Kvinnor kollektivt står som förlorare efter de senaste decenniernas europeiska marknadsliberalism. Nu höjer vi våra röster.
I januari är det svensk premiär för den kritikerrosade filmen ”Suffragette” med superhjältarna Carey Mulligan, Meryl Streep och Helena Bonham-Carter i huvudrollerna.
Det senaste numret av brittiska Elle, som ägnar ett uppslag åt suffragetterna, påminner samtidigt om de ekonomiska orättvisorna i vår egen tid: Hur gapet mellan mäns och kvinnolöner ökar. Hur solidariteten mellan olika grupper av kvinnor minskar.
Det ska bli intressant att se hur vår reaktion på det här chockartade kapitlet i kvinnohistorien blir. I Sverige fördes ju kampen för kvinnlig rösträtt med helt andra medel. Medan brittiska feminister slogs med polis, hungerstrejkade och kedjade fast sig vid lyktstolpar, ägnade den första vågen av svenska kvinnosakskvinnorna sig åt stillsamma uppvaktningar av riksdagsmän.
De såg ”kampen” som ett hövligt samtal mellan välvilliga parter som säkert skulle komma överens. I botten låg en kraftfull teoribildning, nämligen Ellen Keys husmoderliga särartsfeminism, som garanterade den fredliga linjen.
För visst var svenska män och kvinnor lika mycket värda. Men de var inte lika. Och därför skulle kvinnorna, när de väl blev fullvärdiga medborgare, aldrig utgöra ett hot på arbetsmarknaden.
De utmanade inga patriarkala ägarintressen.
De skulle, när de väl fått rösträtt, snällt knalla tillbaka till hemmen. Och så skapades den speciella arbetsmarknad som fortfarande, nästan ett sekel senare, tillhör västvärldens mest segregerade.
Man kan kanske säga att den svenska feminismen ofta har varit för bekvämt teoretisk.
När politiska reformer kommit till stånd har det varit på grund av idoga tjänstemannainsatser – som när byrådirektör Maj-Britt Sandlund, en av förgrundsgestalterna inom svensk jämställdhet, 1968 skrev den radikala FN-rapporten ”The changing roles of men and women/ with the status of women in Sweden” som blev startskottet för utbyggnaden av välfärdsstaten i en familje- vänlig riktning.
Öppenheten för teoribildningar har vi haft med oss genom historien.
Som alltid i den svenska debatten har en idé i taget fått dominera. Med tredje vågens feminism på 1990-talet, som jag själv representerar, kom queerteorin, senare postkolonial teori, intersektionalitet och black feminism.
Och medan Sverige i utländska medier har framställts som ett feministiskt experimentland – amerikansk collegeteori nedpressad över ett helt samhälle, som kulturredaktören för norska tidningen Bergens Tidende beskt sa till mig i förra veckan, har det varit relativt tyst om feminismen i resten Europa.
Ända tills för ett par år sedan.
Då började det röra på sig igen. #morewomen heter Elles nymornade kampanj som startats för att hylla kollektivet. Gå samman, är uppmaningen.
Och på bilderna: grupper av kvinnor som gör saker tillsammans, sportar, gömmer flyktingar, jobbar i soppkök. Det känns som ett distinkt eko från 70-talet, och samtidigt fullt av hopp.
För äntligen är det dags att erkänna att kvinnor kollektivt står som förlorare efter de senaste decenniernas europeiska marknadsliberalism. Och bara om vi höjer våra röster tillsammans kan vi göra något åt det.
Ge plats på scenen för den fjärde vågens feminism!
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
