30 år med Arena

Arena 30 år Nu i november är det 30 år sedan Tidskriften Arena kom ut med sitt första nummer. Håkan A Bengtsson minns tillbaka på Arenagruppens födelse och blickar framåt mot nya utmaningar. 

Minns du 1993?  För egen del är det mesta suddigt och dimmigt. Minnet är en bedräglig ledsagare. Men en sak vet jag. Tidskriften Arena kom med sitt första nummer den 11 november 1993. Det har jag papper på. 

Detta hände på den tiden då unga människor som ville påverka samhällsdebatten startade tidskrifter. Nationalencyklopedin beskriver fenomenet som en: ”periodisk publikation som skiljer sig från dagstidningen genom att den inte kommer ut lika ofta och vanligen inte förmedlar dagsnyheter utan fackkunskap, kulturmaterial eller förströelse. De äldsta tidskrifterna utgavs i början av 1600-talet i Tyskland och Frankrike.”

Vi hade ingen aning om att denna lilla tidskrift skulle utvecklas till det som i dag är Arenagruppen.

Vi ville väl från början egentligen bara göra en tidskrift, skriva artiklar, läsa och publicera bra texter. Vi hade ingen aning om att denna lilla tidskrift skulle utvecklas till det som i dag är Arenagruppen.

En mötesplats

Vi hade ett ”tidskriftsvernissage” i ett litet rum på ABF-huset och bjöd på chips och champagne. Det var inte så många där. Men dåvarande Timbrochefen Mats Johansson, som avled för ett antal år sedan, var där. På den tiden, i början av 90-talet, var det ett brett politiskt genombrott och en skördetid för de marknadsliberala idéerna. Jag tror – om jag ska vara helt ärlig – inte att Mats Johansson gick därifrån särskilt orolig.  

Arena var ju ett nästan omöjligt eller i varje fall ganska skakigt projekt, en liten tidskrift med en osäker framtid. Vi hade visserligen jobbat hårt och fått över 1 000 prenumeranter långt innan det första numret kom. Men Per Wirtén och jag var på väg att ge upp flera gånger. Vi tvivlade nog på om Arena var ett genomförbart projekt. Vi hade inte ens fått ihop vårt mål för det nödvändiga startkapitalet. Sent en kväll ringde Per och sa ”vi kör, annars kommer vi att ångra oss resten av livet”. Så vi körde igång och gjorde ett försök. Det fick bära eller brista. Vi var en humla som inte förväntades kunna flyga och ännu mindre överleva. Men det gjorde vi. Tidskriften Arena fyllde uppenbarligen ett tomrum. (För den som vill fördjupa sig i Arenas historia finns en antologi med ett fint texturval: ”Arena texter 93–13”. )

Vi hade några utgångspunkter som det finns skäl att påminna om. Arena skulle vara en mötesplats för olika offentligheter: politiken, kulturen, akademin, det civila samhället, folkrörelserna och fackliga organisationer. Arena skulle också vara en plats där olika nyanser av det progressiva fältet skulle kunna mötas och känna sig hemma. En Arena. Kort sagt. 

Vi ville vara inbjudande och inte uteslutande. Inte ha en från början förutbestämd politisk linje.

Vi ville vara inbjudande och inte uteslutande. Inte ha en från början förutbestämd politisk linje. Diskussionen skulle få utgöra svar på frågan, inte bekräfta frågan. Vi skulle inte vara sekteristiska och dogmatiska. Utan radikala och icke-doktrinära. Det skulle vara mindre utspel och mer inspel. Det fanns, skulle jag vilja säga, en ambition att ta fasta på debattmotståndarens bästa argument, inte hens sämsta. Eller annorlunda uttryckt: ha en publicistisk utgångspunkt.

Arena skulle inte ha en röst utan ge utrymme för många röster. Arena ville vara pluralistisk. Förhållningssättet bär fortfarande och har präglat Arena under de här tre decennierna. Det finns det ett stort behov av i tider som dessa, när diskussionerna eller debatterna ofta blir mediala och politiska bataljer.

Riktar blicken framåt

Att blicka tillbaka har aldrig riktigt legat för oss. Vi har alltid varit fullt upptagna med att driva Arena vidare, utvecklas och överleva. Vi har först och främst gett oss i kast med samtidens frågor och framtidens utmaningar. Det finns så många frågor som behöver belysas ur ett progressivt perspektiv. Och även i år när vi firar 30 år kommer vi i huvudsak att rikta blicken utåt och framåt. Men det blir förstås lite tillbakablickande en höst som denna.

Tidskriften Arena finns inte längre kvar i fysisk form. Ekonomiska och teknologiska skäl gjorde det till sist omöjligt. Vi är en ideell förening som i slutändan måste få plus och minus att gå ihop. Vi har ingen extern ägare som täcker ett underskott åt oss. Men tidskriften eller som den senare kallades Magasinet Arenas ansats lever vidare i Arenagruppens olika verksamheter. 

Men vi har passat på att ge ut ett särskilt jubileumsnummer. Jag förstår att gamla pappersvänner jublar. Själv känner jag förstås en nostalgisk ryckning i mitt gamla print-dna. Jubileumsnumret beskriver både Arena i dag och vår historia, eller i varje fall delar av den. Allt är förstås inte med.

Det är inte på något sätt en heltäckande historia. Då hade det blivit ett mycket tjockt nummer. 30 år är en lång tid. Jag slås av flera saker. Som att så många engagerade, ambitiösa och begåvade personer jobbar och har jobbat på Arenagruppen. Vi har varit en plantskola för unga begåvningar. (Beställ numret här: hakan.bengtsson@arenagruppen.se, kostnad 120 kronor inklusive porto.)

Detta är inte ett bokslut över ett väl förrättat värv. Utan ett löfte om att vi kommer att fortsätta.

Och framför allt finns vi kvar efter 30 år. Jag har inte några exakta siffror över allt vi gjort under de här tre decennierna. Men har ändå gjort ett litet överslag. Magasinet Arena kom ut med 144 nummer under 24 år. Dagens Arena var den första nätbaserade politiska ledarsidan. Och har utvecklats till en riktig tidning på nätet med ett brett innehåll. Dagens Arena har gjort tiotusentals publiceringar med kvalificerad och viktig journalistik. Tankesmedjan Arena Idé har gett ut säkert fem hundra rapporter. Och har efter 20 år bekräftat positionen som den ledande progressiva tankesmedjan i Sverige. Vi har ordnat flera tusen seminarier.

För att inte tala om alla bokpresentationer.  Vi har fått flera Augustnomineringar och två av förlagets författare har tilldelats Nobelpriset. 2013 fick Alice Munro Nobelpriset och i år Jon Fosse. Det är inte så illa. Arena Skolinformation har distribuerat två miljoner material i fysisk form, och därutöver många digitalt. Arena Opinion har växt ut till en professionell kommunikationsbyrå för fack, folkrörelser och det civila samhället. Och är nu Sveriges snabbast växande kommunikationsbyrå. Och ovanpå allt detta kommer förstås mycket mer som jag inte ens haft tid att tänka på eller räkna på. Deltagande på seminarier och i paneler. Medverkan och omnämnanden i andra medier. Debattartiklar. Paneler och samtal. Poddar, kurser och studieresor som vi gör och har genomfört. Med mera. 

En mörk epok

Men. Detta är inte ett bokslut över ett väl förrättat värv. Utan ett löfte om att vi kommer att fortsätta. 30 år efter att tidskriften kom med sitt första nummer är Arena en etablerad och viktig progressiv röst. Vi firar det vi åstadkommit så här långt och lovar att fortsätta i samma stil.

