LEDARE När jag tror att jag är mätt på dystopisk tevedramatik och längtar efter något annat, landar plötsligt den brittiska miniserien ”Years and years” (HBO Nordic), och tajmingen är perfekt.
Vi befinner oss i ett Storbritannien post-Brexit. Donald Trump har nyligen blivit omvald som president – på livstid – och i Kina fortsätter handelskriget med USA. Samtidigt strömmar flyktingar in från Ukraina sedan Ryssland har övertagit styret där. Det i sin tur gynnar populister som det nybildade Fyrstjärnepartiets partiledare Vivienne Rook (Emma Thomson), en mer extrem version av Pia Kjærsgaard. Rooks främsta hatobjekt är ”etablissemangsmedia”, därför startar hon en egen tevekanal och förklarar högt att hon tänker förbjuda alla andra.
I måndags presenterade kulturminister Amanda Lind (MP) den proposition som gäller uppdraget för public service-företagen de kommande sex åren. Hur har då regeringen och kommittén som står bakom det ursprungliga förslaget tänkt att public service ska stärkas inför framtiden och gentemot sociala medier? Ja, dels skjuter man till pengar, allt som allt 166 miljoner från Radiotjänst i Kiruna AB, tyvärr en för obetydlig summa i sammanhanget, dels vill man skapa en mer modern reglering. Det betyder att även det som produceras på företagens plattformar på nätet, play-tjänsterna, får räknas till kärnverksamheten.
Hellre än att vänta på att ännu fler tidningar går omkull verkar det bättre att redan nu satsa på en kraftigt utbyggd public service-journalistik.
Däremot vågar regeringen inte sätta ned foten när det gäller bolagens relation till och beroende av sociala medier. Man ger bara försiktiga rekommendationer och anvisningar om att se upp med plattformar som man inte kan kontrollera, och där innehållets integritet på olika sätt kan hotas.
I övrigt handlar public service-förslaget förvånande mycket om kommersiella medier. Samtidigt som SVT, SR och UR får i uppdrag att stärka sin journalistiska närvaro i områden med svag bevakning, så kallade ”vita fläckar”, måste bolagen nu samtidigt ta hänsyn till de kommersiella mediernas pressade villkor. En önskan om att stoppa eller förhala tidningsdöden skiner igenom formuleringar som ”det svenska medielandskapet präglas av en sund konkurrens mellan public service och en livskraftig kommersiell mediesektor”.
Tidningsutgivarna (TU) och andra branschlobbyister har inte talat för döva öron. Framför allt vill regeringen uppmana bolagen att dra ner på textpubliceringar, tanken är att public service-media ska fokusera på ljud och rörlig bild. Jag får inte riktigt det här att gå ihop med den öppet proklamerade ambitionen att rusta upp och stärka public service i allmänhet. Och behöver verkligen en ”livskraftig kommersiell mediesektor” att public service-företagen backar för att kraftigt slimmade och ibland inte helt seriösa lokala tidningsföretag ska ha en chans att överleva?
Hellre än att vänta på att ännu fler tidningar går omkull verkar det bättre att redan nu satsa på en kraftigt utbyggd public service-journalistik. Det är ytterst inte en bransch- eller facklig fråga, utan en demokratifråga – och jag tycker att den borde ha givits mer utrymme i propositionen än vad den nu har fått.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
