Att gå tillbaka till nyliberalismens ruinhög när man har hälsat på i radikalhögerns luftslott verkar bli svårt för Tories.
Under söndagsnatten bestämde sig Liz Truss för en helomvändning. Hon tog tillbaka den del av minibudgeten som blivit mest omstridd. Skattesänkningar på över 500 miljarder kronor för de rikaste gjorde inte bara att lite fler muttrade ”Fuck the Tories” på pubar runtom i kris-England, utan den fria marknad som Tories älskar verkar dessutom inte längre älska dem tillbaka.
Valutan kollapsade och IMF vädjade att de skulle tänka till en extra gång. Det gjorde Truss, och skrev ”We get it” på Twitter. Finansminister Kwasi Kwarteng menade att hysterin stulit fokus från hur bra resten av budgeten varit.
Kanske lika bra som duons självförtroende?
Situationen är extrem, men många etablerade högerpartier har i takt med skenande ojämlikhet sett sina ekonomiska dogmer dömas ut. Det har ofta lett till en desperat populism och en radikaliserad konservatism, som bland andra Natascha Strobl beskrivit. Etablerade partier testar högerradikalt språkbruk och märker hur väl det fungerar i sociala medier, de anammar högerradikala partiers förhållande till medier och vetenskap, de bygger hela partistrukturer kring en stark ledare och presenterar en enkel och felaktig lösning: minskad migration. Få har varit lika framgångsrika på det som Truss företrädare Boris Johnson.
Boris kunde ta allt möjligt missnöje och förvandla det till en folkomröstning om EU, invandring och brittisk sentimentalitet. Den traditionella falangen inom partiet slog knut på sig själv för att försöka genomföra brexit på något vettigt sätt, sen kom Boris tillbaka med radikalhögerns burdusa charm och vann ett val på att lova att rusta upp norra Englands gamla industriella hjärtland.
Där väntar man fortfarande på upprättelse, och Boris fick slut på retoriska och mediala trolleritricks. När han festade till under en omänskligt strikt lockdown, där folk till exempel inte fick hälsa på döende minderåriga släktingar på sjukhus, såg man plötsligt att kejsaren var naken, att han var en snobb som ljög mycket.
Men att gå tillbaka till nyliberalismens ruinhög när man har hälsat på i radikalhögerns luftslott verkar bli svårt för Tories. Som en fars av historiens Thatcher upprepar Truss och Kwarteng att välståndet för de rikaste kommer att trickla ner automatiskt och gynna alla, att den röda tejpen (demokratisk reglering av företag) ska bort, och att de vill sänka skatten för att hårt arbetande britter ska få behålla mer pengar i plånboken.
Men marknadsliberalismens gamla repliker går inte hem hos dem som kommit att kallas verklighetens folk, och de verkar inte längre gå hem hos finansiella institut eller den brittiska centralbanken. Utan den rasistiska populismens låtsaslösningar, eller att i folklig anda tillåta sig själv lite keynesianska vallöften som man sedan glömmer bort, har dagens höger inte så mycket att erbjuda.
Kanske borde även svenska partier som krokat arm med högerradikala i hopp om att få till ett liberalt maktskifte oroas över att det verkar svårt att backa tillbaka när man korsat de röda linjerna. Få röstar höger för att få mer av den extrema versionen av liberal finanspolitik som står handfallen inför många av samtidens kriser. Högerpopulister kanske imploderar förr eller senare, och då står man kvar med deras problemformuleringar och övertramp och samma kassa ekonomi som fick folk att rösta på radikalhögern från början.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
