Det är inte rimligt att samhället använder skattemedel till löner som inte går att leva på. Politikerna måste agera, skriver Oskar Taxén, jurist och Ulrika Lorentzi, utredare.

Skatteverket har det senaste året gjort en specialgranskning av städbranschen, vilket bland annat Sveriges radio rapporterade om igår.

I kontrollen avslöjades omfattande svartarbete och ovärdiga arbetsförhållanden. Till exempel rapporterades anställda ha arbetat för 11 kronor i timmen

Inslaget visade hur de offentliga inköpen är en del av problemet då man upphandlar städtjänster från oseriösa bolag. Skattemedel driver därmed på den negativa utvecklingen.

Effekterna av det omfattande fusket och de oskäliga lönerna är att marknaden för städtjänster har urholkats och att konkurrensen blivit mycket tuff för de seriösa företagen. De kan helt enkelt ofta inte vara med och konkurrera, varken i upphandlingar om offentliga kontrakt eller på den vanliga marknaden för städtjänster.

Hela branschen befinner sig i en negativ spiral.

Från fackföreningshåll har vi under en längre tid fått allt svårare att teckna kollektiv­avtal med städföretag då de säger att de löner som tidigare har framförhandlats inte längre är konkurrenskraftiga. Det gäller särskilt de städbolag som avser delta i offentliga upphandlingar.

I delar av dagens städbransch är därför den svenska modellen satt ur spel – där är det inte längre arbetsmarknadens parter som äger lönebildningen.

I branscher med hög kollektivavtalsteckningsgrad och facklig närvaro minskar naturligt utrymmet för oseriösa företag. Företag med kollektivavtal betalar oftast sina skatter och avgifter. Den utveckling som Skatteverket redovisar hänger på detta sätt samman med hur väl den svenska modellen fungerar.

Detta är viktigt att förstå för de politiker som är engagerade i arbetsmarknadspolitiken.

För den insikten tycks saknas. Ulf Kristersson (M) uttryckte exempelvis i Ekots lördagsintervju, avseende just villkoren i kollektivavtalen, att ”jag tycker inte att man ska in och värdera – är det för hög lön – vi kan bara konstatera att vi har för höga trösklar in.

Kristersson ville därmed inte särskilt skydda villkoren i kollektivavtalen. Liknande tongångar har hörts från Svenskt Näringsliv som i stora annonskampanjer talar om behovet av att sänka trösklar och skapa fler ”vardagsjobb.”

Frågan man måste ställa sig är – hur låga tycker de att trösklarna ska vara?

För att förklara den ”tröskel” som vi från facket vill behålla kan man titta i kollektivavtalen, till exempel i Kommunals avtal med Almega. För städtjänster anges där lägsta lön till 20 114 kr i månaden, ungefär 119 kronor i timmen.

För personer med tre års erfarenhet är lönen ca 123 kronor i timmen och för personer med sex års erfarenhet runt 126 kronor i timmen. Till detta tillkommer sedan arbetsskadeförsäkring samt kollektiv­avtalsreglerade avsättningar till pensioner.

Dessa nivåer har förhandlats fram i traditionell svensk ordning och ingen i den svenska städbranschen ska någonsin behöva arbeta för en lägre ersättning.

Fackets sätt att uppnå detta är att teckna kollektivavtal och att med alla lagliga medel motarbeta företag som inte vill teckna avtal. Men Kommunal ser också behovet av att styra upp de offentliga upphandlingarna så att de bolag som utför skattefinansierade tjänster betalar ut löner på dessa nivåer – det vi kallar krav på villkor enligt kollektivavtal.

Det är helt enkelt inte rimligt att samhället använder skattemedel till löner som inte går att leva på!

Med obligatoriska krav på villkor enligt kollektivavtal vid upphandlingar skulle det bli omöjligt för företag att konkurrera på de helt oskäliga nivåer som nu diskuteras. Det skulle därmed också garanteras en kritisk massa av seriösa företag som kan hålla upp villkoren i hela branschen.

Det är dags att politiken tar sitt ansvar och får på plats dessa regler – den negativa utvecklingen behöver brytas nu.

Oskar Taxén, jurist, Kommunal
Ulrika Lorentzi, utredare, Kommunal

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena