Studieförbunden När studieförbundens anslag ska skäras ned med en tredjedel är det landsbygden, de äldre och de resurssvaga som riskerar att drabbas hårdast.
Jag läser romanen Fäder och Söner på bussen mot Årrenjarka och börjar snyfta. Vår huvudperson Arkadij har precis bekänt sin kärlek till adelsdottern Katja: ”Hon brast liksom oskuldsfullt ut i gråt, men skrattade själv tyst åt sina tårar. Den som inte sett sådana tårar i sin älskades ögon har ännu inte erfarit i hur hög grad en människa, alldeles förstummad av tacksamhet och blygsel, kan vara lycklig här på jorden.”
Jag har sett sådana tårar. Jag har känt sådan lycka. Men det är först när en rysk 1800-talsförfattare sätter ord på mina känslor som det slår mig. Turgenev gör det allmänmänskliga personligt. Denna förmåga är ett av bildningens kännetecken, och Fäder och Söner är just en bildningsroman som skildrar mötet mellan två generationer med så skilda värderingar att de knappt kan förstå varandra.
När replokaler och studiecirklar hotas av nedläggning går vi miste om kraftfulla verktyg för integration och sammanhållning.
Arkadij och hans klasskamrat Bazarov har den utbildning deras pappor saknar. De hyllar vetenskapen och fnyser åt ”flum och fluff”. Men Bazarovs förakt för allt som osar sed och moral förfrämligar honom också från sin omgivning. Han är ett varnande exempel på vad de första bildningsivrarna såg som specialiseringens risker: ett samhälle av arroganta experter utan själ, hedonister utan hjärta. Ett expertvälde där den favoriserade kunskapen du jour tillämpas som universallösning på alla problem.
Arkadij å andra sidan, tar gradvis avstånd från sin väns dogmatism och lär sig uppskatta även ”ovetenskapliga” upplevelser som Mozarts pianosonater och ömsinta kyssar under blommande äppelträd. Från att slaviskt avguda Bazarovs idéer mognar han under berättelsens gång, och blir till slut sin egen person. Han förkroppsligar bildningens värderingar: inlevelse, nyfikenhet, ödmjukhet och självinsikt. Han bearbetar sina intryck, tillägnar sig kunskap från olika håll, och omvärderar sina idéer när de möter verkligheten.
Han inser att Bazarovs teorier ställer för höga krav på människan. Han kan äntligen förhålla sig till världen utan förkonstling, och börjar uppskatta sin familjs enkla lantliv. Han bär inte längre sin kunskap som en hammare, och ser inte längre bönderna som spikar att banka ned.
Han inser att det är i samvaron med andra som vi växer som människor, och bildningen blir en dörröppnare och brobyggare. Mellan Europa och Ryssland. Mellan stad och land. Mellan bönder och adel. Mellan gamla och unga. Mellan fäder och söner.
Men i dagens Sverige vill regeringen stänga dörrarna och bränna alla broar. När nu studieförbundens anslag ska skäras ned med en tredjedel mellan 2024 och 2026 är det just landsbygden, de äldre och de resurssvaga som riskerar att drabbas hårdast.
När replokaler och studiecirklar hotas av nedläggning går vi miste om kraftfulla verktyg för integration och sammanhållning. För bildningen handlar ju om att bli förtrogen med sin omvärld. Att bryta det främlingskap som uppstår när man känner sig för okunnig för att kunna delta i samhället. Att underlätta samvaron med andra.
Ingen kan veta allt, men vi kan alla veta lite mer om varandra. Häri ligger folkbildningens samhällsnytta. Men det blir mycket svårare i ett samhälle av stuprör och tunnelseende, där var och en lever i sin slutna kunskapsbubbla. Då får vi ett ensamhälle.
Ett samhälle består ju inte bara av arbete, Netflix och köksrenoveringar. Vi behöver också gemensamma utrymmen där vi kan umgås, skapa och diskutera: caféer, parker, bibliotek, torg, och studieförbund. Utan offentlighet, ingen gemensam diskussion, ingen samhällsanda. Därför är budgetslakten av studieförbunden också ett angrepp på gemenskapandet.
Det är värt att försvara.
Egil Sturk är praktikant på Dagens Arena från Aftonbladets ledarskribentutbildning
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
