan förbättras och fler tillgångar bör inkluderas i informationen, inte minst i spåren av att de förmögna har tenderat att skifta sitt finansiella kapital till fastigheter.

Skatteflykten inte mindre

Förhoppningarna runt det internationella samarbetets effekter på de multinationella företagens möjligheter att flytta vinstbeskattningen till skatteparadis – likt Bermuda, men även länder som Irland och Schweiz – har varit höga, men har grusats efter hand. Från början var tanken att en global vinstskatt om 20 procent skulle införas. Till slut landade den, för tre år sedan, på 15 procent och med ett antal medvetet skapade kryphål har den effektiva beskattningen blivit än lägre.

Av den anledningen har flytten av beskattningen av vinster till skatteparadisen inte minskat. Som en konsekvens av detta minskar världens inkomster från beskattningen av de multinationella företagens vinster fortfarande med närmare 10 procent.

Det sjukaste i detta vällovliga system med en global minimiskatt på bolagens vinster är att skattesatsen fortfarande tillåts underskrida 15 procent om företagen flyttar produktion till skatteparadisen. Detta leder inte bara till en skattedriven flytt av produktion till oseriösa länder, utan även till att skatteparadisen tjänar på att erbjuda lägre skattesatser än 15 procent (!). Tävlingen mot botten förstärks.

Det finns således enorma belopp att hämta hem för de rika högskatteländerna om ytterligare steg tas i riktning mot att de multinationella företagen tvingas betala den skatt på sina vinster som det är tänkt att de ska betala. Detta skatteunderskott underminerar den globala ekonomins funktionssätt, urholkar den jämbördiga konkurrensen mellan länder och urholkar finansieringen av västvärldens välfärd.

För svensk del uppgår förlusten av skatteintäkter från storföretagens flytt av vinster till skatteparadis till minst 20 miljarder kronor per år. Den absoluta majoriteten av den här förlusten kan härledas till länder i Västeuropa, som Irland och Schweiz. Lägg till detta de förmögenheter som enskilda individer har placerat i skatteparadis. Den här summan har tredubblats de senaste decennierna och uppgår i dag till ungefär 600 miljarder kronor. Om en tredjedel av den här summan inte beskattas i dag, trots reglerna om bankinformation, innebär det att 200 miljarder kronor av obeskattade förmögenheter som borde beskattas i Sverige inte beskattas i Sverige.

Betydande svensk förlust

Avslutningsvis har vi trenden att omvandla finansiella förmögenheter till fastigheter, som möjliggörs genom att utnyttja kryphål i nuvarande regelverk. Forskningen har inte kommit lika långt på det här området, men det finns uppskattningar av värdet på de fastigheter som svenskar äger i några av världens stora eller skattemässigt gynnade städer/områden. Lägger vi ihop den spanska solkusten, med Dubai, London och Paris, uppgår den bästa uppskattningen till 20–30 miljarder kronor. Lägg till detta allt annat fastighetsägande av förmögna svenskar runt om i världen – och vi förstår att den svenska förlusten av skatteintäkter är betydande även i det här fallet.

Den primära poängen med den hittills uppräknade statistiken är inte de exakta värdena utan storleksordningen. Det finns en osannolik mängd finansiellt och realt kapital i världen som inte beskattas eller som beskattas med lägre skattesatser än vad som är tänkt. Att det förhåller sig på det sättet är ett politiskt val – inte något naturnödvändigt. Men som det är i dag kan steg framåt tas endast om det finns global konsensus.

Det innebär att vi i praktiken ger skatteparadisen vetorätt. Därför är det helt nödvändigt att till exempel USA och EU går före och därmed bidrar till att etablera skarpare regler som successivt kan sprida sig till fler länder. Här borde Sverige och svensk politik inta en mycket mer aktiv roll. Varför inte en statlig utredning, som får till uppgift att ta till sig den senaste internationella forskningen, applicera den på Sverige och bidra med konkreta förslag på hur nästa steg i arbetet med att göra det svårare att, i en globaliserad värld, undvika beskattning av kapital bör se ut?

Den här unilaterala rollen blir extra viktig när vi betänker vad som står på spel. Det handlar – i en tid då höjda skatter uppfattas som ett helt uteslutet alternativ – om välfärdsstatens fortsatta finansiering, men det handlar också om tilliten till skattesystemen som sådana och växande inkomst- och förmögenhetsskillnader. Det handlar om rättvisa.

Rättviseaspekten blir kanske allra tydligast när det kommer till beskattningen av de allra, allra rikaste individerna i världen. I ett land som Nederländerna åläggs till exempel de högsta skattesatserna de grupper med allra lägst inkomst. Ju högre inkomst du har, desto lägre blir därför din skattesats. För de som tillhör gruppen med de 5 procenten högsta inkomsterna är skattesatsen mer en 10 procentenheter lägre än för gruppen med de allra lägsta inkomsterna. För miljardärerna faller skattesatsen med ytterligare drygt 10 procentenheter, till omkring 20 procent.

Ett modest förslag

För den här gruppen – även i Frankrike och USA – ligger den effektiva skattesatsen mellan 0–0,5 procent av deras förmögenhet (!); deras skatt i kronor och ören uppgår således till en försvinnande liten andel av vad de äger. Samtidigt har förmögenheterna för den här gruppen vuxit i reala termer med sju procent per år sedan 1990-talet. Det är hisnande.

Ett förslag som har sett dagens ljus i spåren av detta är att införa en global minimiskatt på dessa miljardärers förmögenheter. Om den till exempel skulle sättas till 2 procent av de 3000 allra rikaste individernas förmögenheter, skulle det generera något i stil med 2 500 miljarder kronor per år.

Med den reala förmögenhetstillväxten om 7 procent per år är en skattesats om 2 procent i realiteten ett mycket modest förslag. Det kommer bara att leda till att den snabba förmögenhetstillväxten bland världens allra rikaste går något långsammare. I gengäld skapas stora gemensamma resurser runt om i världen som till exempel kan bidra till finansieringen av de investeringar som krävs för att klara klimatomställningen.

Vilket är ditt bästa argument emot att införa en global miljardärsskatt?

Daniel Lind