Striden om vad Kristdemokraterna bör vara för parti lär fortsätta.
Det är inte någon klang- och jubeltid i Kristdemokraterna. Partiet sitter visserligen i regeringen och har sina ministrar. Men stödet för partiet är lågt. I Novus och Svenska Dagbladets senaste mätning hamnade partiet på 2,6 procent. Det vill säga en bra bit under riksdagsspärren.
Det var visserligen samma sak under förra mandatperioden. Men det är som med Allsvenskan. Ett lag som ligger nära nedflyttningsplats år efter år trillar förr eller senare ur. Och partier som har dåliga opinionssiffror pressas och stressas. Allt är roligt när det går bra. Går det dåligt börjar partikadern leta syndabockar. Vilket inte sällan leder till inre konflikter och komplicerade partistrider. Kanske är det vad vi ser i Kristdemokraterna just nu.
Saken kompliceras ytterligare av att Ebba Busch är den av alla partiledare som har lägst förtroende.
Flera beslut om den konkreta politiken den senaste tiden har pekat bort från högerlinjen
Kristdemokraterna är ett konservativt och kristet parti. Kombinationen av konservativa familjevärderingar och socialt engagemang har partiet gemensamt med andra europeiska partier i samma familj. Några av dessa har historiskt sett varit mycket framgångsrika, som de tyska och italienska kristdemokraterna, de senare finns dock inte längre kvar efter alla korruptionsskandaler som sänkte partiet.
Kristdemokrater är borgerliga men tar en del väljare från högern och en del från vänstern. Från början ville Kristdemokraterna i Sverige inte ens ta ställning mellan det socialistiska och borgerliga blocket utan befann sig lite vid sidan om den klassiska vänster-högerskalan. Det var då. Partiet blev sedermera en del av borgerligheten, men har sedan dess förflyttat sig mer högerut med stora och raska steg. Ebba Busch slog tidigt fast att Kristdemokraterna ”står mer till höger i svensk politik än vad de andra partierna gör”. Mer till höger än Sverigedemokraterna och Moderaterna?
Förändringen är som störst när det kommer till synen på invandringen. Partiets rötter i frikyrkorörelsen borgade tidigare för en humanistisk flyktingpolitik. Så sent som under Göran Hägglunds ledartid krävde partiet en allmän flyktingamnesti. Ebba Busch är i den här frågan på en annan politisk planet. Men vem behöver kristdemokrater när det finns sverigedemokrater?
Buschs förflyttning uppfattades som framgångsrik i början av hennes partiledartid. 2018 fick partiet 6,32 procent trots ett dåligt utgångsläge. Och 2022 tog sig partiet över spärren med ännu sämre förutsättningar. Går det en tredje gång?
Det tvivlet har nog fått partiets ”vänster” att vakna till liv. Flera beslut om den konkreta politiken den senaste tiden har pekat bort från högerlinjen. I vissa tal har Ebba Busch visat upp en mjukare och mer försonlig politisk linje. Hon har säkert velat blidka sina interna kritiker. Och knyta an till partiets sociala arv. Det som Alf Svensson stred för, trots sin urkonservativa syn på familj och sex. Då var partiet för vård och omsorg, men ville ha vårdnadsbidrag istället för barnomsorg.
Även en rad personfrågor tycks ha gått Busch emot. För hennes förtrogna har länge styrt i och över partiet. Först var det Sara Skyttedal som petades från förstaplatsen på EU-listan. När hon placerades som nummer två hoppade hon helt sonika av. Det var nog inte bara hennes syn på droger som låg bakom petningen. Hon har ju inte bara rökt på för egen del utan vill legalisera marijuana.
Ovanpå detta anklagade Skyttedal partisekreterare Johan Ingerö för sexövergrepp. Det ska ha hänt på ett hotell under en sen valnatt. Ingerö var en högerhök som inte direkt sjöng i kör men som gillade heavy metal. Ingerö fick avgå med buller och bång. Och ersattes av Lisa-Maria Norlin som beskrivs som antitesen till Ingerö, det vill säga en kristdemokrat av den gamla skolan. Håller partiet på att göra en vänstersväng tillbaka till någon slags högermittenposition igen? Kanske det.
Men så var det dags för den sista omröstningen om EU-listan. Då hade Sara Skyttedal bestämt sig för att kandidera trots allt. Och hon slog nu faktiskt ut David Lega som hade placerats högst upp på listan. Nu var det han som hoppade av. En seger för Ebba och högerfalangen? Möjligen. Eller gjorde partiet bara en taktisk kalkyl? Och valde den som har bäst möjlighet att skapa uppmärksamhet (på både gott och ont) och vinna väljare. I det valet blev det Sara Skyttedal igen. Striden mellan de två olika bilderna av vad Kristdemokraterna bör vara lär emellertid fortsätta. Vi ska inte tillbaka till Bullerbyn, säger en anonym högerröst till Dagens Nyheter. Det var nog menat som kritik mot de kristdemokrater som fostrades i frikyrkorörelsen. Den delen av partiet är idag inte lika artikulerad och synlig. Kampen mellan högerkonservatism och socialkonservatism kommer att fortsätta. Det borgar för skyttegravskrig i Kristdemokraterna, med eller utan Sara Skyttedal.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
