söndagskrönikan Barn till kvinnor som flyr undan en våldsam partner ska inte behöva bli brickor i ett spel. Därför behövs ett undantag i umgängesrätten, menar Veronica Palm.
I torsdags åkte en pojke ifrån sin mamma på kvinnojourens skyddade boende för att ha umgänge med sin pappa. Efter att mamman och hennes målsägarbiträde gjort allt de kunnat var hon ändå tvungen att släppa iväg honom. Jag kan inte tänka mig alla de känslor hon försökte dölja för sin son när hon vinkade av honom för att åka till det hem de flytt ifrån. Pojken skulle tillbringa eftermiddagen, kvällen och natten med den förövare som är skälet till att hon till slut inte såg någon annan utväg än kvinnojouren. Pappan har lagen på sin sida. Han har den lagliga rätten till umgänge.
Låter det galet? Jo. Det kan jag hålla med om. Även om det inte finns dokumenterat fysiskt våld mot pojken så är det en pågående rättsprocess om våld i nära relation och vårdnadsrätt. I lagens mening har pappan då samma rätt till umgänge som vilken annan förälder som helst. Det finns en juridisk logik i att mamman tvingas lämna ifrån sig barnet till förövaren. Han är ju inte dömd, inte än. Att inte straffas innan du är dömd är en central del av rättssäkerheten.
Att med lagligt stöd tvinga ett barn som bor på en kvinnojour till umgänge med förövaren kan omöjligt vara i linje med barnkonventionen
Så, jo. Det finns en logik, men ur ett barnperspektiv ser det inte helt logisk ut. Om bara några månader blir barnkonventionen lag i Sverige. Att med lagligt stöd tvinga ett barn som bor på en kvinnojour till umgänge med förövaren kan omöjligt vara i linje med barnkonventionens artikel tre om att beslut ska fattas utifrån vad som i första hand är bäst för barnet.
Den som plågat och kontrollerat sin partner under lång tid tenderar dessutom att vara än farligare just när det går upp för honom att han tappat kontrollen. När hon flytt, och skador och berättelser dokumenteras så ändras maktbalansen. Han är inte längre den som styr hela hennes liv, hon är på väg att ta sig och deras barn vidare till ett liv utan rädsla och våld. Att mitt i denna process låta honom hämta barnen för umgänge är förenat med större risker än vad som går att se vid en bedömning av honom som förälder. Han är troligen helt upptagen av hur han ska skydda sig själv från att bli dömd och att återta kontrollen över henne.
Barn är lojala och barn skyddar sina föräldrar. Även om pojken vet vad pappan har gjort, eller i alla fall tillräckligt mycket för att förstå varför han och mamma tillfälligt bor på en kvinnojour, så är det ju hans pappa. Kanske kan pojken bli manipulerad att ändra sin berättelse om vad som skett, råka ge ledtrådar så att han avslöjar vart det skyddade boendet ligger, vaggas in i förhoppningen om att allt ska bli bra om bara mamma flyttade hem igen. Barn ska inte behöva ta ställning mellan sina föräldrar, att skipa rättvisa är vuxenvärldens ansvar. Att under pågående rättsprocess tvinga barnet till umgänge gör det till en bricka i spelet. Den bästa bricka någon kan få för att hota mamman till tystnad och lydnad.
Att ingen ska straffas innan den är dömd är en viktig princip att upprätthålla. Men det är inte rimligt att utsätta barn och mammor för den oro och risk ett umgänge innebär just i flyktsituationen. Vi gör avsteg från principen i andra fall. Den som anklagas för ett riktigt grovt brott eller som kan antas röja undan bevis eller fortsätta begå brott innan domslut är fattat får sitta häktad, frihetsberövad utan att vara dömd. Nog måste det gå att göra undantag också för den som är anklagad, men inte dömd för våld mot sina barns mamma.
Det rimliga ur ett barnperspektiv vore att barnet ska slipper umgänge med förövaren under tiden det bor på skyddat boende eller på annan plats för att mamman flytt och anmält våld. Ett undantag från umgängesrätten skulle sätta barnets behov av kontinuitet och trygghet i första rummet och ge barnet en mamma som kan lita på att samhället står på hennes sida. Kanske skulle det också göra ett fler kvinnor vågar ta steget ut ur en destruktiv relation om hon kunde lita på att hennes barn inte tvingades bli en spelbricka hos förövaren.
Veronica Palm är f d riksdagsledamot för S, och beskriver sig själv som ”Feminist, antirasist och mycket snällare än somliga tror”
Uppdatering:
Krönikan har bemötts i en replik som även har besvarats av Veronica Palm. Detta återfinns här.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