Vi gör det nu i en mörk epok. Antonio Gramsci dömdes till 20 års fängelse 1926 av den fascistiska Mussoliniregimen i Italien. Det var en mörk tid i Europas historia och värre skulle det bli. Han satt elva år i fängelse och släpptes 1937, men han återhämtade sig aldrig och avled strax därpå. I sina brev från fängelset skrev han om ”intellektuell pessimism och viljans optimism”. Det kan lika gärna vara en sammanfattning av Arenas hållning under dessa 30 år. Och borde vara en ledstjärna även framöver. De mörka molnen hopar sig. Demokratin är på tillbakagång. Auktoritära idéer har fått en renässans. Klimatet och krigen är akuta hotbilder. Vi har också en ny slags polarisering här i landet och ett våld som med rätta upprör och oroar många. 

För 30 år sedan (när vi startade Arena) verkade en hel del gå åt rätt håll. Murar föll och gränser öppnades. Diktaturer bröt samman och demokratin gjorde stora framsteg. Ett femtiotal länder blev demokratiska under de där åren. Det var också början på vår tids globalisering. En globalisering som har lyft många människor runt om i världen ur fattigdom. Klyftorna mellan länderna har minskat, men de inom länderna har ökat. Det finns vinnare men det finns också många förlorare.

Från vårt håll har vi hela tiden argumenterat för att vi behöver politiska motkrafter för att hantera och balansera den företagsledda globaliseringen. Det känns lite futtigt att säga ”vad var det vi sa!” Men den historiska erfarenheten är entydig. Marknaderna behöver en synlig politisk hand vid sin sida. Många har blivit extremt mycket rikare under den här perioden. Med rikedom kommer makt. Och de stora globala företagen har större omsättning än medelstora länders statsbudgetar. 

Detta är inte ett bokslut över ett väl förrättat värv. Utan ett löfte om att vi kommer att fortsätta.

Häromveckan genomfördes en stor internationell konferens om artificiell intelligens i London, i det här sammanhanget ännu en ny och stor utmaning, som jag vet att tankesmedjan kommer att fördjupa sig i. Det var en punkt i programmet som jag fäste mig vid. Som har en symbolisk innebörd och som säger mycket om vår tid. Rishi Sunak som är premiärminister i Storbritannien intervjuade Elon Musk. Det var alltså inte ett samtal dem emellan. De blev inte utfrågade tillsammans. Sunak verkar glad, ja överlycklig, över att få ställa frågor till Elon Musk. Tydligare kan kanske inte vår tids maktförskjutning till globala koncerner och försvagning av politiken bli. Musk är en av många globala anarkokapitalister som själv vill skriva reglerna. Det är inte ägnat att förvåna att Elon Musk och Tesla inte vill teckna kollektivavtal här i Sverige.

Men Arena utgör en progressiv moteld. Det var vi när nyliberalismen slog igenom för 30 år sedan. Och det är vi nu under den högerkonservativa vågen. Vi försvarar demokratin och möjligheterna att överlägga innan votering. Vi måste arbeta för att stärka demokratin lokalt och nationellt och utveckla den internationellt. Vi ska verka för ett samhälle som är öppet för omvärlden och för förändring, inte inåtblickande och konserverande.

Vi behöver en stark men inte överstark stat, som också understödjer ett vitalt civilt samhälle i allt från arbetsmarknaden till folkbildningen. Inte utarmar det. Vi ska verka för att bädda in marknaden i samhället. Inte bädda in politiken i marknaden. Vi ska bidra till att utveckla en ekonomisk modell för minskade klyftor, jämlikhet och välfärd som skapar utrymme för nödvändiga investeringar i klimatomställningen.

Som Jean Monnet, en av EU:s fäder, uttryckte det: ”Jag är inte optimist. Men jag är beslutsam.” Vi är beslutsamma att ge vårt bidrag och fortsätta att vara en stark progressiv röst. Det finns mycket att arbeta med och verka för. Tack alla ni som stödjer oss och som vi samarbetar med. Tack till alla som arbetar på och har arbetat på Arenagruppen. 

Vi arbetar vidare. Beslutsamt. Progressivt. 

PS: Vill ni stödja Arenagruppen. Gå med i Arenagruppens vänner.