I en granskning av förd politik bör regeringen fråga sig om flyktingsituationen bättre hade lösts med åtgärder för att öka mottagandekapaciteten, skriver Rickard Olseke, expert i migrations- och asylfrågor.
Den så kallade flyktingkrisen i Sverige och EU är i själva verket en politisk kris.
I stället för att gemensamt hantera situationen och säkra tillgången till skydd för människor på flykt, deltar EU:s medlemsstater genom ensidiga åtgärder i ett tilltagande race to the bottom – en kapplöpning mot lägsta möjliga nivå.
Taggtrådsstängsel och id-kontroll med transportöransvar för buss-, tåg- och färjebolag. Försämrade mottagandevillkor och ettåriga uppehållstillstånd utan rätt till familjeåterförening. Åtgärderna och förslagen varierar, men syftet är detsamma. Att minska antalet personer som söker asyl i respektive EU-land – i Ungern, i Danmark, i Sverige. I land efter land.
Enligt Dagens Nyheter kommer den svenska regeringen att tillsätta en oberoende utredare som ska undersöka hur regeringen och myndigheterna har agerat. Det finns åtskilliga frågor att granska. Hur har åtgärderna påverkat rätten att söka asyl? Har de varit adekvata, proportionerliga och effektiva? Har regeringens agerande varit förenligt med EU-rätten och Sveriges internationella åtaganden?
I maj 1946 överlämnade den så kallade Sandlerkommissionen sitt Betänkande angående flyktingars behandling (SOU 1946:36). Dess ordförande, landshövding Rickard Sandler, hade tidigare varit socialdemokratisk utrikesminister. I betänkandet utvärderas den svenska flyktingpolitiken före och under andra världskriget.
Sandlerkommissionen citerar Socialstyrelsens dåvarande generaldirektör, vars ”utlänningsbyrå” ansvarade för handläggningen av flyktingärenden:
”Det rörde sig ju om ett så stort antal personer, som […] ville utnyttja varje möjlighet att fly till vårt land, att det i varje fall icke kunde bli fråga om att taga emot annat än en ringa bråkdel […] Därvid var det nödvändigt att söka uppställa vissa riktlinjer och hålla fast vid dem.”
Efter att ha granskat tillämpliga lagar, förordningar och praxis kommer Sandlerkommissionen till en helt annan slutsats och skriver:
”I betraktande av det avsevärda antal flyktingar som, i ett senare skede av kriget mottagits här i landet, har kommissionen emellertid kommit till den uppfattningen, att de olägenheter man före och i början av kriget ansåg förbundna med en liberalare tillämpning av inresepolitiken beträffande flyktingar från Tyskland, särskilt judar, icke bort vara omöjliga att bemästra.”
Men, noterar kommissionen, ”omsvängningen i den svenska flyktingpolitiken måste tyvärr sägas ha kommit för sent”. Vilken blir slutsatsen av en granskning av dagens politik? Hade de ”olägenheter” som regeringen nu beskriver som ”ett allvarligt hot mot den allmänna ordningen” till exempel kunnat ”bemästras” med åtgärder för att öka mottagandekapaciteten i stället för att försöka minska antalet asylsökande?
Sandlerkommissionen undersöker även handläggningen av enskilda ärenden och redogör bland annat för, som man benämner det, ”cirkulationsfall”, det vill säga att asylsökande och flyktingar skickas från land till land utan att tas emot och få sin ansökan prövad. ”Brist på internationell samordning”, konstaterar kommissionen – en tydlig parallell till dagens situation om inte Dublinförordningens ansvarsregler respekteras.
Förhoppningsvis kan den svenska regeringen och övriga riksdagspartier ta lärdom både av historiska erfarenheter och av hur den nuvarande flyktingsituationen hittills har hanterats. För att citera statsminister Stefan Löfvens jultal: ”EU måste åter vända sig till solidariteten, det är bara genom gemensamma lösningar vi kommer framåt”.
Rickard Olseke, expert i migrations- och asylfrågor
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
