VARDAGSKRÖNIKAN Hur vi hanterar tillvarons olika tidsgränser skiljer sig naturligtvis från person till person. Vår krönikör Mi Lodells metod är dock inte att rekommendera. Eller?
I min bokhylla har jag en hyllmeter litteratur som lär ut olika system för vardagseffektivitet. Jag köper alltid sådana böcker när de finns på rea och tänker att jag ska läsa dem. Senare. När jag får ännu mer ont om tid.
Lärares arbetstillvaro har tre absoluta toppar vad gäller krävande arbetsinsatser. De infaller vid betyg i december och juni och vid bedömningsprocessen för nationella proven.
Min arbetsprocess börjar alltid med att punkta upp en lista. Ibland dekorerar jag fint med pilar och mönster och ringar in det som är allra mest brådskande. Här brukar jag bli väldigt trött. Jag tittar på listan och går och lägger mig en stund för att vila och kontemplera över allt jag ska göra. Det blir ofta en ganska lång lista.
Är jag på jobbet är det svårare att gå och lägga sig, så jag brukar sitta på min stol och stirra. Här tror kollegor att jag inte gör någonting och börja prata med mig, men i själva verket har arbetsprocessen påbörjats. Lösningen har blivit att ta på mig stora lurar, som inte är ikopplade.
Om jag istället jobbar hemma kan arbetslistan plötsligt tas över av en “saker att åtgärda i hemmet-lista”. Den blir oftast ännu längre. Här blir jag också väldigt trött och kanske lite håglös, för jag inser att större renoveringar kostar mycket pengar.
Här brukar jag börja googla nya bostäder, som alternativ till att åtgärda saker hemma. Då blir jag om möjligt ännu mer missmodig, för bostäder är så satans dyra.
Jag funderar på att man kanske inte alls skulle tränga ihop sig på mindre yta i storstaden när man för samma pris verkar kunna få en mindre gård någonstans i Norrland.
Jag googlar jobb i Norrland.
Här brukar jag även skicka iväg ett meddelande till någon vän och fråga om hen vill flytta med till Norrland. Oftast blir svaret nej.
Ibland får jag direkt ont av att sätta mig ned vid datorn, det är som en allvarlig krämpa tar över min kropp. Jag googlar allvarlig krämpa.
Ibland får jag direkt ont av att sätta mig ned vid datorn, det är som en allvarlig krämpa tar över min kropp. Jag googlar allvarlig krämpa. Tittar efter symtom. Kommer fram till att jag måste stärka mina muskler för att orka sitta och jobba så länge. Jag letar efter ett gummiband som jag vet att jag köpt och förvarar någonstans. Jag hittar gamla papper som jag inte har sorterat in i någon pärm. Jag sorterar papper i en pärm.
När jag väl blivit tillräckligt stressad och det endast återstår ett par dagar till deadline brukar jag få panik. Det går aldrig tänker jag. Hur ska jag klara detta oöverstigliga berg?
Här behöver jag oftast prata en stund om min oro med någon. Kanske blir jag även argsint.
Till slut tar jag mig plötsligt samman och blir hypereffektiv. Jag städar hysteriskt bland alla väsentliga papper och kastar dem på golvet. De måste synas och ligga framför mig i högar med olika färgsystem och jag skriver kortare uppgiftslistor till mig på post it-lappar som jag sätter upp. Det betyder att jag är igång att skärpa till mig.
Sedan blir jag oerhört produktiv. Läser enorma mängder text på kort tid och gör anteckningar och blir knappt talbar. Mitt sömnbehov blir minimalt och jag äter det som kommer i min väg. Det går även åt många koppar kaffe. Jag bryr mig inte om min klädsel, knappt min hygien. Oftast kan man här räkna timmarna till deadline.
Jag skärper alla sinnen och det är som om min hjärna vaknat ur en slummer och plötsligt är kapabel att fokusera på ett sätt som aldrig tidigare.
Mitt hem brukar oftast vid den här tiden förfalla totalt. Drivor med disk, tvätt och arbetshögar ligger omkring mig. Då måste jag byta plats och hitta en annan arbetsyta och sprida ut mig på.
Det får heller inte vara för tyst. Det bästa är om jag sitter bland människor jag inte känner men som pratar och låter. Bara de inte skriker för mycket: Eller pratar med mig.
Min arbetsprocess är som en förlossningssmärta, där svetten och lidandet tar över hela ens väsen medan det pågår.
Sedan när det hela är över och arbetet är klart, är det som om allt faller i glömska och man kan eventuellt tänka sig att gå igenom hela processen igen. Senare.
Mi Lodell är lärare, tonårsmamma och vardagsbetraktare.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
