Systemet behöver inte kollapsa – det kan förändras

Regeringen menar att “gränsen är nådd”. Men faktum är att vi inte ens hunnit försöka. Vi har ju knappt börjat.

Tisdagen den 24 oktober var en sorgens dag för svensk asylrätt.

Regeringens förslag innebär att regler och lagar som det tagit årtionden av kamp att införa, sätts ur spel. Humanitära landvinningar som skapats av skolklasser, fotbollsklubbar och församlingar som engagerat sig för att människor – klasskompisen, lagkompisen, församlingsmedlemmen – ska få stanna i Sverige, trots att de inte uppfyller Genèvekonventionens eller EU-rättens ibland omänskligt snäva krav.

Det uttalade syftet är att regeringen vill att fler ska välja att söka asyl i andra EU-länder. Det är troligt att de nya förslagen under en övergångsperiod kommer att leda till att några fler lämnar in sin asylansökan i Danmark eller Tyskland.

Men det finns inget som tyder på att något annat land i EU i längden är beredda att acceptera ett högre antal asylsökande. Därför innebär förslagen att Sverige bidrar till att accelerera det race to the bottom som Ungern inledde i september.

Dominobrickorna kommer inte att sluta falla förrän de når gränsen mellan Turkiet och Syrien. I takt med att pressen på Turkiet att hindra människor från att ta sig till EU ökar, ökar risken för att Turkiet försöker stänga gränsen till Syrien. Det skulle stänga människor inne i blodbadet.

Dominobrickorna faller från norr till söder, och vid gräns efter gräns hamnar desperata människor i kläm. Human rights watch rapporterar om att det uppstår svarta hål vid gränsövergångarna. Som på gränsen mellan Ungern och Serbien, där ett tusental människor fastnat i ett rättslöst ingenmansland – Ungern har utvisat dem och Serbien vill inte ta emot den.

Liknande svarta hål riskerar att uppstå i Sverige. Det är inte rimligt att avvisa barn som inte kan hitta sina föräldrar, eller skicka tillbaka barn till länder som inte vill ta emot dem. Det kommer att framstå som omänskligt att avvisa svårt sjuka människor.

Men på vilken grund ska de få stanna i Sverige om bestämmelserna om uppehållstillstånd på grund av synnerligen eller särskilt ömmande omständigheter är upphävd?

Sundet som skiljer EU och Turkiet är bara några sjömil brett. Det finns en reguljär färja mellan Mytilini på Lesbos och turkiska Ayvalik. Men flyktingarna kan inte ta den, utan tvingas lägga sina livs besparingar och sina liv i händerna på den turkiska maffian för att färdas samma sträcka i en sjöoduglig gummibåt.

Hittills i år har uppemot tusen människor drunknat här. Och det är innan den lilla sjöräddning som finns hunnit ersättas av de patrullbåtar som många europeiska politiker drömmer om.

Gräns- och id-kontroller riskerar att tvinga fram samma situation längs med Sveriges kuster. Desperata människor som inte längre kan ta den reguljära färjan, och som i stället tar fiskebåten, segelbåten, gummibåten. Det har hänt förut. Fråga Duraid Al-Khamisi, som kom till östra Gotland från Irak i en fiskebåt 1994.

Allt detta motiverat av att ”gränsen är nådd”. Det är en åsikt, inte fakta.

Det är ju först nu som kommunerna har kommit igång på riktigt. Fråga kommunalrådet i Norberg, Åsa Eriksson. ” Hade någon sagt till mig för ett och ett halvt år sedan att det skulle finnas 1 000 flyktingar i  Norberg så hade jag sagt att ”det går inte”. Men det går i dag. Vi har hittat nya sätt att jobba, vi har smartare lösningar. Det tror jag att alla Europas länder och alla Sveriges kommuner skulle klara.”

Vi har knappt börjat än. Vi har inte testat att låta privatpersoner ta emot asylsökande i sina hem. Tusen familjer vill bli jourhem för ensamkommande barn bara i Stockholm. Vi har inte börjat genomföra Akademikerförbundet SSR:s smarta förslag, insamlade från tusentals människor som är proffs på att ta emot ensamkommande barn.

Staten har ännu inte insett att system som måste hantera en utmaning de inte är rustade för, kan förändras i stället för att kollapsa.