Ledare Pandemin kan resultera i riktig förändring: Om vi har viljan och modet att låta krisen göra det tidigare politiskt omöjliga till det politiskt oundvikliga, då kan coronatragedin bli början på ett bättre samhälle.
Plötsligt en dag har hjältarna, brandmännen som hjältarna som slåss mot skogsbränderna, ersatts i TV-rutan av sjukvårdens hjältar som ska rädda morfar och farmor undan den oförsonliga pandemin. Det är en illustration till att vi lever med minst tre parallella kriser, coronan, som skördar tusentals liv och som skapat en global ekonomisk depression och bakom alltsammans de långsiktigt minst lika dödliga hoten från klimatet.
Man ska förstås inte önska sig kriser. Men vi vet av historien att den nyliberale filosofen Milton Friedman – trots många konstigheter – åtminstone hade rätt på en punkt. Det var när han sa att »bara en kris, verklig eller inbillad, kan skapa riktiga förändringar, att göra det politiskt omöjliga till det politiskt oundvikliga«. Kanske är det dit vi är på väg, till vad som också brukar kallas »ett formativt ögonblick«.
Några har liknat det som kan hända efter coronapandemin med tiden efter andra världskriget. Mycket av vad upplysta människor då trodde på låg i gruset, sönderslaget. Inget kunde då vara värre än att återgå till normaliteten. Det behövdes en verklig omstart. Men kommer vi också den här gången att gripas av en vilja att göra allting bättre? Och har vi kraften?
»Bara en kris, verklig eller inbillad, kan skapa riktiga förändringar, att göra det politiskt omöjliga till det politiskt oundvikliga«
I Albert Camus mörka roman Pesten noterar läkaren Bernard Rieux när allt det hemska är över: »I människor finns det mer att beundra än att förakta«. Så är det. Rädda människor kan bädda för auktoritära lösningar. Men vi har också de senaste månaderna sett prov på hjälpsamhet, oegennytta och solidaritet. Det starka samhället har gjort comeback, men det civila samhället har också växt, i en rad kraftfulla dementier av att vi alla skulle blivit extrema individualister. Så låt oss för stunden lägga de obestridliga hoten mot demokratin åt sidan, och fokusera på några progressiva lärdomar som pandemin öppnat för.
Livet i karantän har visat att mer än tidigare av våra liv kan ske online. Skolorna kommer bara delvis att backa tillbaka till den gamla sortens sätt att undervisa. Även sedan butikerna åter öppnar, kommer vi att handla mer varor på nätet. Måste företags och organisationers sammanträden ske genom att tusentals människor varje dag flyger eller bilar till Stockholm, med sämre luft som resultat? Det kan bli en flykt från storstäderna av dem som kan jobba hemifrån digitalt. Avkopplade äldre måste kopplas upp. Mer bredband kan därför komma att behövas.
Kriserna har gjort de växande klyftorna synliga för alla. Breda majoriteter borde vara möjliga för att förhindra att de rika får gräddfil till den bästa sjukvården, samtidigt som de mindre bemedlade drabbas hårt. En upprustning av sjukförsäkringssystemen behövs. Basinkomst, som hittills inte varit någon framgångsrik idé, kommer att livligt diskuteras efter krisen. Förmögenhetsskatter måste höjas och en ny fastighetsskatt behövs. Privatiseringen av Arbetsförmedlingen ställs in. De slitna hjältarna inom sjukvården måste stöttas med höjda löner, vidareutbildning om pandemins bittra lärdomar och en utbyggd och mer flexibel barnomsorg. Den privata slummen i äldrevård och hemtjänst, som släckt många liv, bör saneras.
Måste inte staten ta över sjukvården från regionerna för att minska luckorna i beredskapen och det stora godtycke som blivit synligt? Det vore fel om regeringar bara nöjde sig med att finansiera forskning om vaccin och läkemedel. Förmodligen borde man också sköta tillverkningen, för att undvika att storföretagen väntar med produktion tills man vet att man kan tjäna pengar på det. Just-in-time-modellen skrotas, inte bara på läkemedel och sjukvårdsutrustning. Modellen kan komma att minska också i tillverkningsindustrin, där det visat sig sårbart att hämta komponenter långtifrån. Kan antalet jobb öka om fler komponenter flyttar hem?
Staten är ingen välgörenhetstant. Stöd måste kunna ges med villkor. Liksom under finanskrisen ska staten nu kunna gå in som tillfällig ägare/delägare av privata finansiella företag som håller på att gå omkull. Den amerikanska företagsorganisationen Business Roundtable har förklarat att aktieutdelningar inte längre ska vara bolagens förstahandsmål. Att villkora statligt stöd med inställda utdelningar är därför självklart. Men det finns också möjlighet att som motprestation för finansiellt stöd kräva beslut i företagen om mer uthållig tillväxt och minskat fossilt beroende. Det är en chans att börja ta några steg för att klara den tredje stora krisen, en allt mer obeboelig planet. Att så många regeringar hittills gjort så lite på klimatområdet, beror antagligen på att man trott att folk inte är beredda till nödvändiga uppoffringar. Men coronan visar vad som är möjligt om människor uppfattar att viktiga värden står på spel. Det väntar förmodligen en växande tilltro till seriösa, tydliga experter. Den beundran som Anders Tegnell möter visar hur våra värderingar ändrats.
Eftersom nya pandemier kan väntas, kommer nog fler unga i framtiden att vilja bli epidemiologer. När detta skrivs larmar TV om farliga tornados i södra USA. Det räcker alltså inte med ett galopperande antal coronadöda amerikaner, när den ena krisen glider in i den andra.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
