Min mamma vågar inte längre promenera hem från jobbet på kvällen. Som Husbybo känner jag stor frustration över att våra liv inte tas på allvar, skriver Ilyas Hassan, Husbybo.
Den 19 september bestämde sig några vänner för att ses och umgås. I mindre än fem minuter satt de i en bil vid Ica i Husby Centrum i väntan på att övriga vänner skulle dyka upp.
Kvällen slutade i en tragedi då skott avlossades mot bilen de satt i. Skott mot unga män med framtidstro. Unga män som aldrig varit inblandade i kriminalitet, unga män med hopp om en bättre värld. En av männen förlorade synen på ena ögat och den andra fick nedsatt syn.
Det är tyvärr varken första eller sista gången som någon skjuts i förorten. Mindre än två veckor från senare var det ytterligare en skjutning i Husby då ännu en oskyldig ung kille sköts. I samband med detta fick jag samtal från en orolig granne som berättade att polisen varit otrevlig mot henne då hon frågade om vad som hänt. Många i området anser att polisens agerande har bidragit till missnöje bland lokalborna.
På vilket sätt ska lokalborna känna förtroende för polisen när samma poliser gång på gång bemöter dem på ett ovärdigt sätt? Det är känt att polisens arbete försvårats och många fall läggs ned då ingen vill vittna.
På ett år har det skett 16 mord i Järva, vilket motsvarar 10 procent av landets alla mord. Det är ingen hemlighet att skjutningarna i förorten eskalerat till den grad att det i dag normaliserats. Det är uppenbart att regeringens satsning på polisiära åtgärder misslyckats.
Kära politiker, som Husbybo känner jag stor frustration över att våra liv inte tas på allvar. Jag känner frustration över att behöva köra hem mamma från jobbet då hon inte längre vågar promenera själv kvällstid. Politikerna och polisen har misslyckats med att återskapa tryggheten i området.
Husby är ett av Socialdemokraternas starkaste valfästen. Det är anmärkningsvärt att regeringen inte har inkallat till ett krismöte eller tillsatt en utredning som reaktion på de ökade skjutningarna.
Vet statsminister Stefan Löfven hur det är att inte kunna skilja mellan fyrverkerier och skottlossning? Att hela tiden vara rädd för ännu en skjutning? Det är en verklighet som många barn i området lever i. Barn som bott i Sverige i hela sitt liv och aldrig vistats i krigsdrabbade länder. Barn som blivit övergivna av samhället och inte blivit erbjudna terapisamtal, samtal med psykolog eller liknande. En stadsdel som inte ens tillsatt en krisgrupp.
Jag drömmer mig bort till ett land där alla människors liv värderas likadant. Jag drömmer om en regering som vågar erkänna sitt misslyckande, om en poliskår som är öppen för kritik. Jag drömmer mig bort till tider då min mor ska kunna känna sig trygg när hon ska gå och handla på kvällarna. Mina syskon och min gamla mormor kunna ta en promenad sena kvällar utan att behöva oroa sig.
Jag drömmer mig bort till tider då politikerna inte enbart vistats i området inför valen, utan kommer ut till oss när det behövs som mest – i tider som dessa. Jag drömmer mig bort till att kunna leva så som många redan gör i dag på andra håll i landet.
Min fråga till Stefan Löfven är: delar vi samma dröm? Delar vi åsikten att den politik du fört är misslyckad? Det är inte en dag för sent att se till min och många andras dröm blir verklighet.
Ilyas Hassan, Husbybo
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
